Trumps hantering av covid-19 motsvarar ungefär de farhågor hans kritiker haft hela tiden. Han har haft totalt fokus på att kortsiktigt rädda sig själv, lyssnat på ja-sägare, hängivit sig åt rent önsketänkande, gjort förvirrade och okoordinerade mediala utspel och förlorat värdefull tid som borde använts till att testa fler och höja beredskapen.
I slutet av januari förklarade han att viruset var helt under kontroll. En månad senare var det ett problem som skulle försvinna av sig självt, och man var mycket nära ett vaccin. Det fanns bara femton fall, och de skulle bli noll efter ett par dagar.
I dag har han helt övergivit den strategin. Istället gäller den nationalistiska retorik han gick till val på: USA har attackerats utifrån. Viruset kallas av honom för ”a foreign virus”, och av hans hejaklack även för ”the Chinese virus”. Han har dessutom förklarat att muren mot Mexiko behövs eftersom viruset kommer den vägen (?!), och media och Demokraterna är på något sätt skyldiga till både viruset, börsens fall och till att ”politisera” situationen. I sig ironiskt med tanke på hur besatt Trump förr var av Obamas hantering av ebolan och svininfluensan.
Jag har nu väldigt, väldigt svårt att se framför mig att svenska politiker och media skulle säga ”det utländska viruset” eller ”Kinaviruset”. Men Trumps anhängare är alltid som mest lojala när hotet kommer utifrån. Och situationen hanteras genom att stänga ute och slänga ut och isolera och försvara. Det är lika meningslöst att skylla coronaviruset på Kina som att skylla hiv på Afrika eller Eyjafjallajökulls utbrott på Island. Men logik är inte vad som eftersträvas när Trump talar till sin bas.
”Build the wall!”, ”Mexicans are rapists.” ”Implement the Muslim ban”, ”Islam hates us.” ”The foreign coronavirus”, ”America first.”
Det är förstås inte alltid fel att stänga av vägar in när pandemier härjar. Det ingick även i Obamas palett av lösningar för att hindra ebola från att komma till USA. Problemet uppstår när det blir det enda svaret.
Trump kommer att ha svårt att bli omvald efter detta. Men de dåliga oddsen beror på att han är en klant. Det enda han hade var ekonomin som gick bra, och när han inte längre har den kommer troligen bara kärntrupperna, som är runt en tredjedel av folket, att stå bakom honom. Hans stöd bland republikanerna är uppburet av sig självt, som ett jengatorn. Plockar man bort rätt bitar kommer allt att rasa, för ingen vill bli den sista biten som tar det största fallet.
Och jag tänker ungefär som jag gjorde när SD började växa: Visst ska vi peka på allt dumt de gör. Men risken finns alltid att de lyckas placera alla ankor i rad en dag. Som Trump gjorde 2016. Som opinionssiffrorna i Sverige pekar åt i dag.
Vi måste klara att se hotet från nationalismen och attackera det för sin inneboende otäckhet.
Och med ”vi” menar jag ”vi på högersidan”. Vi äger nationalismen och dess fula tryne precis som vänstern äger kommunismen. Vi har måhända inte valt den, men den finns bland oss. I våra vänkretsar och Facebookflöden.
Jag är nöjd med att Biden verkar bli presidentkandidat. Sanders vs. Trump gjorde mig orolig.
Snabb återhämtning av världsekonomin är inte längre självklart.
