Kriget mot terrorn 20 år: Uppdraget att bringa fred totalt misslyckat

Scenerna som utspelades i New York den elfte september 2001 har etsat sig fast på miljarder människors näthinna för en hel livstid. Två flygplan kraschade rätt in tvillingtornen vid World trade center. Eld och rökmoln steg mot himlen. Nyhetssändningar världen över handlade om attackerna i flera dygn och insatserna för att gräva fram människor ur rasmassorna pågick i månader.

USA:s dåvarande president George W Bush gjorde sitt första uttalande om 9/11 samma dag. Redan då var hans retorik tydlig: USA är inte ett land som låter sig trampas på.

– Terrorism mot vår nation kommer inte tolereras, sa en samlad George W Bush inför hela världen och eleverna på en skola i Sarasota, Florida, som han var på studiebesök på just den här dagen.

Terrorgruppen al-Qaidas ledare Usama bin Ladin tog på sig ansvaret för attacken. Han skyddades i sin tur av den då styrande talibanregimen i Afghanistan, som trots USA:s påtryckningar vägrade utlämna bin Ladin. Värt att nämna är att ingen av de som utförde attacken kom från Afghanistan, utan majoriteten av dem var liksom Usama bin Ladin från Saudiarabien.

Hela världen var i chock

Efter 9/11 gick allting mycket fort. Hela världen var upprörd, chockad och på sina håll också revanschlysten. President George W Bush myntade uttrycket ”kriget mot terrorn” ett par veckor efter 9/11 och den sjunde oktober 2001 invaderade USA, med mandat från FN:s säkerhetsråd, Afghanistan. USA:s mål var att utrota terrorismen och slå tillbaka mot de skyldiga. Talibanregimen och Usama bin Ladin var de första måltavlorna i kriget mot terrorn. Men föga anade man då man tågade in i Afghanistan att det skulle bli det längsta och ett av de dyraste krig USA någonsin deltagit i.

Irakkriget startades sedan 2003 av Storbritannien och USA, efter att man – trots bevis som pekade på det motsatta – hävdade att diktatorn Saddam Hussein hade kärnvapen. Även om det inte varit riktigt lika envist och långdraget som kriget i Afghanistan har det haft enorma konsekvenser för Iraks befolkning, som USA sade sig vilja befria när de gick in i landet. Interventionen i Irak, som ledde till att diktatorn Saddam Hussein störtades och att landet föll i kaos, saknade från början stöd från FN:s säkerhetsråd.

Krig skapar terror

Exakt hur många som dött i kriget mot terrorn är omöjligt att säga. Med facit i hand går det i dag att konstatera att målet om att utrota terrorn inte uppfyllts – snarare har det motsatta skett. Kriget skapade perfekta förutsättningar för mer terror, och i Afghanistan är det efter en omtumlande sommar åter talibanerna som har makten.

Men för en kort period efter USA:s ankomst 2001 väcktes hoppet i Afghanistan, som vid den här tidpunkten styrts av talibanregimen sedan 1996 och som under åren vid makten satt skräck i befolkningen.

Att invasionerna i Afghanistan och Irak skulle leda till kaotiska situationer var ingen överraskning för USA. Amerikanerna har stor erfarenhet av krig och är inte naiva, menar Lisa Hultman, professor i freds- och konfliktkunskap och expert på våld mot civila vid Uppsala universitet. Men efter 9/11 ville man markera. Viss instabilitet var ett pris man vid tidpunkten kan ha tyckt att det var värt att betala.

– Jag tror inte att man var så naiv att man trodde att regimen kommer falla och sen blir allt bra. Snarare var det så att det var viktigt att markera och sätta ner foten i det här fallet, och att man då kan ha varit villig att ta svåra konsekvenser, säger Lisa Hultman.

Viktiga symbolvärden

På kort sikt lyckades USA med det man föresatt sig: göra sig av med talibanregimen och Usama bin Ladin i Afghanistan, och med Saddam Hussein i Irak. Det var viktiga symbolvärden.

– Om USA vetat hur länge det skulle pågå, vilka enorma resurser det skulle kräva – i militära insatser, pengar och amerikanska soldaters liv – då hade man nog tänkt ett varv till. Så har man uppnått det man ville innan kriget startade? Nej, det har man inte, det är uppenbart i dag. Även om de störtade talibanregimen 2001 har de inte lyckats eliminera hotet från talibanerna, säger Lisa Hultman.

