Glöd · Under ytan

Så kan EU leda den gröna omställningen

I dag accelererar klimatkrisen.

Vad kan vi göra åt att klimatpolitiken så ofta går ut på att utsläppen ska fortsätta, men någon annanstans? På veckans Under ytan föreslår Urban Strandberg och Rasmus Behr en metod som de menar är både effektiv och politiskt genomförbar – gränsjustering av koldioxidutsläpp, CBAM.

EU:s så kallade framtidskonferens inleds under en tid av kris, både för EU och världen i stort. När coronapandemin kom förde den med sig tendenser till att vilja skydda det egna på en nationell nivå, på bekostnad av det gemensamma i det europeiska samarbetet. Men med fortsatta globala utmaningar krävs ett starkt och enat EU, som tar sitt ansvar för såväl corona-pandemin och klimatkrisen som en vitalisering av det europeiska integrationsprojektet. Med redan existerande förslag kan det här bli en realitet.

Engagera världen 

”Sedan andra världskriget har EU aldrig behövts så mycket. Ändå har EU aldrig varit i lika stor fara”. Så uttryckte sig den franske presidenten Emmanuel Macron, i tal och artiklar riktade till Europas medborgare i mars 2019 med en stark önskan om att blåsa nytt liv i det europeiska samarbetet. Vad Macron då inte kunde förutse var att inom knappt ett år skulle en ny kris ställa EU:s sammanhållning inför ännu en prövning: EU:s – nu i backspegeln – misslyckande med att få ett samordnat agerande för att hantera coronakrisen på plats, ledde till att medlemsstaterna vände sig inåt och stängde sina gränser.

Att i tider av kris värna det egna, det nationella, är ingenting nytt, men sådant agerande har historiskt orsakat både stor skada och satt hinder på vägen in i framtiden. När världen nu börjar återhämta sig från pandemin kvarstår samtidens kanske största hot, klimatkrisen. Bakåtsträvande politik med det nationella i fokus kommer inte heller den här gången vara vägen ur krisen. För att kunna hantera klimatfrågan behöver både Europa och världen ett starkt EU.

Här undertecknas Romfördraget – och EG, som senare skulle gå över i EU, blir till
Här undertecknas Romfördraget – och EG, som senare skulle gå över i EU, blir till. Dess grunder vilar i dag på dåtidens politiska ledares vilja att hantera samhällsutmaningar genom gränsöverskridande europeiskt samarbete. Foto: TT

Konkreta politiska förslag

Den 9 maj på Europadagen inleddes den sedan länge omtalade konferensen om Europas framtid. Europadagen uppmärksammar Schumandeklarationen som för mer än sju decennier sedan lade grunden till dagens EU. Med en ceremoniell invigning gick startskottet för ett helt år av medborgerliga diskussioner om hur EU bör rustas för framtiden. Ett av de tio diskussionsämnena för konferensen är miljö- och klimatfrågor. En klimatåtgärd som kommer att diskuteras är en gränsjustering av koldioxidpriset, vilket redan har föreslagits i EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyens stora klimatpaket, den europeiska gröna given. En gränsjusteringsmekanism som prissätter importerade varors koldioxidutsläpp är inte bara en åtgärd som kan lösa klimatkrisen akuta hot. Den är också nödvändig för att engagera resten av världen i klimatarbetet.

EU:s grunder vilar i dag på dåtidens politiska ledares vilja och förmåga att hantera fundamentala samhällsutmaningar genom gränsöverskridande europeiskt samarbete. När den franske utrikesministern Robert Schuman presenterade sin deklaration 1950 hade det gått knappa fem år sedan andra världskrigets slut. Med en kvarvarande rädsla för ett nytt krig såg Schuman att ett integrerat Europa var den enda lösningen för att garantera en långsiktig fred. Deklarationen var upprinnelsen till att fördraget om upprättandet av Europeiska kol-och stålgemenskapen skrevs under, vilket samordnade den europeiska produktionen av kol och stål. Att bryta freden blev till en praktisk omöjlighet.

