Några blir miljardärer på att skövla skog och mark, men alla vi andra förlorar, skriver Ola Gabrielson i sin debattartikel. De rikedomarna anser han att vi måste ta tillbaka – och använda dem för att förbättra våra utsikter att leva på jorden i framtiden.
DEBATT Den nyliberala marknadsekonomin följer inte sina egna principer. Från den dag ekonomer införde ”externa effekter” för att förenkla och anpassa sina modeller till industrins behov har ”den fria marknaden” varit en sluttande spelplan, till nackdel för vanliga människor.
I dessa externa effekter ingår nämligen många av de kostnader som produktionen medför: miljöförstöring då råvaror odlas eller utvinns, avfall och andra utsläpp vid produktion och konsumtion, yrkesskadade eller utslitna arbetare, samhällskostnader kring nyetablering och nedläggning, och så vidare, det vill säga typiskt de kostnader som samhället/skattebetalarna brukar stå för.
Vad detta betyder, i enkla ord, är att säljaren får vinsterna av produkten medan skattebetalarna får betala en stor del av kostnaderna. ”Den fria marknaden” fungerar alltså inte enligt teorierna eftersom vinst och kostnaden för att skapa den vinsten hamnar hos olika personer.
Denna obalans syns mycket tydligt då det gäller företagande som exploaterar naturresurser. Det man tänker på först är kanske fossilindustrin, men i Sverige är skogsindustrin ett bättre exempel. Affärsmän i Stockholm och Göteborg, som hade goda kontakter med andra länder, visste redan på 1700-talet att det fanns mycket pengar i timmer. De köpte upp skog runt Sveriges sjöar och älvar; ofta billigt, eftersom bönderna inte ännu nåtts av beskedet att timmer blivit värdefullt. Sedan anlade de sågar längs kusterna och började kalhugga sin skog. Timret såldes till kontinenten och till England, som hade kommit längre i sin industrialisering och dessutom mer eller mindre gjort slut på sin egen skog. Runt sekelskiftet 1900 började även svensk skog ta slut.
Ett fåtal människor blev rika på kuppen, men landet och naturen fattigare. Denna story är inte unik, samma sak har hänt om och om igen varje gång någon upptäckt att man kan bli rik genom att skövla. Sverige som land har förlorat, men ett litet antal familjer blev riktigt förmögna; i vissa fall de familjer som nuförtiden är svenskt näringslivs huvudägare. Och Sverige är inte unikt, snarare tvärtom – samma story ses i de flesta länder. Vi svenskar kan förfasa oss över vad Bolsonaro och hans medbrottslingar gör med Amazonas, men då måste vi komma ihåg att samma sak händer även här.
De senaste seklens ekonomiska historia – i stora stycken detsamma som kapitalismens historia – är full av exempel där en resurs, som ingen förstod att skydda, skövlats och transformerats till privat förmögenhet. De allra värsta exemplen är då människor stals och såldes, men principen är densamma: Ta så mycket du kan så länge ingen gör för mycket motstånd. Med en modern eufemism kallas detta ”entreprenöranda”.
Så nu står vi alltså med en situation där skövlingen gått så långt att vi inte säkert kan säga att planeten kommer att vara beboelig för människor om hundra år, samtidigt som någon hundradel av en hundradel av en hundradels procent av jordens befolkning anser sig så rika att de på allvar överväger att kolonisera andra planeter, till exempel att ”terraforma” Mars.
Detta är fullständigt oacceptabelt. Att låta dem hållas skulle vara ett enormt misstag och ett enormt svek mot alla de djur, växter och människor som hade kunnat leva på jorden. Ofattbara rikedomar har stulits från natur och framtid och samlats till ett litet antal personer. Dessa resurser måste tas tillbaka och användas för att återställa vår planet så gott det går – vi måste terraforma Jorden.
Vi behöver en riktad skatt på pengar som tjänats på skövling, och den ska gå till att rädda planeten.