Hon menar att det hade kunnat bli annorlunda i Afghanistan, medan Irakkriget redan från början var en olaglig operation utan stöd från FN:s säkerhetsråd.

– Om man hade avvaktat och byggt upp en mer genomtänkt intervention, med starkare FN-stöd och en tydlig plan för vad som skulle hända när talibanregimen föll så hade man nog kunnat motverka många av de negativa konsekvenser som nu möjliggjort talibanernas maktövertagande, säger Lisa Hultman.

Den förra talibanregimen i Afghanistan föll i december 2001. Att få bort dem från makten tog bara två månader. Men den man egentligen ville åt – som talibanerna vägrat överlämna – var al-Qaidas ledare Usama bin Ladin, hjärnan bakom 9/11-attackerna. En USA-stödd regering fick sedan makten 2004. Jakten på Usama bin Ladin fick sitt slut först 2011, då han dödades i de pakistanska bergen.

Hemvist för terrorgrupper

Bergen mellan Afghanistan och Pakistan är en vanlig hemvist för olika terrorgrupper. Gränsen där är porös, och även om USA inte haft mandat att strida i Pakistan har antalet drönarattacker i landet varit många – med stort civilt lidande som följd.

En av de stora konsekvenserna av kriget mot terrorn är just den – en lavinartad ökning av drönarattacker. Under president Obamas tid nådde de sin absoluta topp, även om han inte fortsatte tala om ett krig mot terrorn på samma sätt som George W Bush gjort.

– USA har aldrig haft marktrupp i Pakistan, men däremot har man använt drönare i väldigt stor utsträckning och det har lett till civila dödsoffer, säger Lisa Hultman.

Den första tiden efter att talibanerna besegrats var en ljus och hoppfull period i Afghanistan, minns Shafik Rafat, som är född och uppvuxen i Kabul. Han var vid den här tiden 12 år gammal – ett litet barn – och förstod inte exakt vad det handlade om. Men han minns att det var fest på gatorna i Kabul, och att det var en för honom ny upplevelse.

– Den första dagen när USA kom gick människor ut på gatorna, de festade, spelade musik. Under de fem, sex år som talibanerna styrt hade man inte hört musik på gatorna – det var förbjudet under talibanerna. Det kändes lite som att alla hade varit i fängelse, och nu öppnade de fängelset och alla blev fria. På gatorna firade människor och var jätteglada, säger Shafik Rafat, som i dag bor i Östersund med sin fru Sara och deras tre barn Shayan, Josef och Sofia.

”Det skapades hopp”

Den uppsluppna stämningen lade sig snabbt, men hoppet som många afghaner upplevde efter 2001 fanns kvar i ett par år, menar Khushnood Nabizada, som fram till talibanernas maktövertagande den 15 augusti varit stabschef för Afghanistans statliga ministerium för fred. Han är också grundare av Khaama Press – en av Afghanistans största nyhetsplattformar på engelska. När USA invaderade Afghanistan var Khushnood Nabizada i tidiga tonåren och levde som flykting i grannlandet Pakistan.

– Vad jag minns är att när Nato och USA kom hit skapades mycket hopp. Pengar kom in i landet, ekonomin förbättrades. Under några år såg vi förändringen rent praktiskt, säger Khushnood Nabizada via Zoom från Kabul, bara veckor innan maktskiftet.

Om det hade slutat där – med talibanregimens fall i Afghanistan – hade USA:s krig mot terrorismen kanske varit en framgångssaga, menar Lisa Hultman vid Uppsala universitet.

– Men sedan omgrupperade sig talibanerna och nya grupperingar uppstod. Det ledde till fler nya konflikter och nya frontlinjer i Afghanistan. Kriget i Afghanistan har snarare spätt på konflikterna mer än det har bidragit till att lösa dem. Talibanerna dog inte ut och al-Qaida växte, säger Lisa Hultman.

Invasionerna i Irak och Afghanistan har lett till att regimerna i länderna försvagats. Särskilt i Irak, där utgångsläget vid invasionen 2003 var annorlunda än i Afghanistan 2001. Bland annat då Irakkriget inte sanktionerats av FN:s säkerhetsråd och folkrätten omedelbart sattes ur spel. FN:s säkerhetsråd kan däremot ge sitt godkännande att ingripa i ett land om man anser att den globala säkerheten är hotad. Den andra stora skillnaden är att Irak hade en stark stat – en diktator. Afghanistan var å andra sidan redan 2001 fragmentariskt och splittrat.

