Glöd · Ledare

EU står kvar på fel sida av historien

Pressen på människor att vaccinera sig ökar. I går (måndags) meddelade Frankrikes president Emmanuel Macron att de arbetar på lagar som i princip ska tvinga medborgarna att vaccinera sig. Från början genom att avkräva dem vaccinationspass (antingen nyligt negativt covidtest eller bevis på att du vaccinerat dig) för alla som är över tolv om de vill åka tåg längre sträckor inom landet, gå på bio, museum eller restaurang. Ja till och med, och det här låter helt galet, men slutförslaget lär väl ha några undantag i sig, för att få komma in på sjukhus behöver man ha vaccinpass.

Den där pressen på att människor som inte vill ändå ska vaccinera sig hade kanske gått finna någon rimlighet i, om det inte vore för att det fortfarande råder en skriande vaccinbrist i världen. I länder som Malawi (vi minns vårens covid-våg där) har man fortfarande bara vaccinerat 2 procent av befolkningen. I Sydafrika, där testen av effekterna av en tredje vaccindos genomförs, har man ändå bara långsamt lyckats kravla sig över 5-procentsstrecket.

Macrons utspel kom bara två dygn innan WTO (Världshandelsorganisationen) återigen möts för att diskutera patenträtten för covidvaccin. Det är Sydafrikas och Indiens förslag om att man under pandemin ska åsidosätta patenträtten på behandlingar och vaccin mot covid-19 som äntligen kommer på på bordet. Där är EU:s röst bestämd, man kommer ställa sig emot, det räckte inte att parlamentet uttalade sig för, och för att ska kunna fatta beslut inom WTO krävs det att alla är eniga. Mot sig har man akademiker över världen, över hundra länder, och USA. Men om EU inte ändrar sig så faller det.

Just den här kombinationen, att vi i EU både prioriterar oss och våra egna samhällen före andras, öppnar upp för vaccin av allt yngre, pratar om tredje vaccinationsdoser och sätter allt större press på dem som av olika skäl inte vill vaccinera sig istället för att dela ut vaccinen till dem som vill, samtidigt som vi motverkar försöken att öka vaccinproduktionen i världen, den är förfärlig.

Stödet till Rashford i England, där lokalbefolkningen sprejar över det hatiska och rasistiska klottret med kärleksbudskap, är ändå fint.

Rasismen som växer i fotbollens fotspår vid motgångar.