I dag accelererar klimatkrisen, samtidigt som vissa EU-medlemsstater gör sig långsiktigt fossilberoende av rysk naturgas. Andra EU-medlemsstater har under lång tid byggt hela sin ekonomi på kolkraft. Vad har det egentligen blivit av det globala gröna ledarskapet som EU sa sig stå för under det tidiga 00-talet? När världens industrier återigen börjar gå på fullvarv när coronapandemin avtar är den trängande frågan hur den gröna omställningen ska gå till i praktiken. Målsättningarna finns men Europa och världen behöver tala mer om de konkreta politiska förslag som kan möjliggöra den gröna omställningen.

EU har alltjämt höga globala klimatambitioner, men otaliga exempel finns på hur internationella klimattoppmöten ofta mynnar ut i högt satta mål och stora vackra ord, men med desto färre faktiska beslut. Ständiga politiska låsningar uppkommer i klimatdebatten när inget land är redo att vara det första som ställer om sin ekonomi och ingen ledare är redo att vara den första som tar den politiska smällen som kan komma av en omställningspolitik med fördelningskonsekvenser.

När produktionen av varor flyttar från ett land med höga utsläppskostnader till ett annat land med lägre eller inga alls blir det ingen förändring – förutom att varorna dessutom ska transporteras med fartyg som släpper ut mer koldioxid
När produktionen av varor flyttar från ett land med höga utsläppskostnader till ett annat land med lägre eller inga alls blir det ingen förändring – förutom att varorna dessutom ska transporteras med fartyg som släpper ut mer koldioxid. Foto: Björn Larsson Rosvall/TT

Utsläppen flyttar bara

Klimatfrågan är en av 2020-talets fundamentala samhällsutmaningar vars dignitet mycket väl kan jämföras med de utmaningar som på 1950-talet satte fart på det europeiska integrationsprojektet. Återigen behöver Europas politiska ledare visa mod och handlingskraft. På 1950-talet lades grunden för det europeiska samarbete vi nu tar för givet. Nu behöver samma samarbete – det som vi har lärt oss att räkna med, ställa upp och leda vägen i den globala gröna omställningen.

EU:s nuvarande system för handel med utsläppsrätter (EU ETS) är det största av sitt slag i världen och ett av EU:s främsta verktyg för att minska koldioxidutsläppen i Europa. I praktiken innebär detta att utsläppskostnaderna är högre inom EU jämfört med dess handelspartners. Målet med nuvarande utsläppsrättshandel är att priserna ska vara höga nog för att ge företag och industrier incitament att minska utsläppen, men det finns också en uttalad risk för vad som kallas för koldioxidläckage när varor eller produktion flyttar från ett land med höga utsläppskostnader till ett annat land med lägre eller ingen prissättning av koldioxid.

Den direkta konsekvensen av koldioxidläckage blir att utsläppen endast flyttar från en plats till en annan. En sådan utveckling skulle inte minst underminera EU:s och dess industriers kostnadskrävande arbete för att nå klimatmålen.

Klimatfrågan är en av 2020-talets fundamentala samhällsutmaningar vars dignitet mycket väl kan jämföras med de utmaningar som på 1950-talet satte fart på det europeiska integrationsprojektet
Klimatfrågan är en av 2020-talets fundamentala samhällsutmaningar vars dignitet mycket väl kan jämföras med de utmaningar som på 1950-talet satte fart på det europeiska integrationsprojektet. Återigen behöver Europas politiska ledare visa mod och handlingskraft. Foto: Virginia Mayo/AP/T

En möjlig väg framåt

Det finns emellertid ett starkt lysande exempel där forskningen pekar ut en möjlig väg framåt för att fatta politiska beslut som minskar koldioxidutsläpp. Det handlar om en gränsjustering av koldioxidutsläpp, så kallad Carbon border adjustment mechanism, CBAM. Den har presenterats som ett verktyg för att undvika just koldioxidläckage. I rapporten Pricing carbon at the border: Key questions for the EU publicerad 2020 av tyska Ifo Institute of economic research skriver Susanne Droege och Carolyn Fischer att CBAM inte bara är politiskt genomförbart, utan att det också är en åtgärd som faktiskt effektivt minskar de globala utsläppen, särskilt i de mest energiintensiva sektorerna. CBAM som klimatpolitisk styrningsmöjlighet ligger också på bordet i både Europaparlamentet och EU-kommissionen och har presenterats som en lösning för att undvika just koldioxidläckage.

