För ungefär 16 år sedan skrev jag på ett papper där jag gick längs en gata i Gävle. Jag var en av 157 000 som skrev på för en humanare flyktingpolitik, och insamlingen ordnades av bland andra Svenska kyrkan.
Några månader senare slog också Miljöpartiet fast att först måste Socialdemokraterna acceptera en omläggning av migrationspolitiken innan det över huvud taget kunde bli aktuellt att förhandla om en budget med dem. Själv var jag var lyrisk, och det här är för många gamla miljöpartister sannolikt ett av de stoltaste politiska minnen de har. Samtidigt är det ett exempel på en förhandlingsmetod som är tveksam.
När nu regeringen går fram med ett förslag om att rektorer ska få avgöra om man vill börja med betyg redan i fyran eller inte, så gör man det utan argument för. Men en hel radda argument emot.
Det har visat sig helt omöjligt att få dem att backa med hjälp av argument. Barnombudsmannen, två lärarfack och tre universitet har försökt. Anledningen till att det är helt omöjligt är att besluten redan är fattade, någonstans där frågorna aldrig utsatts för offentlig debatt. Som en eftergift till liberalerna i januariöverenskommelsen har förslaget blivit någon sorts nytolkning av Sisyfos-stenen, oavsett hur orimligt det är så baxas det vidare.
Parallellt med betygsförslaget har Liberalerna gått till strid mot regeringens migrationspolitik. Med budskapet att om regeringen går vidare med förslaget om en alternativ skyddsgrund för flyktingar så kan man inte längre stå bakom januariöverenskommelsen.
Någonstans är det svårt att inte se likheten med vad Miljöpartiet gjorde för 16 år sedan, även om förhållandena är annorlunda och syftet är det diametralt motsatta. När det då handlade om att lyfta de svagaste i samhället handlar det nu om att istället sparka lite extra på dem. Man kan vara upprörd över att ett riksdagsparti besitter den förvridna världsbild som krävs för att Liberalernas krav över huvud taget ska bli rimliga, och det ska man också. Men man bör också notera att det här är en följd av den kohandelspolitik riksdagspartierna hemfallit till.
Januariöverenskommelsen var inte ett papper som förklarade vad de olika partierna tycker lika om, var grunden för deras samarbete finns, istället var det en lång lista med överenskommelser. Några exempel är att Centern fick att man kvaddar las, Liberalerna fick språktest och betyg från fjärde klass, Miljöpartiet fick mer biståndspengar och Socialdemokraterna fick makt.
Även om det här kanske inte representerar alla de 73 punkterna visar det på en demokratisk modell som inte fungerar. För när det gäller de här punkterna står vi där, utan möjlighet att påverka. Som betygsdebatten visar är listpunkterna onåbara med argument.
Vi förtjänar ett bättre demokratiskt system, ett system där besluten inte fattas av enskilda tjänstemän och några partiledare innanför låsta dörrar en sen januarinatt några månader efter valet, utan när det voteras, efter öppna lyhörda debatter i samhället och mellan riksdagsledamöterna i kammaren. För att alls kunna nå dit behöver våra representanter i riksdagen frigöra sig från partipiskan och rösta utifrån hjärta och ideologi.
För i en demokrati borde politiska spelet handla om att övertyga en majoritet om sina förslag, inte om att mot alla argument och bättre eget vetande gå vidare med förslag nästan ingen tror på.
Guld i vm i skridsko? Ändå lite otippat.
Kristdemokraterna vill bygga två nya kärnkraftverk.
