Hånet och skadeglädjen har gått att skära med kniv i mina flöden på sociala medier på sistone. Jag talar om den moderata riksdagsledamot som påstås ha groomat minderåriga Muf-tjejer och bland annat uppmanat en tjej att skicka nakenbilder. Det har inte offentliggjorts vem det gäller, men åtskilliga verkar ändå vara tillräckligt säkra för att skriva ut namnet antingen direkt eller med blygsam maskering.
En sak att tänka på är att det här alltså juridiskt kan vara förtal (hej Ebba Busch!), men här finns också flera separata moraliska frågor. Vi är många som mått illa av alternativmediernas glada uthängningar av både misstänkta och dömda brottslingar (så länge dessa haft tillräckligt mycket pigment), och oroat oss över glidningen mot pöbeljustis.
I vissa fall kan man känna emotionell förståelse, som när kvinnor berättar om övergrepp de själva utsatts för. Det är begripligt inte minst i förhållande till hur ytterligt liten andel sexualbrott som över huvud taget hanteras av rättssamhället och ger fällande dom. Även med så starka skäl tror jag dock att sådana uthängningar leder till ett sämre samhälle. Och att man tycker illa om någon politiskt är faktiskt inte alls en lika stark grund. Inte i närheten.
Det finns många hot mot rättssamhället just nu. Moderaterna som brukade vara rättssäkerhetens eget parti går numera allt oftare ut i populistiska utspel åt rakt motsatt håll. Att Ebba Busch har erkänt grovt förtal i rätten men i offentligheten ändå fortsätter driva att hon inte har gjort något fel är också både genuint märkligt och oroande. Att Busch i veckan dessutom försökte använda sexutnyttjade barn som sköld mot kritik var bara osmakligt.
Och här kommer vi tillbaka till den utpekade moderatpolitikern. I det muntert hånfulla twittrandet finns nämligen inget utrymme alls för de viktigaste i berättelsen – de utsatta flickorna. Vi vet inte vad de tyckte om politikerns meddelanden, men även om den legala gränsen för möjligt samtycke i Sverige är 15, så har 16–17-åriga tjejer ett så oändligt underläge gentemot vuxna män att agerandet oavsett är moraliskt oförsvarbart.
Det är nämligen extremt svårt för oss människor att säga nej till dem med mer makt än vi. Ju större maktskillnad desto svårare. Att säga nej är att neka den andre något hen (eller ärligt talat nästan alltid han) anser sig ha rätt till. Det är plågsamt, det är pinsamt, och är det någonting som tonårstjejer skyr mer än nästan allting annat så är det att vara pinsamma. Oavsett om de gav efter eller inte till moderatpolitikern kan jag nästan svära på att de där tjejerna nu mår förfärligt. De skäms, när skammen inte alls borde vara deras.
Fnisstwittrarna kan dock gärna känna en aning blygsel. Skillnaden mellan det de håller på med och hur ytterhögerns medier använder våldtäktsoffer som politisk propaganda är nämligen inte alls så stor som man kanske kan tro.
Ingen frost än, så man kan fortfarande skörda tomater.
I kväll går solen ner 19.12 i Stockholm. Det är ett kosmologiskt hån.
