Tyskland går mot supervalår – grön koalition med vind i seglen

”Inga experiment!”

Den stränga, ofta citerade parollen uttalades av Konrad Adenauer, det moderna Tysklands fader, och var länge ett rättesnöre för de tyska Kristdemokraterna (CDU). Hellre eftertanke och långsamma förändringar än skott från höften.

Därför höjde många på ögonbrynen en försommarkväll i Bonn 1995, då ett gäng unga kristdemokrater och miljöpartister träffades på en italiensk restaurang för att söka ”common ground”. En partitopp i CDU:s bayerska systerparti CSU blev så upprörd över mötet att han lånade namnet på ett siciliansk-amerikanskt brottssyndikat – ”Pizza-Connection” – för att beskriva det suspekta samröret.

Trots att ingen pizza stod på menyn.

Kan bli regeringspolitik

25 år senare kan den svart-gröna samverkan, som den dåvarande förbundskanslern Helmut Kohl och De grönas ledare Joschka Fischer båda muttrade åt, bli tysk regeringspolitik. Det tror i alla fall många bedömare, och även opinionsmätningarna ger stöd åt en sådan tanke.
På delstatsplanet har konstellationen redan prövats. I Baden-Württemberg, en välmående region i sydvästra Tyskland som är hem åt både Mercedes-Benz och Porsche, styr de två partierna tillsammans i en ”kiwi-koalition” under ledning av den omtyckte miljöpartisten Winfried Kretschmann. Just Baden-Württemberg håller också tillsammans med den mindre grannen Rheinland-Pfalz årets första delstatsval på söndag, den 14 mars, och inviger därmed det tyska supervalåret.

Samma dag är det kommunalval i Hessen – som också styrs svart-grönt, med kristdemokraten Volker Bouffier i förarsätet.

Kenyakoalition i öst

Den 6 juli går Sachsen-Anhalt till val. I det tidigare östtyska förbundslandet styr en ”Kenya-koalition” av kristdemokrater, socialdemokrater och gröna. 2019 höjdes röster i det regionala CDU-distriktet för att riva upp samarbetet och kroka arm med främlingsfientliga Alternativ för Tyskland (AFD), som i Sachsen-Anhalt har ett av sina mest radikala partiförbund, sedan januari övervakat av underrättelsetjänsten på grund av högerextrema tendenser.

Något sådant närmande lär dock inte ske oavsett valresultat. Den nyvalde CDU-ledaren Armin Laschet försäkrade i en intervju häromveckan att ”ingen koalition, inget samarbete, inget överhuvudtaget” kan komma i fråga med AFD.

Så, den 26 september, är det dags för den stora finalen, då förbundsdagsvalet går av stapeln. Samma dag går invånarna i Berlin, Mecklenburg-Vorpommern och Thüringen till val, men världens blickar riktas naturligtvis mot det nationella valet, som blir Angela Merkels sista som kansler.

Spekulationer om Söder

Vem som leder hennes kristdemokrater i valrörelsen är ännu inte bestämt.

Normalt sett skulle CDU-ledaren ha första tjing på kanslerkandidaturen, men de svaga opinionssiffrorna för Armin Laschet har underblåst spekulationer om att den karismatiske och betydligt mer populäre CSU-ledaren Markus Söder i Bayern ska fronta unionen, och i så fall med största sannolikhet efterträda Merkel som tysk ledare.

Oavsett vem av de två herrarna som drar det längsta strået blir veckorna efter valet en jakt på regeringspartner, då CDU/CSU knappast kan räkna med egen majoritet. För den nuvarande koalitionspartnern Socialdemokraterna (SPD) har mandatperioden sammanfallit med en sällan skådad kräftgång i opinionen, som få har något intresse av att fortsätta.

I stället tyder mycket på att De gröna får frågan – och att samtalen, till skillnad från 2013 och 2017, bär frukt.
”Världsfrånvända galenskaper”

Men trots det svart-gröna flörtandet saknas inte hinder för en sådan regering. Sakpolitiskt ligger partierna långt från varandra, även om båda brukar tillskrivas förflyttning mot mitten. Gruvarbetarsonen Armin Laschet, från folkrika industrilandet Nordrhein-Westfalen, sade nyligen att ”ett stålverk i Duisburg är ett bidrag till världsklimatet”, med resonemanget att kinesiska konkurrenter är miljömässigt värre.

De gröna vill se en betydligt mer långtgående utsläppsregler och skärpta klimatmål, något Laschet tror kan hota tyska jobb.

Ett grönt utspel om stopp för nya motorvägar i höstas avfärdades av CDU:s partisekreterare som ”världsfrånvända galenskaper”.

Kanske inte svider

Laschet själv säger att han helst vill samarbeta med liberalerna i FDP, som historiskt varit CDU:s givna koalitionspartner. Men i nuläget ser rösterna inte ut att räcka för en sådan majoritet, och De gröna kan då vara andrahandsvalet för den nyblivne CDU-ledaren. Liknande uttalanden kommer från Söder.

Åter till Bonn, 1995. För vem skymtar där bland gästerna på restaurang Sassella, om inte självaste Armin Laschet?

Kanske skulle en svart-grön regering inte svida fullt så mycket som den nyvalde CDU-ledaren vill ge sken av.