Glöd · Debatt

Socialtjänsten ur ett livslångt perspektiv

Ett kommunhus reser sig kraftfullt och strängt över medborgarna.

DEBATT Det jag skriver om här handlar som jag ser det om ett systemfel, som gör att socialtjänstemän inte ges möjligheten att hjälpa så mycket som de själva kanske vill. Jag har inte för avsikt att angripa någon personligen.

Jag blev omhändertagen av staden redan som 6 åring. Och sen fortsatte det mellan olika så kallade barnhem, skolhem, vårdhem, fosterhem, ungdomsvårdsskolor och så småningom till fängelser. Genom allt detta har socialtjänsten vakat moderligt över mig. Samtidigt har jag en väldigt gedigen utbildning på det här området. Jag kan gå tillbaka över 40 år i mina erfarenheter med socialtjänsten.

Jag tänkte uppehålla mig lite kring vad jag tror händer med dem som genomgår den förändring som de flesta socialsekreterare genomgår och vad det innebär att tvingas ge avkall på det som de själva upplever som ett samhälleligt engagemang. De blir med tiden tvungna att lägga sig till med en attityd. Och det kommer inte från klienterna i första hand utan från deras medarbetare och de snäva ramar de har att hålla sig till.

Låter det snårigt?

Då kanske vi ska lätta upp tankarna lite med ett citat ur ”SoL” som de flesta säkert har ägnat en hel del tid åt. Någon kanske kan hjälpa mig att förstå det här: 

Med sociala tjänster bör avses varje social insats som socialnämnden svarar för och som direkt eller förmedlat tjänar den enskilde och utgör medel för verksamhetens måluppfyllelse”

Utifrån detta får socialtjänstens personal söka sin vägledning när de möter en skakande misshandlad hemlös kvinna som inte vill åka till det härbärge som de förmedlat. De kommer att hamna i ett mycket besvärligt maktförhållande till de hjälpsökande. Sökande som de inte litar på och vars levnadsöden de aldrig kommer att kunna leva sig in i eller förstå.

Deras arbetskamrater kommer att se dem som svaga om de inte lyckas hålla stånd mot någon desperat mamma som är olycklig över att hon inte får träffa sina barn. Det finns en flyktkultur på de flesta socialkontor som frodas i någon sorts föreställning om att det går att kontrollera och att uppfostra människor som lever under mycket svåra förhållanden.

Allt detta skapar ett förhållningssätt inom socialtjänsten som säger: Jag är maktlös, det är inte jag som tar besluten, det är någon annans fel. Jag kan tyvärr inte göra mer för dig nu. Och de kommer att få hjälp att rättfärdiga det här med tomma fraser som att ”man måste ju kunna ställa krav på människor” eller ”dom vill ju inte samarbeta”. Det leder till att man kommer att ställa krav som kanske kan kännas rimliga för en människa som redan har de grundläggande behoven tillgodosedda och har stöd av sin omgivning, men inte för den som inte har det.

Så är det inte för majoriteten av de människor som de är satta att handlägga. För dessa människor kommer kraven oftast att upplevas som totalt absurda. Många tystnar och sjunker in i självförakt, vilket gör det lättare för socialtjänsten att slippa se människan bakom alla de föreställningar som man skolats in i.

Det de däremot kommer att bli tvungna att konfrontera är ett ultimat krav som i det närmaste kommer att vara omöjligt för dem att gå emot. I alla fall om de vill fortsätta som socialsekreterare: Nämligen det krav som säger att absolut inte göra något för en medmänniska som strider emot systemet. Det system som idag stöter ut människor.

Jag uppmanar dem inte att bryta mot systemet. Däremot vill jag försöka göra dem uppmärksamma på vem som borde vara deras egentliga uppdragsgivare. Nämligen de som de är satta att hjälpa, och inte några människor högt uppe i toppen som verkar vara i total avsaknad av verklighetsanknytning.