Två transportdrönare flyger genom Södermanland. Joel från Harmonibrigaderna och Sebastian från Visdomens hus har hämtat sin syster Olivia, som är högt uppsatt inom Himmelska friden, från hennes ”datja” för förhör angående korruption. Men hos Olivia fanns även Nisse, Freddy, Canberra och Noor och Timebandit 2, så allihop är på väg till en hemlig förhörslokal.
Ilningen i magen, ljudet av grenar mot glaset när farkostens nos som böjde sig ner i trädkronorna där nere, och vetskapen att han själv inte kunde göra något. Det var Joel som hade ritat in deras väg mot landningsbanan på taket och han visste vad han gjorde, han hade använt den inofficiella förhörslokalen på vars tak de nu skulle landa många gånger.
Sebastian kunde luta sig tillbaka och njuta av färden, men när de hade kommit ner genom trädkronorna slog drönaren i plattformen och pojkarna på golvet stönade till. Det roliga var slut, nu väntade ett allvarligt samtal med Olivia, ett som han hade velat ha länge. Eller i alla fall tänkt länge att han behövde prata med henne. Det gick rykten som han hade hoppats inte var sanna, men nu hade någon i Harmonibrigaderna fått för sig att inte allt stod rätt till. Det var Joel som hade antytt det, och mer än antyda kunde han inte. Inte där.
Joel hade rekvirerat två specialdrönare som var så hemliga att Harmonibrigaderna själva knappt visste att de fanns i deras garage. Men Sebastian visste – det speciella med dem var nämligen att de var belagda med ett ignorium, ett ytskikt som Lydia Petersén hade utvecklat flera år tidigare på Visdomens hus. Det hade optiska egenskaper som fick det att smälta ihop med omgivningen och blockerade dessutom värmestrålning. Ignorium hade utvecklats för att användas på främmande planeter där en eventuell lokalbefolkning kunde vara fientligt sinnad, men Harmonibrigaderna skulle testa det först.
Målet, som de nu hade nått, var en byggnad som en grupp harmonibrigadister hade uppfört ”för att få sköta sitt jobb i fred” som Joel sa. Som nu, när det gällde Olivia. Hon misstänktes för att vara inblandad i allvarlig korruption och om det var sant måste de göra något. Varna henne, hindra henne, innan det var för sent. Om det inte var sant måste de ändå varna henne för att misstankarna fanns.
Transportdrönaren I-62 stod stilla nu, men vinden försökte kasta den hit och dit. Den ena grabben frågade när Sebastian skulle befria dem från remmarna som de var bundna med. Nisse, förstås, för den andra var neandertalaren som tydligen inte kunde få fram något begripligt tal. Han böjde sig ner och befriade dem, och så tumlade de ut på plattformen på byggnadens tak.
Sebastian var inte beredd på kastvindarna, han var nära att blåsa omkull. Det han kunde se i mörkret var ett kaos av vatten som kastade sig mot land, slog mot stenarna och blev en kall dimma av droppar som föll över honom. Det fanns inget räcke på plattformen heller.
Den andra drönaren kom farande och landade bredvid honom. Joel kom ut med Olivia och de två flickorna – Antes syster och en ljus tjej som han inte kände igen. Han tog fram en kontroll ur fickan, kupade händerna runt den och ropade något in i kupan ett par gånger. Drönarna slog igen luckorna och gled ner i något som tycktes vara ett förråd nedanför huset.
De följde Joel nerför en smal men stadig trätrappa som gick längs husets ena kortsida. Med räcke, men Sebastian undrade ändå om de inte riskerade att blåsa ner. Så stod de framför en dörr av samma slags tjocka, ohyvlade plankor som plattformen bestod av, och tydligen hela huset. Joel bankade på dörren och sen gick de in.
– Välkomna, sa Joel. Det här är Harmonibrigadernas hemliga förhörslokaler. Jag hoppas att vi inte ska behöva hålla er här så länge. Ni kommer att sova i de här två rummen, utåt havet. Ni kan dela upp er som ni vill. Nu är det sent, men jag föreslår att vi alla ändå sover ut innan vi börjar i morgon.
