Minns du den tiden? Då, när tekniken skulle lösa alla våra problem.
När alla världens fakta fanns tillgängliga för den som letade, talade vi om det kommande kunskapssamhället. Sedan såg du din grannes statusuppdatering på Facebook.
När vi inte längre behövde resa för att ha ett möte, skulle man hinna i tid till varje förskolehämtning. Sedan fick man prova ett Zoom-möte.
När varje forskares föreläsning fanns på nätet skulle vi inte behöva universitet längre. Sedan såg vi hur mycket vi egentligen lärde oss hemma i soffan.
När engagemang bara var en knapptryckning bort var direktdemokratin snart här. Sedan kom Cambridge Analytics-skandalen och Youtubes algoritmer.
När mobilbilderna från tortyren i Abu Graib-fängelset kablades ut över världen trodde vi att inga stormakter skulle kunna dölja sina brott igen. Sedan kom Kinas massövervakning av befolkningen och internering av muslimer.
Skeptikerna fick rätt. I två av de frågor jag följer närmast, klimat och utbildning, har teknikoptimismen varit monumental.
Förhoppningarna om digitaliseringens frälsning av skolan grusades i det fullskaleförsök som varit pandemin. Utvärderingar visar att elever lärt sig nära nog inget under de månader som utbildningen flyttades till distans. Till det kommer allt med att barn förlorade sin tillflykt från dysfunktionella hem, sin plats där de brukade få lagad mat och sina vänner. Skola är relationer och relationer kräver en del mer än vad en skärm kan ge.
I klimatfrågan har jag själv tillhört dem som hoppats på tekniken. För några år sedan skrev Ulf Bodach Söderström och jag en pamflett om det, Maskiner och människor.
Idén om ny teknik som hjälper oss att minska utsläppen har fog för sig. Politiska styrmedel har visat sig effektiva för att åstadkomma teknikskiften. Svenskarna stampade ut villaoljan ur värmesystemet snabbare än någon trodde, till exempel.
Debatten har ofta känts dum. Tekniska lösningar har ställts emot livsstilsförändringar. Som om teknik var en sak och livsstil en annan. Men varför kommunicerar du annorlunda i dag än för några år sedan? Har andra arbetsuppgifter? Använder en ledig fredag annorlunda? Jo, på grund av innovationer. Ofta tekniska.
Ska vi ha en halv suck att klara klimatet kan man inte välja mellan teknik eller livsstilsförändringar. Precis som man inte kan välja mellan att skruva på skatterna i dagens ekonomi för att minska utsläppen, eller att skissa på ett post-fossilt ekonomiskt system. Eller mellan kamp i parlamenten och utanför. Vi måste använda alla strategier samtidigt, och då kanske vi har en chans.
Men, med det sagt. Vi kan inte tro att tekniken löser problemet åt oss.
Vilka problem vi löser, hur tekniksprång åstadkoms, vad vi använder ny teknik till. Det där är mänskliga beslut. Ofta påverkade av politiskt beslutade styrmedel.
Och vi behöver inse att det aldrig bara handlar om att göra saker effektivare, utan också om att inte göra. Inte bara om att konsumera annorlunda, utan konsumera mindre. Inte bara om andra arbeten, utan också mindre arbete. Inte bara ”istället”, utan också inte alls.
Det norska valet ser ut att bli ett klimatval. Ett oljeland som överväger att sluta leta olja.
Höyre och AP går ihop i valets slutskede och skräms med miljöpartisterna. Som om miljöpolitik vore farligare än miljöproblem.
