Hudfärgsrasism i västvärlden handlar oftast om svarta, och det finns en uppenbar skillnad mellan USA och Sverige. Där är en klar majoritet ättlingar till slavar. Här är de relativt nyinvandrade. Där finns fortfarande många som minns segregation och förtryck. Här minns äldre generationen istället en tid när en svart människa var en kuriositet.

Rasism har i huvudsak två grenar. Dels en dehumanisering, där man inte ser den andra som en riktig människa. Vi som växte upp med bilden av Pippis pappa omgiven av små svarta människor i bastkjolar har behövt lära om och inse att stereotyper är farliga eftersom de får oss att tolerera förlöjligande av dem som inte liknar oss. Ingen tror att Astrid Lindgren var rasist. Men vi förstår mer i dag.

Den andra grenen av rasism är hatet, och det dök upp här i Sverige i takt med att invandringen från Afrika tog fart.

I USA pågår just nu en enorm debatt om rasism mot östasiater, som följs av en rad hatbrott. Jag vill här bena i varför det sker just nu. Det är viktigt att inse att dehumaniseringen av kineser pågått både där och här sedan Kina ”upptäcktes”. Men det behövs i regel adderas hat för att det ska ske hatbrott av våldskaraktär.

Pippi drog ut sina ögon till små streck och sjöng ”tjing tjong”. Få kineser levde i Sverige då, och ingen brydde sig. Men i USA fanns många östasiater. Kineser byggde järnvägar och levde för sig själva i China Towns, och raslagar förbjöd blandäktenskap. De var inte i regel hatade, förrän bombningen av Pearl Harbor, när man satte 120 000 människor av japanskt ursprung i interneringsläger eftersom de ansågs illojala mot USA, medan barn till tyskar, som Fred Trump, fick skrota runt som vanligt.
Och medan svarta i alla år drivit en kontinuerlig kamp för sina rättigheter har östasiater tigit och hållit sig för sig själva. Förlöjligade, men i efterkrigstiden sällan hatade. Tills covid dök upp.

Överallt utanför Ostasien har människor som ser kinesiska ut drabbats av hatbrott. Det är inte unikt för USA. Men Wikipedia-artikeln Xenophobia and racism related to the COVID-19 pandemic har producerat en imponerande och tragisk lista över hatbrott världen över, och visar att situationen där är så mycket värre än i exempelvis Europa, och anledningen är rimligtvis att våra ledare inte insisterat på att oavbrutet peka finger mot Kina.

För ett år sedan skrev jag om det problematiska med att Trump insisterade på att kalla covid ”the China virus” eller ”kung flu”, för att han på något sätt anser sig slippa ta ansvar om han kan skylla på en folkgrupp, och hans nationalistiska bas gillar att göra utlänningar till fiender. 

Och tragiskt många hängde på – även utanför Trump-världen. Nu ska sägas att inte alla hatbrott mot östasiater utförts av Trumpanhängare, men hade republikanska ledare gjort som Bush, både far och son, som efter 9-11 tydligt sa ”detta är inte muslimernas fel”, hade situationen rimligtvis varit bättre.

När massmorden i Atlanta ägde rum för några veckor sedan var många snabba med att förklara att det hade inget med offrens ursprung att göra. Förövaren var sexberoende och hade en dålig dag. Jo. Men han körde förbi flera kvarter med prostituerade vita för att skjuta östasiater som inte var sexarbetare.

Ett republikanskt parti i fritt fall hyperfokuserar på kulturkrig, som att några av barnboksförfattaren Dr. Seuss böcker inte längre kommer att säljas, eftersom de visar stereotyper av svarta och kineser. Men de får bara med sina egna på det tåget. En klar majoritet av USAs befolkning är redo att utrota dehumaniseringen en gång för alla.

För nu reser sig östasiater för första gången i historien och kräver skärpning. Många har stått på BLM:s sida under sommaren, och nu breddas antirasismrörelsen. 

Och Meghan McCain har bett om ursäkt. Det är ett vårtecken.

PS. Här är ett tänkvärt klipp med Hasan Minhaj om hatbrott i USA.