Energi · Omöjliga intervjuer

Färgstark grå panter

Jerker Jansson träffar Maggie Kuhn på treans buss i Stockholm.

Maggie Kuhn var en amerikansk aktivist som bland annat startade rörelsen Grey Panthers, Grå pantrarna. Jerker Jansson stöter på henne på en buss.

Treans buss tuggar sig hungrigt genom det decimetertjocka snötäcket som ligger på Södermalms gator. Vintern är här och jag tittar leende ut på nollåttorna som aldrig verkar lära sig vad snö är och hur man relaterar till ett plötsligt uppdykande snötäcke. Medan jag tittar ut genom fönstret med ett överlägset leende hör jag en grabb i gymnasieåldern beklaga sig över ”gamla människor” inför två tjejkompisar. Det verkar som om han menar alla som är i typ trettioårsåldern och uppåt, vilket inte är konstigt i hans ålder.

Det är tydligen mest fel på oss inser jag och försöker hålla tillbaka ett rått skratt när han förklarar hur gubbar borde sluta leva så tråkiga liv. Jag blir sugen att gå fram och tacka honom för de bra tipsen. Som alla på bussen hör. Med marginal. Jag sitter tyst, dock. Pallar inte jiddra just nu. Jag ska hem och ta det lugnt med min sambo. Kolla någon teveserie. Tänker att lite tråkig har jag ju blivit. Och det känns bra.

Damen bredvid mig verkar också ha svårt att hålla tillbaka ett skratt. Hon sneglar på mig med en menande blick och fnissar till.

– Det är ungdomens rättighet att inte fatta att livet fortsätter efter 20. Det är mest gulligt, det är inte småungarna som är problemet. Problemet är de vuxna. De som sitter vid makten.

Jag tittar på henne. Ett par glasögon nedhasade på näsan. Håret uppsatt i en grå bulle. Hennes blick är samtidigt skarp och vänlig. Jag tror mig känna igen henne, men vågar inte chansa. Hon ser min förvirring.

– Jäpp. Jag är Maggie Kuhn. Aktivisten. De kallar mig det i alla fall. Men jag är mer än så.

Jag har just läst om henne i nån bok jag inte minns titeln på. Det är så det funkar i min hjärna. Människor skvalpar omkring i huvudet som småfåglar i flock. Ibland lösgör sig en av fåglarna och sätter sig på min hand och börjar prata.

– Du är själv på väg in i den ålder då samhällets fördomar börjar klocka in, säger hon.

– Jo, det ska gudarna veta. Om en ung kvinna har en rolig text på sin t-shirt till exempel och jag tittar lite extra länge får jag för mig att jag genast döms som tuttfixerad snuskgubbe.

Bussen skakar till. Det är svårt att se trottoarer och andra grejer som sticker upp. Maggie greppar min hand.

– Sorry, säger hon. Jag är inte van vid er svenska vinter. Jag kan förstå att det kan vara kinkigt att vara man i din ålder i vissa lägen, men det är knappast enklare att vara kvinna.

Maggie Kuhn föreläser i Philadelphia 1981
Maggie Kuhn föreläser i Philadelphia 1981. Foto:AP/TT.

Tidig feminist

Kuhn föddes i början av förra seklet i USA och levde till 1995. Tog en examen i Engelska och började intressera sig för sociala frågor när hon undervisade på en skola som drevs av KFUK på 1930-talet. Med tiden började hon undervisa om olika kvinnofrågor, uppmanade sina elever att bli aktiva i facket och startade en kurs om sex som uppfattades som mycket kontroversiell.

– Inget jag sa var särskilt konstigt. Jag pratade om hur barn kommer till. Och om hur man ser till att det inte blir barn. Om njutning. Men det var tydligen upprörande.

– Kanske var det inte bara sexsnacket som upprörde, undrar jag som minns vad jag läst om henne. Kanske var det mer upprörande för konservativa människor att du sa åt kvinnor att de skulle skapa sina egna liv, inte underordna sig en man.

