De tre som delar årets pris i ekonomi till Alfred Nobels minne är Guido Imbens, Joshua Angrist och David Card. De har gjort verklighet av en gammal idé från sina studieår i början på 1990-talet: att betrakta händelser i samhället som oavsiktliga experiment – och det är för den metod de har utvecklat som de får priset.

Guido Imbens berättar i en intervju i Dagens nyheter om sitt favoritexempel, en studie av vinnarna i ett lotteri på 1980-talet i USA. Vinnarna fick vinsten utspridd under ett visst antal år, ungefär som de högsta vinsterna på en svensk Trisslott. Till exempel 15 000 dollar om året i 20 år.

Det var som ett experiment med basinkomst. De tre ekonomerna undersökte hur det hade påverkat vinnarnas liv, om de hade slutat jobba eller minskat sin arbetstid. Men det hade de inte gjort, inte så mycket som de tre ekonomerna hade väntat sig. Fem eller tio procent i genomsnitt.
Guido Imbens har ofta tänkt på den studien när olika slags coronarelaterade stöd har diskuterats i USA. Det finns de som anser att det minskar drivkrafterna till att jobba, men han håller inte med. Folk är lite mer kräsna med vilka jobb de tar, de vill kunna vara mer flexibla, inte minst unga familjer, säger han.

På ekonombloggen Ekonomistas är Mats Persson, professor i nationalekonomi vid Stockholms universitet, upprörd över hur DN skriver om basinkomst i allmänhet och de tre ekonomipristagarnas experiment i synnerhet. Rubriken, som lyder ”Nobelekonomen Guido Imbens: Basinkomst får inte människor att sluta arbeta”, ”ska locka läsarna att tro att medborgarlön är en bra idé”, skriver han.

Det är ju en ganska rak rubrik som väl återger vad Guido Imbens säger om basinkomst. Antingen man tycker det är bra eller inte. I vilket fall som helst, menar Mats Persson, visar deras studie inte detta. Lotterivinster är inte basinkomst, det är få som vinner på lotterier och de bekostas inte med skattepengar.

Möjligen är han alltför upprörd för att notera att det var vinnarnas agerande som studerades, inte effekten på samhällsekonomin.

Dessutom, skriver han, var vinnarna människor som redan hade jobb som var en del av deras liv och deras identitet. De ville fortsätta arbeta för att de trivdes med det.

På det sättet skiljer sig lotteristudien bland annat från basinkomststudien i Finland 2015–2017, där det var långtidsarbetslösa som fick en summa varje månad i ett par år. Där kunde man framför allt se att de mådde bättre. De var ungefär lika arbetslösa som förut, men de arbetade lite mer med basinkomst än utan. Lite mer, inte – som lotterivinnarna – lite mindre.

Långsiktigt, anser Mats Persson, skulle införandet av basinkomst förändra normer och värderingar i samhället. Generationer som växer upp och vet att det finns basinkomst kanske inte socialiseras in i arbete på samma sätt. Därför, menar han, kan basinkomst visst få människor att sluta arbeta.

Om Mats Persson tog lotteristudien å ena sidan och det finländska basinkomstförsöket å den andra, och lade ihop resultaten, skulle han kunna ställa sig ett par andra frågor. Lotterivinnarna jobbade lite mindre, de arbetslösa i Finland jobbade lite mer. Finns det en nivå, i så fall säkert olika från person till person, där vi lägger oss om vi får chansen? Finns det något bra med att ge människor frihet att reglera det där själva?

Det finns fler studier att göra här, kanske tvärvetenskapliga, men det verkar som om svaret på båda frågorna är ja. I ett grönt perspektiv är dessutom möjligheten att vi skulle arbeta mindre att betrakta som en chans, inte en risk. Vi skulle inte sluta arbeta, men vi skulle kanske arbeta mindre. Vi skulle göra mer annat och det skulle vi troligen må bra av. Ekonomin, den del av ekonomin som handlar om pengars värde, skulle minska litegrann och klimatkrisen skulle kunna bromsas in.

En nationalekonom ägnar sitt arbetsliv åt att studera pengar och en del av dem kanske aldrig ens tänker tanken att en mindre ekonomi inte måste vara något negativt. Någon borde göra ett experiment där nationalekonomer fick dra ner sin arbetstid och syssla med något annat. Kanske skulle de få ett annat perspektiv.