Korallerna som försvann

Du läste rätt. Revbildande koraller finns också i svenska kalla vatten. Dessutom djupt nere i havets mörker, på mellan åttio och hundra meter. Där lever ögonkoraller tillsammans med allt ifrån havsanemoner till trollhumrar. Det rör sig om kallvattenkoraller som, till skillnad från sina något mer färgglada kusiner, inte lever i symbios med alger och därför klarar av beckmörkret nere i djupen. Men precis som reven i tropikerna utgör de gömslen och hem till en myriad av andra arter.

– De är attraktiva miljöer för fisk att växa upp i, där finns god födotillgång och gott om möjligheter att skydda sig. Kan vi behålla dem är det positivt också för omgivande områden och fisketillgången, säger Tomas Lundälv, marinbiolog från Grebbestad som intresserat sig för korallerna ända sedan 1980-talet.

Förnyat intresse

Reven har nu mötts av förnyat intresse från både regering och myndigheter. Men det i elfte timmen. För det är illa ställt med de svenska reven. Ända sedan två rev upptäcktes i svenska vatten i början på 1920-talet har vi människor bidragit till att göra livet surt för dem, både bildligt och bokstavligt. Den främsta orsaken till att dagens korallrev är en spillra mot vad de varit är fisket. Genom att trålar dragits längs havsbotten har fiskefartyg rivit upp de korallrev som kommit i deras väg. Men även marinbiologernas nyfikenhet tros ha bidragit till att ta kål på dem, då biologerna under årtionden använde sig av järnskrapor för att få upp exemplar att studera.

Tekniken övergavs på 1980-talet till förmån för mer skonsam teknik, där fjärrstyrda undervattensrobotar söker av botten. Det har bidragit till att ytterligare fyra rev upptäckts på svenskt vatten. Men inget av dem har visat sig hysa levande koraller, utan består än i dag av krossade korallskelett.

Återkolonisering

Ändå finns det ljusglimtar. Ett av de rev biologerna fann på 1920-talet låg risigt till vid ett återbesök i slutet av 1990-talet, då inte en enda levande korall hittades. Revet, som i dag ligger inom Väderöarnas naturreservat, omfattades av ett trålningsförbud år 2000. I mitten av 00-talet gjorde forskarna en första glädjande upptäckt: Där det tidigare endast funnits korallskelett fann biologerna nu en betydande återkolonisering, och vid ytterligare ett besök i fjol hade korallerna vuxit till sig ordentligt. Ett exempel på vad ett marint skydd kan bidra till, menar Tomas Lundälv.

Men framgångssagan är än så länge ett undantag. Vid ett närliggande rev som skyddades vid samma tidpunkt har istället för levande koraller hittats krossade skelett och färska trålspår inom det skyddade området. Genom en kompromiss mellan naturvårdsintresset och fisket tilläts en ränna för trålning rakt genom området med koraller när skyddet trädde i kraft år 2000, berättar Tomas Lundälv. En ränna som fiskarna inte lyckades hålla sig till. För ett par år sedan blev till sist hela området skyddat, men några nya korallkolonier har inte synts till.

– Vi ville ha betydligt större skyddsområden från början men efter förhandlingar där fisket fick stöd av den lokala politiken blev det små skyddade områden precis vid korallförekomsterna. Min åsikt är att det skulle behövts rejäla buffertzoner runtomkring. Dels för att det varit svårt att övervaka att det efterlevs, dels att trålningen ger indirekta effekter genom att det rivs upp sediment, som utgör ett problem för korallerna som måste lägga energi på att hålla sig rena, säger Tomas Lundälv.

Trålar trots förbud

Spår av trålarna finns också i Kosterhavets nationalpark, där Sveriges andra kända levande korallrev ligger. Trots att korallerna skyddats, liksom de i Väderöarnas naturreservat, har de minskat i antal. Vid en undersökning hösten 2020 återstod drygt ett tiotal av de runt 190 kolonier som fanns där när trålförbudet infördes tjugo år tidigare. Inte heller försök att transplantera hundra nya levande koraller till området i mitten av 00-talet hade lyckats. Huvuddelen av kolonierna var försvunna och de ställningar som använts bar tydliga spår av fysisk påverkan. Bland annat hade många av de plattor på vilka korallkolonierna monterats slagits av.

– Det vi vet är att trots att det varit skyddat, så har där trålats flera gånger, säger Tomas Lundälv.

Forskarna teori är att det rör sig om norska trålare, då gränsen går några meter från revet och restriktionerna i grannlandet inte är lika strikta. Men det olagliga fisket misstänks inte vara den enda orsaken till att revet decimerats. Precis som koraller i tropiska vatten är kallvattenkoraller känsliga för plötsliga temperaturväxlingar. Bundna till platsen som de bebor, kan de inte likt fiskar eller sjöstjärnor fly mot svalare vatten.