– Irak var en stark stat med en diktator som styrde och alla problem som kommer med det fanns. Men staten i sig var stark och fungerande. Så att gå in och slå sönder den har fått helt andra konsekvenser än i Afghanistan – man har slagit undan regimen men inte lyckats ersätta den med något stabilt. Då har också många nya grupperingar uppstått. Civilbefolkningen har fått lida oerhört av konsekvenserna. Så även om man lyckats stoppa vissa systematiska övergrepp som utfördes av regimen så har det här bara ersatts av andra övergrepp som också slår hårt mot civila, säger Lisa Hultman.

Utslagningen av staten

Sedan 2003 har läget i Irak blivit allt mer kaotiskt. När staten försvagades öppnades möjlighet för andra väpnade grupper, som IS, att ta kontroll över stora landområden och viktiga funktioner.

– Det är inte så långsökt att säga att IS hade inte kunnat etablera sig i Irak om inte Saddam Hussein hade suttit kvar. Den regimen hade starkare kontroll över området. Utslagningen av staten i områden som är svåra att kontrollera har möjliggjort för grupper att växa sig starka där, säger Lisa Hultman, och påpekar samtidigt att det är omöjligt att säga säkert hur läget sett ut om USA inte gått in i Afghanistan och Irak.

Terrorgrupper frodas i den sortens maktvakuum som uppstod.

– Det är en av de stora konsekvenserna av kriget mot terrorismen – att man har skapat en perfekt grogrund på vissa områden, just för terrorism och terrorgrupper, säger Lisa Hultman.

Alternativ mot väst

Både IS och talibanerna har kunnat utnyttja situationen genom att profilera sig som ett alternativ mot västlig imperialism. De kliver in och skyddar de här områdena från USA och andra utländska intressen och erbjuder en form av statlig närvaro i det vakuum som uppstått när regimen fallit. Människor suktar i en sådan situation ofta efter stabilitet – som ibland även en terrorgrupp kan erbjuda, mer än vad ett inbördeskrig kan.

– Att talibanerna kunnat profilera sig som alternativ till västlig imperialism har förmodligen underlättat deras rekrytering och hjälpt till att skapa stöd hos delar av lokalbefolkningen, säger Lisa Hultman.

Politikern Khushnood Nabizada, som likt många andra tidigare högt uppsatta regeringstjänstemän flytt landet efter att talibanerna tog över,  menar att USA till en början trodde att de vann kriget mot terrorn i Afghanistan. Men läget trappades snabbt upp sedan USA, under president Donald Trump, signerade ett fredsavtal med talibanerna över huvudet på den afghanska regeringen den 29 februari 2020.

6 000 talibanska fångar släpptes fria – mot ett löfte om att de skulle sätta sig vid förhandlingsbordet och inte låta terrorgrupper som al-Qaida vara aktiva på mark de kontrollerar. Att USA förhandlade direkt med talibanerna har kritiserats hårt. Dels för att man gick över huvudet på den afghanska regeringen, men också för att avtalet gav talibanerna legitimitet.

USA och Nato, som lett insatser i landet, har nu dragit sig ur Afghanistan. Utvecklingen på marken gick fortare än någon hade förväntat sig efter att styrkorna lämnat landet. Tillbakadragandet har enligt kritiker gett talibanerna fritt spelrum, samtidigt som den afghanska armén inte varit så motståndskraftig som omvärlden hoppats eller trott.

Afghanistans tidigare president Ashraf Ghani varnade i augusti i fjol för att det skulle vara en fara för världen att frisläppa de sista 400 fångarna, som alla är högt uppsatta och ansvariga för grymma brott. Men frisläppandet av fångarna har varit ett villkor från talibanernas sida innan de på allvar sätter sig vid förhandlingsbordet, och USA valde att spela dem i händerna.

”USA är rädda”

Khushnood Nabizadas bedömning, när Syre pratar med honom innan maktövertagandet, är att USA ville dra sig ur så snabbt som möjligt  – och det här var det sätt som låg närmast till hand.

– USA är rädda för kriget i Afghanistan. Det är det längsta kriget de varit med i. På grund av andra prioriteringar och omständigheter i världen behövde de dra sig ur. Så de ville hitta det enklaste sättet att göra det på. Jag tycker inte det här var rätt val. Det hade funnits andra sätt att lämna Afghanistan på. Sätt som inte påverkat de senaste 20 årens framgångar vi uppnått tillsammans. Nu backar vi tillbaka 20 år igen, säger Khushnood Nabizada.

