Det händer att jag gör bort mig. Gör sådant som inte varit så genomtänkt, säger sådant som inte alls varit genomtänkt.
Jag var huvudtalare i en demonstration 1988 utanför sovjetiska ambassaden, tillsammans med Bengt Westerberg (Folkpartiets partiledare). Det handlade om Sovjets invasionskrig i Afghanistan. Jag gick på med hårda ord. Berättigat. Jag förskönade deras motståndare. Oberättigat. Kallade dem frihetskämpar. De gick under beteckningen mujahedin.
Men. Som så ofta sker misstaget att i retoriken utmåla de ondas fiender som varande goda. Men den som är emot det onda är inte med självklarhet god. Den som är emot ett förtryck behöver inte vara emot ett annat. Mujahedin, som fick stöd av USA och Pakistan, kallas nu talibaner.
På tunnelbanan hem började jag fundera över vad jag egentligen visste om Afghanistan. Nada. I vart fall inte mer än vad som stod att läsa i svenska tidningar. Där målades allt i svartvitt, inspirerat av informationsflöden som hade syfte.
I tunnelbanan bestämde jag mig för att läsa på ordentligt om Afghanistans historia, uppbyggnad och strukturer. Jag började begripa hur sociala strukturer, känsla av tillhörighet, reellt beslutfattande fungerade. Jag begrep att Afghanistan inte är ett land som kan besegras i krig.
George W Bush ville inte veta, han ville anfalla för att ta kål på den enskilda person som utpekats som ansvarig för att två flygplan flög in i två skykrapor i New York. Dessvärre ville inte heller svenska politiker veta. De tog beslut om att engagera sig i kriget. Hade de orkat läsa på hade de förstått.
Regeringens egen utredning, som kom häromåret, om svenskt deltagande i kriget slår fast att inget av de fem mål som gällde Afghanistan – minskad fattigdom, säkerhet och stabilitet, social och ekonomisk utveckling, ett demokratiskt samhälle, stärkt ställning för kvinnorna – blivit uppfyllt. Till en kostnad av 30 miljarder kronor.
Det sjätte och sista målet var ”trovärdighet och förmåga som deltagare i internationella insatser”. Det målet, som inte gällde utvecklingen i Afghanistan, uppnåddes. Troget stod vi upp och övade krigföring medan vi såg de andra målen krackelera.
Efter 20 år krigande har nu talibanerna intagit Kabul. Det gick på några få dagar. Alla verkar överraskade. Som om de inte begripit att den afghanska regeringen varit regering för något som inte är … Inte begripit att det formella bara varit ett korthus, en teaterscen. Att gamla korrupta krigsherrar blivit ministrar av enda skälet att sko sig själva. Att ”regeringens soldater” till stor del varit såväl tvångsrekryterades som omotiverade. Att varenda ”regeringssoldat” – de var enormt många fler än talibanerna – känt barn, syskon, föräldrar, kusiner, älskade som dött i ”utlänningarnas krig”. Över en halv miljon afghaner har dött. Än fler lemlästats.
Tänk om fler beslutsfattare åkt tunnelbana och insett att de varit på väg att göra bort sig.
Tumme upp:
Svenska Afghanistankommittén som stått upp för kunskap och klokskap.
Tumme ned:
Utrikesministern som hävdar att svenska insatsen varit nödvändig …