EU:s nuvarande utsläppshandelssystem kan i dag inte prissätta importerade produkters koldioxidinnehåll vilket innebär att länder utanför EU kan åka snålskjuts och handla med utsläppsintensiva varor till låga priser. Skillnaderna i klimatambitioner och prissättningen av koldioxid skadar således både handeln och klimatet. Klimathotet är globalt och alla parter gynnas av utsläppsminskningar oavsett på vilken plats de sker. Men förutsättningarna för att kunna och vilja investera i hållbar produktion ser olika ut i olika delar av världen. Kostnaderna för den gröna omställningen är alltjämt stora och en av de största utmaningarna är att åstadkomma en rättvis fördelning omställningskostnaderna. För att en omställning ska vara möjlig måste krav ställas på länder som i dag inte har kommit lika långt och möjligheten för EU:s handelspartners att åka snålskjuts på europeiskt klimatarbete måste motarbetas.

CBAM har en enorm potential att hantera både snålskjutsproblematiken och politiska låsningar kring rättsviseaspekter av omställningskostnader. Med en europeisk prissättning av koldioxid vid gränsen skapas tydliga incitament till de länder som i nuläget lutar sig mot andra länders kostsamma klimatinvesteringar till att investera i utvecklingen av en egen hållbar produktion. När de globala kostnaderna för klimatinvesteringar jämnas ut genom CBAM, skapas också incitament som ökar viljan bland EU:s handelspartners att mer aktivt delta i det gränsöverskridande klimatarbetet. EU har med andra ord en lysande möjlighet att med CBAM visa ett externt globalt ledarskap som den gröna omställningen kräver och på samma gång stärka den interna europeiska integrationen.

EU:s kapacitet

EU har genom åren överlevt kris efter kris, varom det varje gång har siats att just den här gången är det annorlunda; just det här kommer att vara dödsstöten för EU. Men EU är – och behöver vara – motståndskraftigt och dynamiskt. Genom stark kompromissvilja och resoluta politiska beslut lyckas Europa hålla ihop och snarare öka den europeiska integrationen till följd av kriserna.

EU har i dag outnyttjad kapacitet att föra världen närmare under en tid då världen har splittrats i coronakrisens svallvågor. Men enskilda medlemsstater kan inte på egen hand utmana de stora förorenarna. Det är enbart med sina 27 medlemsstaters kollektiva förhandlingsstyrka som EU kan utöva en inflytelserik klimatpolitik för att nå de globala klimatmålen.
I framtiden, när européerna vant sig vid att ställa samma krav på importerade varor som på inhemsk produktion, kanske inte heller tanken om att applicera tankesättet bakom CBAM på andra politiska områden är lika främmande.

Många av EU:s kärnfrågor kokar ju ner till att hantera ekonomiska, sociala och kulturella frågor i gränsland. Att då kunna använda sig av en liknande styrningsmodell för att påverka utvecklingen i andra politiska frågor kan vara en naturlig del i den europeiska integrationen. EU kan börja med att hantera klimatfrågan som samtidens mest akuta problem. Med tiden kan EU utveckla CBAM som modell på områden där integrationen bör främjas för att minska risken att köra fast på grund av politiska låsningar.

En gul fibbla sträcker sig upp, trots föroreningarna från fabriken i Gijon i norra Frankrike
En gul fibbla sträcker sig upp, trots föroreningarna från fabriken i Gijon i norra Frankrike. Foto: Alvaro Barrientes/AP/TT

Gnistan som behövs

CBAM har den löftesrika möjligheten att effektivt minska utsläppen och visa att EU tar den aktiva rollen som global ledare för den gröna omställningen. En CBAM kan därför vara just den gnista som behövs för ännu en gång tända liv i den europeiska integrationen, precis som Schumandeklarationen gjorde på 1950-talet.

Prenumerera gratis på vårt
NYHETSBREV
Prenumerera gratis på vårt
NYHETSBREV