I Khushnood Nabizadas hemstad Kabul dödades människor dagligen redan innan talibanerna tog över. Av terror, bilbomber, en skenande kriminalitet och riktade mord. Landet har sedan i våras befunnit sig i fritt fall. De med pengar och kontakter har försökt lämna landet och många ambassader förberedde sig redan innan den 15 augusti på att evakuera. Men på gatorna fortsatte människor att leva sina liv in i det sista.

– Det ser ut som att livet är normalt. Du ser människor på gatan, affärer och marknader är öppna, barn går till skolan. Afghaner är modiga. De tänker att de måste leva, arbeta och studera. Det här är livet sedan 20 år tillbaka – det är inte bara i dag. Unga välutbildade människor, kvinnor, journalister och politiker – egentligen alla som utbildats efter 2001 – är i stor risk. De blir måltavlor varje dag. Det är kristallklart, säger Khushnood Nabizada veckor före maktövertagandet.

Talibanernas intresse för att förhandla om fred har varit mycket svalt, för att uttrycka det milt. När de nu har tagit över makten avtar stridigheterna samtidigt som förtrycket ökar. När Syre i somras pratade med Khushnood Nabizada förutspådde han att våldet under de kommande månaderna eller året skulle öka ännu mer. Men han trodde också att den afghanska regeringen i slutändan skulle gå segrande ur konflikten.

Talibanernas vrede

Khushnood Nabizada har själv fått känna på talibanernas vrede. Dels under sin tid som journalist och nu i sin position som regeringspolitiker. Sist var i februari 2021 när en IED-bomb som fästs på hans bil detonerade. I bilen satt förutom han själv hans två barn och deras chaufför. De hade tur och bilen var bepansrad. Alla i bilen klarade sig mot alla odds utan några fysiska skador att tala om. Men det har satt osynliga spår i barnen. Familjen har också tvingats flytta från sitt hem till ett annat område med högre säkerhet där många högt uppsatta bor.

– Jag har sedan attacken mot bilen fått ta emot flera hot via telefon, mejl och andra kanaler. De säger att jag överlevde den här attacken, men att jag inte kommer överleva nästa, säger Khushnood Nabizada.

Khushnood Nabizada menar att Afghanistan de senaste 20 åren har haft en fantastisk möjlighet. När Syre pratar med honom första gången är han fortfarande hoppfull. Hela världen kom med sina pengar och investerade i utbildning, infrastruktur och kvinnors rättigheter. Kriget i Afghanistan har varit en världsangelägenhet. Till och med för Europa som oroar sig för ökade flyktingströmmar.

– Afghanistan har fått kontakt med omvärlden. Landets utveckling har gått framåt. Kvinnor har fått rättigheter, fler flickor går i skolan och vi har kvinnor på ledande positioner. Det är en stor förändring jämfört med före 2001. 20 års hårt arbete ligger bakom oss och mycket pengar har spenderats, sa han i juli i år, och fortsätter:

– Afghanistan har under de senaste 20 åren skapat institutioner och ministerium. Vi har lärt oss hur man professionellt tar hand om dem. Vi har en säkerhetsapparat, en inrikesminister och ett politiskt system, och en växande säkerhetssektor. Utbildningssektorn har också formaliserats och utvecklats.

Många negativa aspekter

Han lyfter fram det som några av de positiva sidorna. Men det fanns också många negativa aspekter. Pengarna som pumpades in användes inte alltid till vad de skulle. Det ökade inflödet pengar gjorde korruptionen utbredd. En del av de investeringar som USA gjorde har varit mest för syns skull. Khushnood Nabizada berättar om vägar som gått sönder efter en vinter och fuskbyggen. Internationella rådgivare utan lokalkännedom har lyft löner på närmare 50 000 dollar, istället för att nyttja lokala experter för 5 000 dollar i månaden, enligt honom.

– Våra internationella vänner gjorde ett bra jobb, men de har också varit involverade i korruptionen. På olika sätt har pengar flyttats tillbaka ut igen. Jag kan inte gå in på detaljer kring detta, men alla sidor har varit involverade i korruptionen. Alla pengar har inte spenderats för Afghanistans bästa, säger han.

