Jerker Jansson har tidigare recenserat Ishaaqs album ”Best of Klasson” som släpps i dag. Nu har han träffat personen bakom musiken på en parkbänk utanför Sofia kyrka på Södermalm.
Vitabergsparken på Söder i Stockholm sticker upp i vårhimlens klara luft och bjuder in till att sitta en stund på en grön träbänk och bara stirra tomt in i solen. Det är ju så det är på våren här i Sverige.
Jag är inte ensam i solen. Jag har sällskap av artisten Ishaaq som släpper ett album 16 april. Best of Klasson. En av de bästa plattor jag hört på länge på svenska. Han är en musiker med bakgrund i indiepop som tröttnade på att spela musik som inte gav något. Trots gott skivbolagsstöd och framgångar kändes det inte rätt.
– Jag kände, jag hör inte riktigt hemma här, både som individ och musiker. Men också med tanke på bakgrund. Jag tyckte att jag försökte anpassa mig för att passa in. Till slut kom jag till en punkt då jag sa att det här är helt fel och började fundera på hur jag kunde göra något genreöverskridande. Tänkte, jag är från Indien, det vill jag ska höras. Men jag är också från Norrköping och det får också höras.
Det är enkelt att prata musik med Ishaaq. Och det är ju därför jag träffar honom, jag är intresserad av musik. Av musik som försöker hitta öppningar, göra något nytt trots att det kan kännas som att allt är gjort. Samtidigt är det alltid personer som gör musik. Människor. Stämningar, rytmer, texter, allt kommer någonstans från och det finns en grundläggande känsla av storögt undrande i det Ishaaq gör som tyder på att han inte levt ett skyddat liv, direkt.
– Jag är uppvuxen med våld och missbruk omkring mig i en miljö som jag kämpade för att komma bort från. Jag försökte verka så vanlig som möjligt, täcka upp. Det är säkert många som varit om det.
Jag håller med. Jag kommer från en sån miljö själv. Det är en erfarenhet som påverkar din syn på världen för alltid. Och påverkar vem du till slut blir. Antingen fastnar man för alltid eller så drar man och tittar aldrig tillbaks. Men för en musiker som tror på det hen gör står ändå musiken alltid i fokus.
– Jag ville göra något nytt. Det där med genrer är ju ett kommersiellt påfund. Ni spelar indiepop? Bra, då ställer vi er på samma ställe som The Smiths.
Det finns sju toner i en vanlig skala, rytmiskt är poplåtar uppbyggda på rätt liknande sätt. Om man vill vara nyskapande är det väldigt frustrerande och man tappar människor på vägen om man blir för avancerad. Ishaaq har hittat en bra balans.
– Att vara nyskapande behöver inte betyda att man uppfinner allt från början. Man kan arbeta med rytmer. Hur man sjunger. Det finns massor att göra.
Folk fastnar i fel grejer när de ska vara nyskapande. Att leta efter öppningar där de inte finns. Öppningarna på ”The best of Klasson” finns i klanger, i röster, i rytmer och inte minst i textmaterialet som var det som lockade mig att intervjua Ishaaq. Här är det någon som lagt ner tid på texterna och försöker säga något.
– Det försöker jag ju. Många låtar kommer från en textidé först. Mitt huvudsakliga språk är ju svenska och det har inte gjort så otroligt mycket musik med svenska texter jämfört med på engelska, så du kan göra mycket där.
Musik behöver inte vara konstig för att vara spännande och ny. Att sjunga på sitt eget språk istället för på engelska kan förändra upplevelsen av en låt dramatiskt. Sätt en svensk text till en klassisk hårdrockslåt. Eller sjung en svensk folkvisa på hindi.
Texterna på skivan är engagerade och tycker saker, men utan att vara ideologiska.
– Jo, jag skulle nog undvika att ge mig själv en politisk färg, men jag tar ställning. Jag är vegan till exempel. Natur och miljö är något som finns nära mig. Det är det ju för alla, men många vägrar att inse det. Vi lever i en värld där prylar, ägande och våld har makt över världen.
Träden runt om oss är en del av vår natur, en välordnad park håller naturen fången. Ishaaq pekar runt på dem och konstaterar att våra prylar har större rättigheter än de. Många människor saknar också rättigheter, pengar, livsutrymme. Ishaaq har befunnit sig i såna miljöer. Både här och i Indien. Och någonstans i hans musik och texter finns spår av de upplevelserna.
– Jag beskriver många miljöer där folk inte har pengar. Det är en erfarenhet som alla borde ha.
Konsumtion och klass är begrepp som kommer upp under vårt samtal. Låten Louis Vitton befinner sig i en värld där framgång heter pengar och där varumärken tillbeds. En värld som kontrasterar skarpt mot situationen som miljarder människor lever i. En där ett fåtal snuskigt rika människor befinner sig. Och för Ishaaq är det inte bara människor som får betala priset för den rikedomen.
– Det är också intressant att fundera på vilka resurser märkena bygger på. Vad de tjänar pengar på. Det är ofta jag tänker när jag ser folk med läderskor: Jaha, där går en människa omkring med en död gris på fötterna. Det är ju rätt märkligt.
Den digitala produktionen av musik har gjort det mycket enklare och snabbare att skapa musik, men den konstnärliga processen kräver sin egen tid. Det är praktiskt att kunna fortsätta att göra musik under covid, men det blivit svårare på många sätt att komma ut med sin musik. Pandemin har bromsat upp musiklivet drastiskt. Medan vi går ner för gångstigen från berget frågar jag Ishaaq om han är igång med något nytt projekt.
– Skivan var klar för ungefär ett år sen och jag har visserligen jobbat med andra idéer och så, men det är svårt att känna sig klar med något, lämna det bakom sig om det inte släppts ännu. Men jag håller på. Målet är att ha en ny skiva klar nästa år.