– Men vad vill ni oss? sa Antes syster. Varför skulle ni ta oss hit?
Joel svarade inte genast, han gick fram till ett skåp och tog fram några fotogenlampor, en dunk fotogen och en ask tändstickor. Sen tände han lamporna och satte dem på borden i de olika rummen. Möblerna var också av tjocka ohyvlade plankor och så enkla som de kunde vara och fortfarande kallas möbler.
– Vi ska ha ett samtal med Olivia, sa han när han var klar. Och eftersom ni var där, och ett föremål som vi förknippar med Oasen och din bror, så tog vi med er. Vi kommer att ha samtal med er också.
– Jag vill att ni skickar tillbaka mig, sa Olivia. Det här är löjligt, i min position är jag berättigad att ha en datja, om det är den ni är ute efter!
Sebastian suckade djupt och förklarade att det självklart inte handlade om hennes datja. Det var ju många som hade sådana. Men det kunde handla om något som hade med den att göra. Bland annat.
– Förhör mig nu då, sa Olivia.
– Det är bättre om du är utsövd, sa Sebastian. Jag lovar.
– Vänta, sa Joel. Det kanske är en bra idé. Så tar vi ungdomarna i morgon.
Nej, det var ingen bra idé. Sanningsserumet skulle ta bättre om hon var trött – men det kunde också hända att hon somnade. Men han ville inte att de skulle bli stående och argumentera, så det fick bli så. Ungdomarna gick och lade sig och Sebastian fick hålla gäspningarna tillbaka. Han mindes att han hade sagt till Nisse att de skulle få sömnmedel, men de var mycket fogligare än han hade trott. De var väl trötta, de också.
– Vi tar köket, sa Joel.
Sebastian och Olivia satte sig där. Hon blängde och han blängde tillbaka i fotogenlampans gula, flackande sken. Joel kokade te på tepåsar och berättade om huset de befann sig i. Det var han och ett par kolleger som hade byggt det, fast själv hade han bara varit inblandad på ett hörn. Den enkla standarden berodde på två saker: dels skulle där inte finnas några digitala nätverk som kunde nås utifrån, dels räknade de bara med att kunna använda huset några år innan stormarna tog det. Nu kändes det stabilt, men hela villaområden hade blivit plockepinn förut, och nästa morgon när de vaknade skulle de titta ut genom fönstret, så skulle de få se …
De fick sitt te, och sen frågade Joel om hon ville ta sanningsserumet nu eller vänta till nästa dag. Hon ville inte ta det alls, men Joel förklarade att alternativet var att Harmonibrigaderna fortsatte sin ordinarie utredning. Och det var inte alltid rätt person på rätt plats där, så hon borde hellre säga som det var till dem.
Joel hämtade en spruta med någon vätska i. Sebastian hade sett den användas förr, men bara på virtu. Olivia rullade upp ärmarna på vänsterarmen och lät faktiskt Joel sticka. Han torkade bort en droppe blod med rockärmen Sen satt hon en stund med hakan stödd mot händerna och blundade.
– Det här stället, sa hon. Det har inga lås. Vi kan ge oss iväg.
– Men ingen av er gör det, sa Joel.
– Nej, i det här ovädret … okej, jag förstår. Det är alltid sånt här oväder. Och ni har byggt det här för att ingen kommer hit, på grund av stormarna. Kanske översvämningar också. Smart.
Joel log, plockade undan sprutan och satte sig mittemot Olivia. Sen började han ställa frågor om datjan – varifrån hon hade fått byggmaterialet, vilka som hade hjälpt henne och hur det hängde ihop med att hon hade varit så svår att nå på sistone.
– Jag har varit jättemycket ute i datjan, svarade hon. Jag tycker om att bara ha skogen omkring mig. Eller havet.
Det bankade på köksdörren. Sebastian öppnade, och där stod Nisse i nattskjorta och en filt svept omkring sig.
– Jo, jag tänkte på en grej, sa han. Vi skulle ju få sanningsserum. Men jag ville bara be att ni inte ger nåt till Noor. Hon är gravid och jag vet inte hur sanningsserum påverkar foster. Hon vill komma till en läkare.
