Rödgröna våndor – svår väg till majoritet

Centerpartister äter pensionärer till frukost. Sedan går de ut och skövlar skog med Jimmie Åkesson. Nja, det är väl inte en helt ordagrann återgivning av vad ett 15-tal rödgröna politiker och opinionsbildare som Syre talat med säger. Men uppenbart är att vreden mot Centern stormkokar under de turbulenta dagarna i svensk politik när Magdalena Andersson väljs till statsminister, M-KD-SD-budgeten vinner i riksdagen, MP lämnar regeringen, Andersson avgår och sedan väljs igen.

Det dög inte för Lööf

Argast av dem alla är miljöpartisterna. De var ju överens med C, är deras bild. De hade ju sträckt sig så långt att det stramade i den gröna själen, hade gått med på att kasta förslaget om att skydda den värdefulla fjällskogen genom statliga inköp. Istället skulle pengar avsättas i budgeten till skogsägare som frivilligt avstår från avverkning. Och så lägger centerpartisterna ändå ner sina röster, budgeten faller och pengarna till skogen går upp i rök.

Vänstersossarna är minsann inte glada de heller. Budgeten som föll är tacken, muttrar de. Först slet vi ut våra inälvor och lade dem på januariavtalets altare, vi luckrade upp arbetsrätten och sänkte skatter för höginkomsttagare. Sedan lade vi en höstbudget full av ännu mera skattesänkningar och annan centerpolitik. Och ändå dög det inte för Annie Lööf, mullrar de.

Nog med eftergifter

Så nu får det räcka med eftergifter till Centern, anser Linn Svansbo, vice ordförande för den vänsterlutande S-föreningen Reformisterna. När det är dags för vårändringsbudget ska regeringen visserligen sondera med andra partier och förstås försöka få majoritet för den i riksdagen. Men ännu viktigare är att visa väljarna hur socialdemokratisk ekonomisk politik ser ut, enligt Linn Svansbo. Nu är det höjda skatter för de rika och lån till klimatinvesteringar som gäller – även om Lööf gör tummen ner.

– Vi har inte råd att låta bli en gång till att driva en riktigt progressiv socialdemokratisk politik, säger Linn Svansbo.

Något stöd av den nyblivna finansministern Mikael Damberg (S) får hon inte. Han står på den gröna mattan i riksdagens flådiga trapphall och håller hov. Pressekreteraren trampar otåligt, men ministern tar gladeligen av sin lunch för att tala med reportrar om hur hedrad han är av förtroendet och om hur stark svensk ekonomi står sig för att Magdalena Andersson hållit så hårt i statens finanser. Här ska inte börja sprättas med pengar hur som helst. Och valrörelsen får vänta, samarbete är vägen för att få politik genom riksdagen.

– Vi får inte majoritet för någonting om vi inte samarbetar med andra i Sveriges riksdag. Det är ju verkligheten, säger Mikael Damberg så att det ekar mellan trapphallens marmorväggar.

Vinna opinionen eller slalom i riksdagen?

I 15 år nu har det varit en högermajoritet i Sveriges riksdag. Först åtta år med Alliansen, sedan sju med S-ledda regeringar som åkt på smäll efter smäll i riksdagen, men som ändå rest sig igen och fortsatt styra med hjälp av olika slags överenskommelser med borgerliga partier. Så hur ser en rödgrön väg ut framåt? Handlar det om fortsatt slalom i riksdagen – vilket förutsätter någon sorts fredspipa med det centerparti som nu väcker så mångas vrede? Eller ska fullt fokus ligga på att vinna väljare och uppnå den S-V-MP-majoritet som det nu saknas runt tio procentenheter för i opinionsmätningarna?

Linn Svansbo argumenterar alltså för det senare. Den långa ökenvandringen för de rödgröna partierna i opinionen är en konsekvens av en nyliberal era där socialdemokratisk idéutveckling stagnerat, anser hon. Motvinden har varit stark för gemensamma lösningar på samhällsproblem och individualismen har fått fäste. Men nu håller vinden på att vända, menar hon.

