Nordan har sprängts i luften, skogen är full av briggisar och Ida, Nisse och Freddy gömmer sig i ett tält tillsammans med Måna och Max, ett par avhoppare. Måna ska precis berätta vad hon vet om Angus.
Måna lade sig på mage, lutade hakan i händerna och såg på dem. Hon hade ett smalt ansikte med lite skarpa vinklar och en bekymrad rynka mellan ögonen. Mörka ögon som såg trötta ut, om det inte var röken från elden som gjorde det. Och det var det nog. Hon hade tovade vantar, avklippta efter första fingerleden.
– Jag är från Xpan 8, sa hon. Jag hoppade av för ett år sen.
– Xpan 8, sa Freddy. Kultur och historia, va? Jag är från Xpan 7. Framtidsteknologi. Men det är länge sen.
– Kultur och historia, sa Ida. Jag hade inte väntat mig att det skulle vara så högt prioriterat att man hade en hel Xpan-stad som sysslade med det. I ett läge där …
– Vi bär kulturen och historien med oss när vi befolkar rymden, sa Måna. Det är fortfarande så de säger. I Xpan 8 finns experter på historia, litteratur, film, musik, teater och dans. Det finns artister och översättare och skådespelare. Himmelska friden har haft höga ambitioner, men det har förändrats. Nu säger de att det redan finns så mycket kultur på virtu, så det behövs inte mer. Man bevarar de gamla inspelningarna, men man gör inga nya.
– Hur är det med ny musik och litteratur och så då? undrade Ida.
Jo, det fanns, men det mesta nådde bara några få vänner till upphovspersonen, till exempel om hen spelade sin låt på en fest. Men skulle det spridas över virtun behövdes en ansvarsgaranti, förklarade Måna. Hon hade själv utfärdat sådana efter att ha bedömt att det var en positiv och samhällsstärkande anda i texter, melodier och bilder. Och alltså garanterat skittråkigt, sa hon. Gammal kultur var inte lika farlig, ansåg Himmelska friden. Den handlade ju om förr i tiden och om hur det var människor fortfarande levde som om det inte fanns någon morgondag. Bokstavligt talat.
Vad som hade hänt var att hon hade börjat godkänna saker som låg lite på gränsen och fått frågor från ansvarsgarantienheten. Hur tänkte hon om den här texten om att vi simmar i vårt akvarium? Eller den här novellen, där huvudpersonen beter sig helt fel? Och Måna hade sagt att hon tyckte akvarietexten var rolig. Och ibland beter sig människor helt fel – ska man inte få skriva det då?
– Vad sa ansvarsgarantienheten då? sa Nisse.
– Den sa: ”Xpan-systemet är inte ett akvarium. Att kalla det ett akvarium och skratta åt det är ett sätt att försöka kritisera Xpan-systemet. Godkänn istället goda, konstruktiva bidrag till vårt gemensamma kulturliv. Eller överlåt din tjänst en tid till någon som har den rätta andan.”
Så hon hade känt sig trängd och angripen och börjat tänka på staden i glaskupan som ett akvarium där de var fångade. Jobbet hade blivit tråkigare, enheten var på henne mer och mer och hon fick färre poäng för sitt arbete. Till slut hade hon fått en varning – eller rättare sagt ett erbjudande om ett arbete som skulle vara mer utvecklande för henne i de södra produktionsområdena. Nån sorts gruvor. Först ville hon inte, gruvorna hade uselt rykte, men sen såg hon en chans att försvinna på vägen.
– Jag stannade tåget mellan två stationer, inte på nån sån där mellanstation utan helt bort i skogen. Och så hoppade jag av och började gå.
Hon hade varit orolig för att Himmelska friden skulle spåra upp henne med hjälp av arnbandet och komma och hämta henne, eller något värre än så. Men ingen hade kommit. Hon hade gått hela dagen och till slut hade hon kommit till några kojor av flätade grenar. Det var ingen där när hon kom, och hon var trött, så hon gick in och lade sig på golvet i den ena.
Det var några som bodde i hyddorna. De tog emot henne, hjälpte henne och visade henne hur hon skulle klara sig i skogen. En av dem hade hjälpt henne att ta bort id-armbandet, eller åtminstone oskadliggöra det. Det var då hon hade hört Angus namn första gången. Det var sån tur, tyckte en av dem, att hon hade kommit just när hon kom. För det var fullt pådrag med massor med briggisar några kilometer därifrån. Och någon hade sagt att det var mer än bara tur. Det var en gubbe nånstans högt upp i Himmelska friden som lurade briggisarna på avvägar ibland för att ge grupper av utanföringar en chans att plundra nedre infran.
– Det lät ju inte klokt. Men det är tjänster och gentjänster, tydligen. Det konstiga är bara att han är säkerhetsansvarig nånstans, sa Måna.
– I Himmelska fridens skandinaviska sektion, sa Nisse. Men har han nånting att göra med sprängningen här?
– Kanske, sa Måna svävande.
Hon hade lagt ner huvudet på armarna och Ida kunde se att hon kämpade för att hålla ögonen öppna.
– Vi får la prata mer i morgon, sa hon.