USA:s ankomst till Afghanistan skapade många tusentals arbeten. Människor gick från att vara arbetslösa och fattiga till att lyfta löner som står sig gott också i internationell konkurrens. När USA och Nato nu har lämnat landet kommer ekonomin krympa, och skulle ha krympt oavsett alla problem som talibanregimen medför, anser Klas Bjurström på Svenska Afghanistankommittén.

– De internationella arméerna har krävt väldigt mycket logistik och det har bildats en arbetsmarknad kring det här under många år. De här människorna förlorar sina jobb nu. Det har varit en av de största arbetsmarknaderna i landet, säger han, och tillägger att alla som  har kontakter utomlands eller pengar sparade just nu tittar på en möjlig väg ut.

Gynnats av USA

Några av dem som gynnats av USA:s närvaro var Shafik Rafat och hans pappa. Shafik Rafats pappa arbetade direkt för USA:s armé, medan han själv arbetade som underleverantör för United States Army corps of engineers, USACE. USACE är en amerikansk myndighet som väldigt kortfattat bygger militär infrastruktur som militärbaser, flygplatser och vägar. Shafik Rafat är byggnadsingenjör och har bland annat jobbat på militärbasen Bagram sex mil norr om Kabul – amerikanernas högkvarter under hela kriget och stort som en liten stad. Här bodde flera tusentals soldater och det fanns affär, nattklubb och direktflyg till USA. Bagram har liksom många andra militärbaser övergetts av amerikanerna under sommaren 2021. Enligt Afghanistan skedde det utan att man meddelade det i förväg. Efter att USA nattetid i juli lämnade Bagram stals utrustning från basen. Afghanistans säkerhetsstyrkor kunde därefter ta tillbaka kontrollen. Många stora medier rapporterade om händelsen.

I början efter att USA kom blev allting bättre, enligt Shafik Rafat. Både Shafik Rafat och hans pappa hade höga löner. Men omkring 2008 började läget förvärras. Många som arbetade indirekt eller direkt för USA fick en hotbild mot sig.

Shafik Rafats familj lämnade Afghanistan 2012. Han har inte träffat sin pappa eller sina syskon sedan dess. Hotbilden mot pappan hade blivit så allvarlig att familjen inte såg något annat alternativ än att ta den väg ut som USA efter ett tag har börjat erbjuda de afghaner och irakier som på grund av att de arbetar för dem riskerar sina liv. Programmet förkortas SIV, och står för Special immigrant visa. SIV-visumen räddade livet på många – men dränerade också Afghanistan på mycket kvalificerad arbetskraft.

– Min pappas liv var i fara, annars skulle han inte ha valt att lämna landet. Han hade ett bra arbete. Men livet var värt mer än pengarna, säger Shafik Rafat.

Therese Pettersson, forskningskoordinator vid Conflict data program (UCDP) vid Uppsala universitet, menar att de som arbetade för USA eller den afghanska regimen ses som medlöpare av talibanerna, som starkt motsätter sig västligt inflytande och USA:s närvaro.

– De här personerna blir måltavlor. Både talibanerna och IS i Afghanistan säger ofta att de inte attackerar civila, även om det är skillnad på retoriken mellan de här grupperna. Talibanerna är väldigt tydliga med att de inte attackerar civila mål, medan IS är mindre uttalade om det. Men man ses inte längre som civil av talibanerna om man arbetade för den förra afghanska regimen eller USA, antingen som tolk, byggnadsingenjör eller politiker. Det är inte heller unikt för Afghanistan, säger Therese Pettersson.

Jagades av talibanerna

Men Shafik Rafat stannade kvar när hela hans familj, utom en syster, lämnade landet 2012. Han och hans fru Sara var nygifta och hoppades att de skulle kunna bygga ett tryggt liv i Kabul. Men det visade sig bli svårt. Efter att Shafik Rafats pappa lämnat landet blev han talibanernas måltavla istället. 2016 kom Shafik Rafats mamma tillbaka till Kabul för att hjälpa dem fly. Processen med SIV-visum hade blivit allt långsammare sedan 2014 och Shafiq och Sara tänkte att det skulle vara omöjligt – eller dröja för länge. Många kollegor till Shafik hade liksom hans familj redan åkt till USA på SIV-visum vid den här tidpunkten.