– För att kunna leva på sin pension ska man spara på egen hand och ska man lita på att skolan duger ska man välja rätt till sina ungar. När folk tröttnar på det här är det matchboll för oss som har progressiva idéer om ett samhällsbygge, säger Linn Svansbo.

Men då krävs den där tydliga socialdemokratiska politiken som Reformisterna efterfrågar, anser Linn Svansbo. Annars finns SD där och fortsätter leva gott på missnöjet. Det duger inte att bara ta avstånd från dem, man måste ha något att erbjuda, menar hon.

– Jag kan inte gå ut i byggbodarna och säga att ”vi är i alla fall inte SD”, när 30 procent röstar på SD. Det är en dålig hiss-pitch. Vi behöver en tydlig politisk idé om vad vi vill, annars kommer aldrig den där majoriteten, säger Linn Svansbo.

Lisa Pelling å sin sida, slår ett slag för fortsatt slalomåkande i riksdagen. Hon är chef för den fackföreningsfinansierade tankesmedjan Arena Idé och menar att man alltid måste göra det man kan för att driva igenom det som är möjligt.

– Det finns en lockande idé om att om det bara blir tillräckligt jävligt så kommer folk resa sig upp i protest och rösta på en annan regering och att man därför ska kasta in handduken och gå i opposition, säger Lisa Pelling.

Det är ett elitistiskt synsätt, anser hon.

– Det kan bara stödjas av dem som inte drabbas särskilt mycket av högerpolitik i sin vardag. Kanske till och med bara av dem som tänker ”ja, ja om Moderaterna vinner får jag sänkt skatt” och som kan hoppas att deras progressiva idéer förverkligas nästa mandatperiod, säger Lisa Pelling.

Underläget i riksdagen

Hon lyfter fram vad S-ledda regeringar kunnat åstadkomma under sju år, trots underläget i riksdagen. Särskilt pekar hon på de reformer som Vänsterpartiet var med och drev igenom mellan 2014 och 2018. Det fanns de som fnös över sådant som gratis glasögon för barn och busskort på sommarlovet och pekade på att klassklyftorna fortsatte att växa. Men Lisa Pelling tycker Vänsterpartiet hade skäl att vara stolta. Det handlade om 80 reformer för ökad jämlikhet, menar hon.

– Det var möjligt för att man tuggade i sig att det inte var något perfekt läge i riksdagen och såg att det ändå gick att göra saker, säger hon.

Rödgrön majoritet – realism eller fantasi?

De flesta av de Syre talar med ser det som mer eller mindre utsiktslöst att hoppas på en majoritet för S-V-MP och därmed slippa det centerparti man nu grymtar så mycket över. Leonidas Aretakis, chefredaktör för den oberoende socialistiska tidningen Flamman, hör till de få optimisterna. Men då gäller det att se till att debatten domineras av andra saker än vad som nu är fallet, anser han.

– Det kan svänga jättesnabbt i politiken, man måste förstå det. Nu tror vi att migration och gängkriminalitet är eviga frågor, men så är det verkligen inte. Det går att förändra dagordningen, men man kan inte bara vänta på att det sker, man måste se till att det sker, säger Leonidas Aretakis.

Han ser Vänsterpartiets strid mot marknadshyror i somras som ett exempel på hur man gör det: Man mobiliserar tillsammans med folkrörelser, i det fallet Hyresgästföreningen.

Det bygger förstås på att folkrörelserna är med på noterna. När Vänsterpartiet ville kroka arm med LO för att stoppa uppluckringen av anställningsskyddet blev det nobben. Och när V stångades med S om att höja garantipensionerna ryckte PRO:s vice ordförande ut och tog direkt avstånd från kraven – trots att PRO själva drivit liknande krav. Nu menade han att det skulle innebära för liten skillnad mellan dem som aldrig arbetat och dem som arbetat ett helt liv med låga löner. Leonidas Aretakis hoppas på ett tryck underifrån i de folkrörelser som står nära socialdemokratin.