Att Tomas Lundälv återvänt till reven under hösten har egentligen inte att göra med att kontrollera hur trålningsförbudet efterlevts, utan för att undersöka hur korallerna påverkas av klimatförändringarna, som en del av ett regeringsuppdrag till Havs- och vattenmyndigheten.

Syre har tagit del av den preliminära rapporten, där ett av resultaten som sticker ut är att data tyder på en långsiktig temperaturhöjning av djupvattnet i Kosterområdet. Med början vintern 2006/2007 har det även inträffat flera tillfällen med ovanligt höga temperaturer, enligt rapporten. Värmeböljorna sätts i samband med att ett svampdjur, den så kallade fotbollssvampen, som lever i anslutning till revet och varit dominerande i hela Kosterområdet, nästintill utplånats.

– Hela 90 procent av fotbollssvampen har försvunnit, så det kan bli klimatförändringarnas första offer, säger Tomas Lundälv.

Korallerna ligger risigt till

Men också de svenska ögonkorallerna ligger risigt till, när havet gradvis värms upp och de marina värmeböljorna blir intensivare och mer utdragna.
Korallerna lever på gränsen av sitt utbredningsområde, det vill säga att de inte trivs i varmare vatten än det som normalt återfinns i Kosterhavet på runt 80 till 100 meters djup.

Exakt hur de svenska ögonkorallerna påverkas av klimatförändringarna vet forskarna ännu inte. I ett angränsande rev på den norska sidan, har ingen påverkan kunnat kopplas till att havet blivit varmare. Men korallerna i Kosterhavets nationalpark har till skillnad från det norska revet en extremt liten genetisk variation, vilket kan göra dem särkilt sårbara för förändringar i miljön.

– Det kan vara att de är dåligt anpassade till höga temperaturer, säger Tomas Lundälv.

Reven har decimerats

Oavsett vilken roll klimatförändringarna haft i att Sveriges korallrev har decimerats istället för att byggas upp ligger det i linje med en större trend, där så kallade ”hot spots” för den biologiska mångfalden tenderar att bli färre eller degraderas. I mitten av 00-talet satte FN upp mål för att stoppa och vända förlusten av biologisk mångfald, bland annat genom att skydda och återskapa särskilt värdefulla ekosystem.

Men de 20 målen misslyckades när konventionen om biologisk mångfald (CBD) gjorde sitt bokslut i september 2020. Istället konstaterade konventionen att läget ofta förvärrats, och att de direkta och indirekta drivkrafterna bakom förlusten av arter består. Nu pågår nya förhandlingar om nya mål och restaurering av ekosystem ges särskild vikt, berättar Torbjörn Ebenhard, ledamot av den svenska förhandlingsdelegationen inom konventionen.

–  Den biologiska mångfald som vi förlorar snabbast är den som finns i våra naturliga ekosystem, det är där restaureringsbehovet  är som störst. Vi måste stoppa förlusten av det som finns kvar och börja bygga upp så vi kan öka ytan av den här typen av miljöer, säger han.

För att man ska lyckas återskapa en naturlig miljö, måste först de hot som orsakade förlusten elimineras, enligt Torbjörn Ebenhard. Men det är enklare sagt än gjort.

I den rapport som marinbiologen Tomas Lundälv nu är i slutet av att färdigställa finns rekommendationer om större buffertzoner mot trålande fartyg, åtgärder för att förbudet ska efterföljas bättre och att det införs kontinuerlig miljöövervakning av reven. Men även om de trålande fiskefartygen kan hållas borta, kvarstår den enorma utmaningen att kapa utsläppen av växthusgaser, för att på så sätt få uppvärmningen av planeten att klinga av.

– Vi får jobba på så gott det går så att det blir en ändring också på den utvecklingen, säger Tomas Lundälv och lägger till:

– Man får försöka se det positivt, annars kan man bara lägga av.

Hoppet lever

För trots de hot som trålande fiskefartyg och klimatförändringarna utgör, finns det också skäl till optimism. Nyligen fick ett restaureringsprojekt 30 miljoner kronor i stöd från EU-projektet EU-Life för att återkolonisera alla kända rev i Sverige. Ann Larsson är marinbiolog vid Göteborgs universitet och är engagerad i det världsunika projektet, som nu forskar fram den metod som ska användas.

Efter att hon och hennes kollegor först lyckats föröka korallerna i laboratorium och undersökt hur deras larver sprids och beter sig återstår nu att bygga revliknande strukturer som de kan fästa på. Vad ytan ska bestå av är något som forskarna nu undersöker. Men klart är att basen ska bestå av betong och för de uppstickande strukturerna undersöks bland annat om slagg från metallindustrin kan komma till användning.

–Det är en ren restprodukt som har mycket porer och håligheter som larverna troligen tycker om, säger Ann Larsson.

Att ett av de svenska reven delvis har återkoloniserats av sig själv efter trålförbudet 2000 beror på att där fortfarande fanns stående korallskelett när det infördes, förklarar  Ann Larsson.

