Säkerhetspolischef Klas Friberg skrev i en debattartikel i DN i tisdags, den 15/6, att säkerhetspolisen vill få rätt att spana i terroristers och spioners krypterade appar. Artikeln börjar med att beskriva en framtid med allt mer cyberangrepp och påverkansoperationer, en där extrema organisationer och främmande makter ställer oss inför allt större problem. Man föreslår förändringar och som vanligt är ändringsförslagen sådana som inte skyddar dig som medborgare mot övervakning och hackerattacker, utan som syftar till att ytterligare minska skyddet mot staten.
Konkret lägger man fram fyra förslag:
1: Ökade möjligheter att ta del av krypterad information.
2: Förbättrade möjligheter till informationsdelning.
3: Kriminalisering av våldsskildrande propaganda.
4: Kunskapscentrum mot extremism.
Deras andra förslag kan mycket väl vara rimligt, beroende på hur de gör det. De vill få rätt att dela mer information mellan myndigheter. Det är klart, om man kombinerar det med att man vill att en AI ska få övervaka all data och man i det tänker sig att man ska leta mönster i aktiviteten gentemot olika myndigheter är risken utomordentligt stor att oskyldiga, som bara råkat bete sig på ett sådant sätt som “ser misstänkt” ut, råkar illa ut. Men i många delar känns hindren för att dela material mellan myndigheter otidsenliga.
Likaså framstår deras ide om att kommuner ska få hjälp av ett kunskapscentrum mot extremism för att undvika att ge bidrag till organisationer som har ”kopplingar” till terroristiska miljöer vid en första anblick som inte speciellt farligt, om den inte får mer än en konsultativ roll. Men det är svårt att inte känna att förslaget vilar på en skakig grund. Man skriver: ”Ett relativt stort antal verksamheter, till exempel skolor, med kopplingar till våldsbejakande extremistmiljöer mottar offentliga medel genom statliga och kommunala bidrag.” Om det här är ett ”stort antal” vill man gärna veta vad de har för definition av ”kopplingar” och hur dessa skolors offentliga medel i sig bidrar till de våldsbejakande extremistmiljöerna.
Men de två förslagen som är kvar, de är vådliga. I det första önskar man att alla företag som tillhandahåller krypterade tjänster också ska vara obligerade att bistå brottsbekämpande myndigheter. Exakt vad man menar att “bistå” betyder framgår inte riktigt. Men det här är precis samma sorts lagar som gör att kinesiska Huawei inte fick rätt att montera 5G-nät i Sverige tidigare i år.
Det är också ett väldigt bra lackmustest, är det här en lag vi skulle tycka var rimlig i Kina, eller i Ryssland? Är svaret nej, då ska vi inte ha den här heller. Myten om att staten alltid är god och alltid kommer fortsätta vara god är direkt farlig. Det finns otaliga exempel både från Sverige och andra västerländska länder där säkerhetspolisens ageranden har fått storskaliga konsekvenser på enskilda individer. Det finns också en uppsjö exempel på hur staten betett sig vidrigt mot minoritetsfolk. Att inte se risken för att det kommer ske igen i närtid, det är mer än naivt.
Det sista förslaget, som går ut på att göra det straffbart att se på ”våldsskildrande propaganda” riskerar att vara direkt kontraproduktivt. Den människa som i dag lockas till extremistiska miljöer för att den ser på videor som skildrar avrättningar, den kommer med all säkerhet inte lockas mindre av att det också är förbjudet. Om man vill förbjuda för att få sätta personerna bakom galler, då föreslår jag att man hittar något mer komprometterande än att ”terroristen” sett en film.
Debattartikeln avslutas med orden ”Nu krävs en samlad nationell ansats, där hela samhället bidrar för att hålla Sverige säkert. Hoten är reella, de finns här och nu.” Hoten må vara reella och finnas här och nu, men att möta hoten kan inte handla om mer censur och större ingrepp i vår personliga integritet. Vi går mot ett samhälle där vi är övervakade alltid, av multinationella bolag, av människor som är ute efter våra lösenord, säkert av främmande makt, men också av staten. Jag är övertygad om att Sveriges säkerhet är betydligt mer betjänt av att den samlade övervakningen minskar än ökar.
Hur människor sluter sig samman när det är kris.
UEFA har en förmåga att alltid framställa sig på det mest osympatiska vis.
