Jag läste Jenny Anderssons bok Vad kommer efter socialdemokratin? för att recensera. Tyckte mycket om den och breder ut mig i en text som kommer i veckan. Gillade analysen. Även om jag själv inte är sosse fördjupade läsningen min bild av socialdemokratin som en hygglig lösning på vad vi ska göra tills vi faktiskt hittar på nåt bättre än den industrikapitalism som håller på att bli vår död.
Ibland betyder en bra läsupplevelse en skön känsla direkt efteråt, men boken stannar också kvar ett tag och liksom samtalar med en. En rad dök upp när jag satt och försökte tycka att det var helt normalt att andas genom en mask på pendeln på väg hem från rep med bandet.
... vi lever – även de fattigaste av oss – i ett enormt materiellt överflöd, men frågan är vad det betyder för oss.
Jag vill verkligen inte att fattiga ska vara tacksamma för att andra har och haft det sämre, jag ser överhuvudtaget ingen anledning till att nån ska behöva vara fattig. Eller rik. Men vi har det för jävla bra. En del har det rejält mycket bättre och för många sämre, men när jag ser människor hetsa upp sig tills de nästan självantänder över en rekommendation att försöka dammsuga när elnätet är mindre belastat blir det så tydligt.
En massa människor går omkring och tycker så synd om sig själva att de inte fattar hur förbannat bra de har det. Jag är ingen ängel, men jag är åtminstone medveten om mina privilegier och använder dem inte till att odla en sjuklig, i det närmaste sociopatisk självömkan framlockad av politiska krafter på högerkanten som spelar på exakt rätt offersträngar.
Det svåra är inte att lösa de stora kriser vi lever i. Klimatet. Fattigdom. Pandemin. Det svåra är att få folk att vilja göra det och sen göra det. Jag är extremt optimistisk inför människan, samtidigt väldigt pessimistisk inför mänskligheten. Folk vill väl, men precis som alla andra djur blir vi galna när vi inte får leva naturligt. I frihet. I trygghet. Men vi har byggt en bur kring oss själva. Hängt betsel och grimma på oss och blivit vår egna tyranner. Kalla det konsumism, kapitalism eller vad du vill, men egentligen började det redan med jordbrukssamhället och, jo då, patriarkatet. Samtidigt som vi inledde en fantastisk framgångssaga som art vävde vi in vår egen möjliga undergångs trådar i vårt ödes varp.
Samtidigt. Vi kan precis när som helst ändra allt. I varje ögonblick är vi fria att ändra spelreglerna. Vanan är seg, och kulturen. Historien tickar ofta på utan att vi kan göra så mycket, på samma gång är alla av oss alltid ansvariga för vad vi gör. Revolutioner är svåra och tenderar att sluta i sin motsats, men även om det är banalt skulle det inte bli några krig om ingen lyfte ett vapen. Det är säkert möjligt att skapa ett utopiskt lyckorike, men fram tills dess kan vi väl i alla fall vara mänskliga? Visa lite hyfs. Visa att vi fattar hur bra vi har det åtminstone. Tagga ner lite på shoppandet. Dela med oss. Anpassa oss lite?
USA genomgår en kamp mellan demokrati och rena galenskapen. Samma krafter är igång hos oss och de kommer helt klart att utmana också vår demokrati i nästa val. Förlöjligandet av små, små vardagliga lösningar som skulle kunna vara tungan på vågen då vi räddar världen har varit en del av Trumps paradnummer. Toalettstolar som man måste spola i tre gånger är hans favorit. Hur kan sånt vara så viktigt för människor att de förnekar också det som finns direkt framför ögonen på dem?
Ursäkta, men jag måste säga det. De mår inte bra. Många av de föreställningar som jag ser människor bära på är inte friska. Jag är själv inte direkt världens friskaste människa psykiskt (rått ironiskt skratt) men jag vet vad som är verkligt. Och de flesta galna människor får sällan för sig en massa konstigheter. En del pratar med älgar och har kompisar på månen, men för det mesta är det mest en massa grå ångest och depressioner. Det är liksom tvärtom. Vanföreställningar och konstiga mytologiska universum är tillflyktsorter från sorgerna, från rädslorna.
Många har gjort samma iakttagelse. De extrema, sektliknande rörelserna som vuxit fram i västvärlden är ett tecken på ett djupare liggande problem. På att människor inte mår bra. På att kulturen inte mår bra. Med risk för att framstå lika flummig som jag faktiskt är i hemlighet tror jag att många av de stora problem vi ser i världen i dag hänger ihop. På djupet. Klimatkrisen. Coronan. Hatet. Fattigdomen. Det enorma uttaget av energi på kort tid som inte bara kastat oss in i en naturens kris utan också själens. Om jag någon gång blir andlig är det när jag ser mycel växa och när jag tänker på hur allt liv på jorden är så beroende av varandra att allt i biosfären också går att se som en individ. Som en självreglerande varelse. Och den varelsen mår inte bra.
Vi får lov att lösa det akuta nu, men sen måste vi nog kolla in vad som låg bakom skiten. För att hela jorden måste vi hela människan. För att hela människan måste vi hela jorden. Det måste bara vara så. Motsatsen skulle jag inte stå ut med. Att det är så här vi är. Att det är dammsugarhysterikerna som har rätt.
Kalonji, vad vore livet utan lökfrön?
Benso. Fejkheroin som håller människor lydiga.