– Men mycket av det vi sett därnere har bara varit korallgrus, vi vet att det finns larver i området men de har ingen uppstickande struktur att fästa på, säger hon.

Till det kommer att trålande fiskefartyg rör upp sediment som lägger sig på de andra hårda ytor som larverna annars kunnat sätta sig på.

– Larverna får inte grepp, sedan det förekommer bottentrålning är det mer sediment i kustvatten än det varit tidigare. Det kan hända att de för hundra år sedan kunde kolonisera nya områden själva, nu behöver de mera hjälp.

Något har hänt som gör det svårt att komma tillbaka, säger Ann Larsson, som också berättar att arbetet med att montera strukturerna, när de väl är färdiga, kommer att bli delikat.

För det räcker inte att bygga en struktur som påminner om hur de ursprungliga korallerna såg ut innan de grusades. De måste också placeras så att strömförhållandena blir optimala. Varken för starka, för då kan de inte fästa – eller för svaga, för då får de inte tillräckligt med mat som de kan fånga.

– När väl den lilla larven fäster, växer den och förgrenar sig till en tredimensionell struktur. En enskild larv kan så småningom om ge upphov till en koloni på flera meter, säger Ann Larsson.

Växer långsamt

Tillsammans med andra kolonier breder reven sedan ut sig, om än långsamt. Varje enskild korallgren växer några centimeter per år. I takt med att de blir större och bottnen förvandlas från korallgrus till förgrenade strukturer, kommer de att locka till sig en rad andra arter. Förhoppningen är att det största svenska revet med tiden ska återfå sin forna glans, det vill säga runt 300 kvadratmeter.

– Man kan jämföra med en öken och en skog, djuphavet består av stora områden av sediment, där finns arter men bara nere i sedimentet och ett plan uppepå. När man pratar om tropiska skogar har man tidigare tittat på marken men nu allt mer uppe i trädkronorna. I de tredimensionella strukturerna hittar man spännande saker, säger Ann Larsson.

De första strukturerna väntas komma på plats nästa år. Samtidigt håller projektet själv på att få förgreningar. För det är inte bara i Sverige som artrika kallvattenrev tagit stryk och behöver restaureras. Deras artrikedom gör att fiskefartyg söker sig till dem. I jakt på nya fiskrika vatten, letar de sig också allt djupare ner havet. Rev som tidigare fredats då de inte varit åtkomliga har med ny teknik hamnat inom räckhåll för de trålande fartygen, berättar Ann Larsson.

– Meningen är att man ska skydda de rev som finns, men det tar tid, säger Ann Larsson och berättar att de blivit kontaktade av andra kollegor som sökt medel för att restaurera ytterligare korallrev i Europa.

– Vi är egentligen de första att göra det i större skala och det är bara vi som kan det här med larver.

Årtiondet för restaurering

Projektet har alltså väckt internationellt hopp om att det ska gå att återställa de värdefulla korallerna. I år påbörjas också det av FN utlysta årtiondet för restaurering av ekosystem. Resulterar förhandlingarna inom Konventionen om biologisk mångfald i starka mål som också följs upp av investeringar och beslut av regeringar världen över, kan det gå att vända utvecklingen för den biologiska mångfalden på många håll i världen, tror Torbjörn Ebenhard.

– Naturvård fungerar – bara man satsar på att genomföra den, säger han.

Samtidigt fortsätter klimatförändringarna att påverka livet i haven. Ett annat hot som Tomas Lundälv nu undersöker är försurning av havsvattnet som följer av att vi pumpar ut koldioxid i atmosfären. Över 30 procent av den koldioxid vi släpper ut löses upp av havet, där det blir till kolsyra. PH-värdet sjunker kontinuerligt och även om ögonkoraller har en hyfsat bra förmåga att klara det finns där en gräns, berättar forskaren.

”Extra stress”

– De får lägga mer energi på att bygga upp sina kalkskelett i en surare miljö, vilket innebär en extra stress. Med ökande temperatur kan det bli för mycket till slut, säger han.

I FN:s klimatpanels värsta utsläppsscenarier ser det mörkt ut för kallvattenkorallerna. Men om utsläppen begränsas, korallerna skyddas och de förlorade reven restaureras, finns det orsak att tro att även framtida generationer kan få uppleva och dra nytta av ekosystemen. Under revet i Kosterhavets nationalpark har forskarna funnit tio meter djupa avlagringar från ögonkoraller som de tror har levt på samma plats de senaste tio tusen åren, det vill säga sedan den senaste istiden. Men i de lagren som kom till för 2 600 år sedan är det plötsligt mindre avlagringar från korallerna. Minskningen sammanfaller med en värmeperiod med ännu högre temperaturer än i dag, för att sedan öka igen.

– Sett i ett sådan perspektiv är uppvärmningen inte helt unik, och att de kan komma tillbaka, säger Tomas Lundälv och lägger till:

– Men om vi inte lyckas vända utvecklingen ser det dystert ut.