Har mobiliteten gått för långt?

Rörlighet eller mobilitet kan ha flera betydelser. Inom samhällsvetenskapen avses oftast social dito, ”klassresor”. Men den geografisk rörligheten, förflyttningar, resor med mera är minst lika viktig, både av socioekonomiska och miljömässiga skäl.

2006 utgav den göteborgske statsvetaren Gunnar Falkemark en mycket intressant bok om den svenska trafikpolitiken – Politik, mobilitet och miljö: Om den historiska framväxten av ett ohållbart transportsystem. Tidigare, 1999 utgav han Politik, lobbyism och manipulation: Svensk trafikpolitik i verkligheten. Dessa två böcker ger ett ovärderligt kunskapsunderlag för varje diskussion som rör massbilism och järnvägstrafik. Jag börjar med honom, tyvärr finns det inte mycket annat när det gäller trafikforskning. Längre fram lägger jag fram lite historia och avslutar med några funderingar.

Gynnat massbilismen

Falkemark visar med sin knastertorra prosa hur i stort sett alla försök att hindra massbilismens explosiva framfart och skydda alternativa transportmedel som järnvägen, har misslyckats. Hur små och stora politiska beslut konsekvent har gynnat massbilismen på ett sätt som tycks vara nästan magiskt – trots ibland seriösa försök från stora partier att bromsa massbilismen. Det som ser ut som magi är det samlade stödet för massbilism från näringslivet, de borgerliga partierna och en hel del socialdemokrater samt kanske de allra viktigaste aktörerna – en rad lobbygrupper, inte minst Svenska Vägföreningen.

Bilismen har under lång tid varit underbeskattad eller, annorlunda uttryckt, i praktiken hela tiden varit subventionerad av samhället (i detta fall av låginkomsttagare och kvinnor, som i högre utsträckning åker kollektivt, och som i stort sett aldrig kör stadsjeepar, men som ändå inte syns som miljövänner i statistiken då de inte heller köper miljöbil).

Hur hur långt i tiden behöver vi egentligen förflytta oss för att se argument för och emot en långt driven geografisk mobilitet? Ganska långt i själva verket. Redan de gamla grekerna diskuterade det. Platon är nog det främsta exemplet – han kunde inte förstå varför vanligt folk skulle röra sig några längre sträckor. Det hindrade inte honom att själv företa längre resor till andra grekiska stadsstater.

Vi kan lägga till den gamle kinesiske mästertänkaren Lao Tse, Buddha och den moderna konservatismens skapare Edmund Burke. Och kanske värst av alla, den oftast pro-nazistiske filosofen Martin Heidegger, som helst ville sitta ensam i sin ensligt belägna stuga i Todtnauberg i Schwarzwald i sydvästra Tyskland för att nedteckna sina ofta långa och obegripliga traktater.

Motsatsen, mobilitetens, rörlighetens och flexibilitetens profeter, till exempel den globala frihandelns profet Adam Smith och och den före detta socialdemokratiske finansministern och ledande inom den så kallade kanslihushögern, Kjell-Olof Feldt. Feldt hyllade den rörliga människan, till exempel att arbetslösa tvingas att låta sig anställas i en ort hundratals kilometer från hemorten.

Transportrevolutionen

Här finns självklart många gröna frågor att knyta an till, men vi ska inte glömma gångna tiders teknikoptimism då miljöfrågor knappt ägnades en tanke. Minns hur de första flygmaskinerna faktiskt lyckades med att förflytta sig längre tider i luften. Och hur tillverkningen av Ford-bilar satte i gång visioner om att dyra bilar en vacker dag skulle kunna bli var människas egendom. Vilket den faktiskt (näst intill) blev under de så kallade välfärdsåren som kulminerade på 1960-talet – bilar, frysar, tvättmaskiner, diskmaskiner började finnas i varje hushåll. Men det var innan oljekrisen 1973.

Trots detta befinner oss vi sedan några decennier i massbilismens epok. Med till synes obetvinglig kraft har bilismen förpassat andra transportslag, som exempelvis järnvägen, till en mer perifer position. Samtidigt har bilismens avigsidor i form av bland annat miljöförstöring, olyckor och trängsel blivit allt tydligare. En fortsatt utveckling av bilismen innebär både lokalt och globalt en allt större inlåsning i ett ohållbart transportsystem.

För cirka tvåhundra år sedan inleddes en transportrevolution som i grunden förändrat världen. Ständigt ökande krav på snabbhet, bekvämlighet och flexibilitet har drivit på utvecklingen. För svenskt vidkommande går det att se ett historiskt samband mellan bygget av Göta kanal i början av 1800-talet och framväxten av dagens bilsamhälle.

Liksom järnvägen är bilismen ett system som utvecklas både av sin egen inneboende dynamik och av impulser från det politiska systemet. Utan sådana impulser hade massbilismen inte varit möjlig. Sedan en lång tid har en mångfald beslut tagits av Sveriges riksdag för att stödja bilismen – ofta under intensiva påtryckningar från lobbygruppers sida. En viktig politisk faktor har som sagt gällt beskattningen, som under hela 1900-talet varit alltför låg. Genom att bilismen inte fullt ut betalt sina samhälleliga kostnader har samhället byggt upp ett mer omfattande vägtransportsystem än vad som annars varit fallet.

Att ledande politiker oroat sig för bilismens konsekvenser i samhället är dock inget nytt. Redan i mitten av 1930-talet gjorde regeringen under Per Albin Hansson ett allvarligt försök att skydda järnvägen mot den allt hårdare konkurrensen från bilismen. Trots detta började järnvägarna att demonteras under 1960- och 70-talen. När miljömedvetandet växte i början av 1970-talet presenterade dock den socialdemokratiska regeringen förslag om att stödja järnvägen och motverka bilismen. Under senare delen av 1990-talet ville regeringen under Göran Perssons ledning skapa ett miljöanpassat transportsystem. Dessa försök har en egenskap gemensam. De har alla misslyckats.

Njuta, prata och läsa

En viktig faktor är vår livsstil – i dag plågas vi av jäkt och stress. Lyssna bara på Povel Ramels gamla sång Bråttom:

”Tiden vår är fylld av fart och fläkt! / Så kallat jäkt! / Jäkt på morron, jäkt på midda’n, jäkt på kvällen / Ingen tid för frid! Sätt mera speed!!! / Skynda! Skynda! Hela långa livet! / Annars verkar det ju efterblivet! / Hetsa! Hetsa! Akta dej att sakta / det blir mer att ta igen! / Heja! Heja! / Än så finns det visst en chans att hinna! / Kanske en sekund att vinna! / Jäkta! Jäkta! / Plats i solen finns det ganska gott om. Men man ska ha bråttom.”

Vår uppfattning om tid är linjär, vår tid går åt till att förflytta oss, mer och mer. Pendla, turista, ja, ”mobilitet” blir ett tecken på det nödvändiga Framsteget. Och Tillväxten så klart. Och Köpkraften.

Det är då logiskt att i en sådan tid försöka minimera tiden för förflyttandet med hjälp av snabbare tåg och flyg. Förflyttandet kan ju ofta vara improduktiv ”tidskonsumtion”.

Men varför inte ge vår tid på jorden längre tid för förflyttningar då vi kan njuta av naturen, prata med varandra, glömma kontanter och bankkort, läsa med mera. Till exempel genom att välja häst och vagn, miljövänliga tåg, båt i stället för bilen?

Jodå, även jag har en bil. Men det är inget som jag är stolt över. Och låt oss medborgare bestämma i stället för lobbygrupper.