Flyktvägen gick istället via Turkiet, båt över Medelhavet och sedan tog det stopp i Serbien, en väg in till EU. Men efter sju månader i Serbien hände det som så många flyktingar drömmer om – men som så få beviljas. Shafik, Sara och sonen Shayan hade blivit utvalda som kvotflyktingar av UNHCR i Serbien och skulle få åka till Sverige.

– De frågade mig om jag accepterade Sverige som mottagarland och undrade om vi hade någon släkt vi ville bo nära – det hade vi ju inte i Sverige. Vi blev placerade i Östersund och jag fick på en gång arbete som byggnadsingenjör på Peab, säger Shafik Rafat.

Anställningen på Peab var tidsbestämd, och i dag är Shafik istället fastighetstekniker. Sara är mammaledig med familjens tredje barn som föddes för knappt sex månader sedan, men arbetar annars som vårdbiträde. De har ett bra liv nu, menar Shafik Rafat. Men de saknar familjen i USA som de ännu inte har kunnat hälsa på. Det är över åtta år sedan som Shafik träffade sin pappa och sina syskon. Hans yngsta lillasyster var ett litet barn när han såg henne senast – i dag har hon fyllt 18 år.

Shafiks mamma andades ut först när de kommit till Sverige.

– Mamma sa att ”nu kan jag sova bra och andas”. Särskilt nu när Afghanistan blir farligare. Min mamma säger att det är tur att vi lämnade när vi gjorde. Nu blir det samma sak igen som före 2001, säger Shafik Rafat.

Flydde till USA

Khushnood Nabizadas jobb har de senaste åren gått ut på att lösa det kaos som uppstått i spåren av kriget mot terrorn. Han har in i det sista varit positiv. Men med facit i hand fallerade allt som byggts upp på 20 år som över en natt. När talibanerna intog Kabul den 15 augusti insåg Khushnood Nabizada snabbt att han var i stor fara. Minnet från IED-bomben i februari i år är färskt.

Tillsammans med sin närmaste familj tog han sig till flygplatsen i Kabul och fick amerikanskt skydd. Den 19 augusti flögs de sedan till Doha, Qatar, och vidare till Tyskland för att ett par dagar senare flygas till USA. När Syre pratar med Khushnood Nabizada denna gång befinner han sig på en stor militärförläggning i Wisconsin tillsammans med omkring 10 000 andra afghaner. Dokument ska godkännas och visum utfärdas – sedan börjar ett nytt liv i USA.

Mörk framtid

Khushnood Nabizada ser nu mörkt på framtiden – en koalitionsregerings eller överhuvudtaget en regering som respekterar mänskliga rättigheter, demokrati och jämställdhet är inte sannolikt i Afghanistan.

– Det som hände den 15 augusti – det kom helt plötsligt. Ingen förväntade sig en sådan snabb seger för talibanerna. Och nu faller även Panjshir, säger Khushnood Nabizada till Syre den 6 september, och tillägger:

– Många av de framsteg Afghanistan gjort de senaste 20 åren har redan förstörts. Polisväsendet, hela säkerhetssektorn, alla institutioner och arbete för kvinnors och flickors rättigheter. Miljarders dollar har kastats bort. Jag hoppas att det internationella samfundet inte ska lämna Afghanistan åt sitt eget öde. Det är samma läge nu som när världen för 20 år sedan kom för att hjälpa. Den stora frågan är – varför kom världen hit?

Exakt vilka konsekvenser talibanernas maktövertagande kommer att få för terrorism globalt sett är det svårt att svara på. Lisa Hultman tror inte att terrorhotet i andra länder kommer påverkas märkbart av talibanerna. Men det går inte heller att utesluta att Afghanistan blir ett fäste för terroristgrupper, så som det var före USA:s invasion för 20 år sedan. Mycket beror på hur omvärlden agerar framåt.

”Aktiva terrorgrupper”

– Vi vet väl inte riktigt i dag hur starka talibanerna är, men det finns ju både fraktioner inom talibanerna och flera andra terrorgrupper som är aktiva i landet. Det är väl inte osannolikt att Afghanistan fortsatt blir ett fäste för terroristgrupper, säger Lisa Hultman, och tillägger:

– Om huvudfokus blir att bestraffa talibanregimen genom sanktioner och indragna bistånd kommer civilbefolkningen att lida ännu mer och terrorgrupper kan lättare få fäste. För att hindra den utvecklingen behövs diplomatiska påtryckningar och humanitära insatser.