– De skulle kunna straffa S lite genom att också vara öppna gentemot V och säga: ”vad kul att två partier vill tävla om oss, då kan vi få igenom ännu mer”. Men så har man inte resonerat i toppen av de här organisationerna. Det har inte gynnat rörelserna och i förlängningen tror jag inte det har gynnat S heller, säger Leonidas Aretakis.

C måste välja sida

Miljöpartiets grundare Per Gahrton hör till dem som tror att ytterligare överenskommelser med Centerpartiet är nödvändiga framöver. Och han sällar sig till den stora skara rödgröna profiler som menar att C måste välja sida och acceptera antingen V eller SD, att den mitt de drömmer om inte finns. Efter Liberalernas anslutning till högerblocket och öppning för SD-samarbete är det åt vänster partiet har utrymme, menar han.

– De så kallade liberalerna i Sverige är ju väck! Men Centern kan ta upp den socialliberala manteln, den är ledig, säger Per Gahrton.

Samtidigt utesluter han inte stora rörelser i opinionen. Inte minst har beslutet att lämna regeringen öppnat möjligheter för det egna partiet att växa.

– Jag är naturligtvis part i målet, men jag tycker det är märkligt att vi är så långt ifrån de tyska gröna som har 15–20 procent. Om vi fick samma samling från hela den miljömedvetna opinionen som man lyckats med där skulle Miljöpartiet bli en helt annan maktfaktor, säger Per Gahrton.

Egen agenda – eller bättre svar på andras frågor?

Vilka frågorna är som ska öka stödet för rödgröna partier i opinionen finns det många svar på. Per Gahrton tror att det är radikal klimatpolitik kombinerat med krav på social rättvisa som kan lyfta Miljöpartiet.

För Socialdemokraternas del pekar Lisa Pelling på två av de som Magdalena Andersson själv lyft fram: Att se till att de nya ”gröna” industrierna har den kompetens de behöver. Och att ”ta tillbaka kontrollen” över välfärden från de vinstdrivande bolagen.

SSU-ordföranden Lisa Nåbo menar att den gemensamma nämnaren för de socialdemokratiska framgångsvalen på senare tid, i Tyskland, Norge och Danmark, är att man fått stopp på väljarflykten i arbetarklassen.

– Man har återuppbyggt förtroendet bland dem som vaknar klockan sex och går till jobbet. Det är den vägen vi måste gå, säger hon.

Då behövs ett större fokus på de materiella frågorna, anser Lisa Nåbo. I det perspektivet ser hon fram emot den strid som nu väntar i riksdagen om att höja pensionerna efter Vänsterpartiets uppgörelse med Socialdemokraterna.

– De senaste årens budgetsamarbeten har gjort att det känts skönt i plånboken för de som har det allra bäst. För vanligt folk har det saknats satsningar, säger Lisa Nåbo.

”Hårt och mjukt”

Den drastiska förändring av den politiska dagordning som Leonidas Aretakis hoppas på tror inte Lisa Nåbo på. Brottslighet, skjutningar och gängkriminalitet kommer ta stor plats i valet. Hon ser det inte heller som ett problem, utan menar att Socialdemokraterna har en unik position genom att förespråka såväl tuffa repressiva åtgärder mot brotten här och nu som långsiktiga förebyggande åtgärder.

– Jag tycker Magdalena gör det bra. När hon talar om skjutningarna utgår hon från mammorna som förlorat sina söner. Det kan vara hårt och mjukt på en och samma gång, säger Lisa Nåbo.

Leva ut sin frihet – eller samverka?

Det har beskrivits som en lycklig skilsmässa, miljöpartisternas farväl till socialdemokraterna i Rosenbad. De gröna språkrören myser när de kan demonstrera med Fältbiologerna mot sänkt bensinskatt och nedskuren naturvård.

Men nu sneglar miljöpartisterna oroligt på sin expartner och undrar vad den ska ta sig för på egen hand.