– Ha, ha, skrattar hon. Du skulle se gubbarnas miner när jag propagerade för att leva som singel för att hitta sin egen väg genom livet som kvinna. Vem skulle då tvätta deras skitiga kalsonger?

Tvångspensionering

Hennes engagemang för kvinnor läckte snart in i hennes jobb för den presbyterianska kyrkan. Hon krävde att hennes elever måste ge sig ut och möta fattigdomen i samhället på något sätt för att överhuvudtaget godkännas på hennes kurser.

När hon fyllde 65 tvingades hon att gå i pension, på grund av tvingande lagstiftning, vilket hon absolut inte gillade.

– Jag blev upprörd. Jag hade ägnat ett långt liv åt att bli den jag var och tyckte att jag precis hade kommit igång. Plötsligt förväntades jag göra ingenting. Det slog mig hur mycket kunskap och visdom som bara kastades åt sidan när människor tvingades sluta jobba.

– För många är det en räddning, invänder jag. Industriarbetare som slitits ner av hårt jobb är inte direkt sugna på att jobba vidare.

– Visst. Betald pension är framkämpad under decennier av facklig och politisk kamp, men det betyder inte att alla äldre ska onödigförklaras.

Grå pantrarna

Tvångspensioneringen störde henne så mycket att hon 1970 startade en rörelse, Gray Panthers. Rörelsen tog upp frågor som pensionsålder, fördomar om äldre människor och propagerade för världsfred.

– Vi tog ett minst sagt stort grepp, ler Maggie medan bussen stannar till vid Södra station. Men med tiden blev vi mer specifika. Framförallt har USA alltid haft ett dåligt sjukvårdssystem. Det faktum att sjukvårdsförsäkringen betalas av arbetsgivaren för de flesta människor gör dels att många ställs utanför, dels att det lätt blir fel när du väl pensionerats.

Nuförtiden finns system som ger pensionärer rätt till sjukvård oavsett vilket jobb de har haft. Eller inte. Grå pantrarna gick över till andra frågor med tiden. Precis som tidigare uppfattades Maggie och hennes kamrater i rörelsen ofta som konstroversiella.

– Yngre människor kan till och med känna äckel inför tanken på att deras mormor skulle ha ett sexliv, men faktum är att åldern inte tar ifrån oss våra behov.

– Jag brukar säga att äldre som lever nu ska vara tacksamma för tre saker. Glasögon som gör det möjligt att vara intellektuellt aktiv. Mediciner som gör det möjligt att vara sexuellt aktiv. Och sjukvård som faktiskt ger människor livskvalitet trots hög ålder.

Alla åldras

Maggie tittar på människorna som strömmar på och av bussen. Hon nickar. Med tiden har andra frågor kommit i fokus. HBTQ-personer åldras också. Människor med funktionsvariationer likaså.

– Efter att jag lämnade jordelivet har nya frågor blivit aktuella, men jag tror att det i grunden handlar om en sak, om människor rädsla för sitt eget åldrande. I förlängningen rädslan för döden.

– Det är ju inte kul direkt att inse att slutet kommer närmre, säger jag.

– Nej, men i dag är i dag och det är allt du vet, säger Maggie. Att helt ta ifrån dig själv rätten att njuta av livet bara för en siffra gör inte livet lättare. Det finns många filosofiska och andliga frågor att ställa, men snön är lika vacker som när du var barn. En kopp kaffe erbjuder samma njutning i dag som när du var tjugo.

– Mer, säger jag. Det finns saker i livet som bara blir bättre och bättre med åren. Ibland kan jag bli stående och bara andas in frisk luft. Njuta av min kropp. Känna hjärtat slå.

– Exakt. Att acceptera att livet har sin gång är inte sorgligt. Det är ett löfte om att få njuta av hela föreställningen. Inte bara inledningsakten.

Maggie reser sig upp och rättar till sina glasögon. Bussen har stannat utanför Folkoperan som tydligen har nån sags virtuell föreställning utomhus. Den unga mannen som höll föreläsning tittar upp på henne. Hon ler tillbaka.

– Njut av att vara ung och veta allt, säger hon milt till honom. Det går över förr än du anar.