Glöd · Ledare

Johan Hakelius inverterade klimatpanik

Det har blivit svårare att låtsas att klimatkrisen inte är på riktigt. Eller att den bara rör människor i bambuhus på andra sidan jorden. I Gävle, Bryssel och New York förvandlades gatorna nyligen till sjöar, och nästa gång kan det vara min gata, eller din. Samtidigt blir forskningsresultaten snabbt säkrare och säkrare: Jodå, det är vi som gör det.

Men om man ändå inte vill dra slutsatsen att vi behöver förändra någonting, då kan man tänka som Johan Hakelius. ”Varför skulle just klimatet få jorden att gå under” är rubriken på hans krönika i Expressen den 11 september, och den handlar om hur vi ständigt, allihop, befinner oss i livsfara. Av andra anledningar än klimatet.

Man kan bli lite skakis i knävecken vid tanken på att hela Yellowstones nationalpark är en enda stor vulkan. Senast den fick utbrott for tusen kubikmeter sten, damm och aska ut i atmosfären, och Mellanvästern täcktes av aska. Det är 640 000 år sedan och det brukar gå ungefär 600 000 år mellan gångerna, så tänk …

Det är också hög tid för jordens magnetiska poler att kastas om, och då kan det hända att ozonlagret som skyddar oss från solens ultravioletta strålning sätts ur spel och atmosfären bränns sönder. Eventuellt. Men innan dess kanske jorden hinner krocka med en asteroid och allt är över ändå. Så varför oroa sig just för klimatet? undrar Hakelius.

Med den livsinställningen kan man fråga sig om han tar emot sig när han ramlar. Varför skulle han göra det? Han kan ju få en hjärtinfarkt och dö innan han slår i marken. Eller få en asteroid i huvudet. Om de första människorna hade resonerat så hade de aldrig ställt sig på två ben, utvecklat språk eller uppfunnit hjulet.

Det är ju lite skillnad. Naturfenomen som uppträder med hundratusentals års mellanrum, och som vi inte kan göra det minsta åt, får vi leva med. Civilisationer kan födas och dö medan en vulkan försover sig, men klimatkrisen händer här och nu, vi ser förändringen från år till år. Och vi kan inte stoppa den, men vi kan bromsa den.

I ingressen kallar han människor som tycker det är viktigt att göra det för klimatneurotiker. Sen avslutar han pliktskyldigt krönikan med att man ska göra vad man kan. ”Men allt kommer att gå åt helvete ändå.”

Kanske har Johan Hakelius helt enkelt börjat inse något som han inte vill inse. Så han tar till de perspektiv han behöver för att få det på avstånd – en sorts inverterad klimatpanik? Den där attityden, att det är meningslöst att ens försöka bromsa in, är i vilket fall som helst något av det mest destruktiva man kan ägna sig åt.

En sambo som kommer med godis när man skriver!

Ulf Kristerssons förslag att använda terrorlagstiftning mot gängkriminalitet. Symbolpolitik, som Janne Flyghed sa.