– Jag har en klump i magen, beklagar sig en miljöpartistisk riksdagsledamot.

Magdalena Andersson har just läst upp sin regeringsförklaring. Långa stycken om den gröna industriella revolution som hon menar att fossilfri ståltillverkning och batterifabriker är ett uttryck för. På den efterföljande pressträffen orkar nog ingen räkna hur många gånger de nya ministrarna säger ”gröna jobb”. Gott så, tycker miljöpartisterna. Men i Socialdemokraternas värld handlar miljöpolitik bara om klimatet, menar de. Inte ett ord om arterna som dör, exempelvis. Däremot en ilsken markering i regeringsförklaringen om att skogsbruket inte ska ”detaljregleras i Bryssel”. I klarttext: Svenska skogsbolag ska få kalhugga bäst de vill utan att EU lägger sig i.

Lisa Nåbo tycker inriktningen på nya industrier som ska bidra till minskade utsläpp är helt rätt väg att gå.

– Jag tror att det är vad som krävs, att människor känner att de kommer att ha jobb och får en bra lön. Under alldeles för lång tid har det signalerats att det är klimatet först och människan sedan. Jag tycker inte att det finns någon motsättning däremellan, säger hon.

Mycket att ta igen för S

Vi har mycket att ta igen nu, tycker socialdemokrater som känt sig fjättrade i en relation med en tjatig nejsägare. När den nya miljöministern Annika Strandhäll lovar snara besked om slutförvaret av kärnbränsle, vädrar vissa av dem morgonluft. Andra längtar efter att bygga ut Arlanda flygplats. Om det ger Annika Strandhäll inte några omedelbara besked i trängseln på den föga coronasäkrade pressträffen. Också när Syre frågar ifall flygandet måste minska i Sverige duckar hon.

– Vi ska ställa om det svenska flyget så att det blir betydligt klimat-
smartare än det är i dag, säger Annika Strandhäll.

Långt ifrån Helgeandsholmen och glädjestrålande nyutnämnda ministrar sitter Annika Lillemets och drömmer om rödgrönt samarbete. För henne, som före detta riksdagsledamot för Miljöpartiet och nuvarande medlem i Vänsterpartiet, hänger det röda och det gröna intimt samman.

För Annika Lillemets handlar det inte om betydelsen av att presentera det gemensamma regeringsalternativ som Magdalena Andersson nu saknar, vilket tycks vara det första M-ledaren Ulf Kristersson säger när han vaknar om morgnarna. För Lillemets handlar det om att social rättvisa och ekologisk hållbarhet förutsätter varandra. Och det duger inte med marginaljusteringar, menar hon.

– Man måste i grunden förändra det ekonomiska system som hotar livet och ökar orättvisorna.

Det skulle kräva en drastisk omorientering från alla tre partiledningarna, konstaterar Lillemets. Hon ser den inte komma. Sitt gröna parti ger hon en känga för att inte måna tillräckligt om rättvisa, sitt nuvarande för att glömma miljöfrågorna när det gäller, som i striden om Cementas kalkbrytning på Gotland. Men hon tror inte att det är väljarnas ovilja som är hindret för en radikal politik som är både röd och grön.

– Om man hela tiden talar till någon sorts tänkt medelklassväljare som är hundra procent materialist och egoist och budskapet är ”alla ska ha elbil, vi ska konsumera som förut och det enda som räknas är pengarna i din plånbok”, då skapar man ett monster som tänker så.

Hon tror det finns en längtan hos människor efter politiker som talar klarspråk.

– Det finns ett sug efter att bli tagen på allvar. Man vill ha en rättvis fördelning och en miljö som går att leva i.

I riksdagshuset är det annat som upptar tankarna hos de rödgröna ledamöterna. När lugnet lagt sig efter de nya ministrarnas show förs samtalet återigen in på Centerpartiet.

– Jag förstår inte hur de tänker, säger en MP-ledamot.

Hen låter uppriktig.