Vilse i skogen, blöta, trötta och hungriga hamnar Nisse, Freddy, Noor och Canberra hos Olivia, som har en nästan osynlig grotta där hon då och då kopplar av från livet som vice vd för Himmelska friden. Hon är gästfri och vänlig, men det visar sig att hon har en baktanke med att bjuda in dem. Hon har fått tag i Timebandit 2 och kräver att få veta hur den fungerar.
Freddy sträckte ut sig på sin golvkudde, lade armarna i kors under huvudet och tittade på Olivia. Det stämde inte. Nån som var vice vd för Himmelska friden i hela världen skulle inte själv smyga runt i skogarna för att få tag i någon som kunde visa hur en Timebandit funkade. Aldrig i livet, de skulle låta Harmonibrigaderna sköta det.
Olivia släckte bilden av Timebandit 2 på väggen med en omständlig rörelse. Sen dämpade hon ljuset, det blev svagt, orange och fladdrande, som ljuset från en eld, och gick tvärs över golvet mellan alla armar och ben, fram till en skjutdörr. Hon påminde om ett rådjur, tänkte Freddy. Ett gammalt rådjur som skiftade i silver och satte ner fötterna graciöst och exakt. När hon hämtade dem i skogen hade hon gått som någon som var van vid att gå i skogen.
Det var en del av Himmelska friden-höjdarna som hade sina små ställen vid sidan av. De levde som avhoppare när de kände för det och sen åkte de tillbaka och fortsatte att tvinga alla andra att leva i sina glasburkar. Eller så kom de till Oasen eller nåt annat avhopparställe och tankade lite frihetskänsla. Alla hade sina tillflykter, tänkte hon. Hur mycket de än trodde på Xpan-projektet ville de själva inte vara instängda och bevakade, och hon hade kunnat bli förbannad på det, men det blev hon inte. Inte på det.
– Är det för Himmelska fridens skull du vill ha den? sa hon.
– Vilken då?
– Tidsmaskinen. Är det du eller Himmelska friden som ska ha den?
– Varför vill du veta det?
– Jag bara tänkte, sa Freddy och gäspade.
– Kom, de sover ju här, sa Olivia och öppnade skjutdörren.
Den ledde in till ett litet rum med samma milda, orangea ljus, fast det var stilla. Ytterväggen var av tjockt, klart glas som såg svart ut mot mörkret. På utsidan växte klängväxter, och mellan dem slog stora regndroppar ner. Vid den motsatta väggen stod en ganska bred, prydligt bäddad säng och vid fönstret fanns en pinnstol och ett litet fällbord. Olivia satte sig på sängen och sa:
– Vad tänkte du bara?
– Jag tänkte så här: Om Himmelska friden vill ha tag på folk brukar de liksom inte placera ut nån höjdare i skogen för att fånga in dem. De skulle skicka ut några briggisar för att hämta oss.
– Det kan hända. Jag kanske har mina skäl, men du behöver inte fundera på det. Du behöver bara visa mig hur man gör. I morgon stiger ni upp, äter frukost och fortsätter er resa. Jag ska se till att ingenting händer er.
Det skulle bli svårt att komma undan. Hon skulle bli tvungen att visa. Hon kunde visa fel, men det skulle snabbt upptäckas. Eller så kunde hon helt enkelt skicka iväg Olivia utan att hon fick med sig tidsmaskinen. Det var bara att se till att hon inte höll i den under själva transfern, utan bara hade fingret på transferplattan.
– Har du tidsmaskinen här? sa hon.
Olivia drog fram Timebandit 2 ur en utdragslåda i väggen och gav den till Freddy, som ganska hastigt visade de olika reglagen. Sen satte hon på den och väntade tills den började spela klara, stillsamma toner.
Högtidligt bestämde de att Olivia skulle skickas hundra år bakåt i tiden och sen komma tillbaka. Freddy varnade henne för att nudda maskinen under transfern – annars kunde hon fastna mellan Higgsfälten och materialiseras utanför tiden, sa hon. Det lät vetenskapligt, Ante hade nämnt Higgsfält och det lät bra. Så ställde hon Timebanditen på det lilla fällbordet och sa till Olivia att lägga sitt pekfinger på plattan och hålla den andra handen bakom ryggen.
– Plattan vibrerar, sa hon.
– Den ska det, sa Freddy.
Hon försökte att inte tänka på att hon lurade Olivia. Hon skulle inte kunna återvända, och var det för hundra år sedan den där pandemin gick? Nej, det kändes inte bra att skicka iväg henne på egen hand.
Men ingenting hände. Inget mer än att en text i röda versaler dök upp på en skärm och talade om att batteriet behövde två timmars laddning för att en transfer av önskad storlek skulle kunna genomföras säkert. Olivia såg besviken ut men satte maskinen på trådlös laddning. Freddy sa gonatt och gick tillbaka till rummet där de andra sov.
Hon var trött, men ändå för vaken för att kunna somna. Hon snurrade runt, runt i sovsäcken utan att bli av med tankarna. Så kom hon att tänka på knytet från Ticka. Sakerna hon hade bett honom hämta på Oasen. Där borde finnas en burk med torkad hampa, och den skulle nog göra susen. Men skulle hon röka måste hon ut. I kylan. Hon smög sig upp och letade efter skaljackan och vandringskängorna ute i gången, famlande i mörkret, för lamporna i väggarna var släckta nu. Jackan hittade hon inte, så hon svepte in sig i sovsäcken. När hon letade i ryggsäcken efter tändstickor kom Olivia ut och frågade vad hon gjorde.
– Inget, sa Freddy.
– Du ska väl inte ge dig iväg? Det är ingen bra idé, sa Olivia.
– Nä, jag ska bara ut och röka lite. Det vill du väl inte att jag gör inne, sa Freddy.
Det ville inte Olivia, men hon kunde tänka sig att gå med ut. Vinden och regnet hade stillnat, och de stod stilla och lyssnade på nattljuden medan de turades om med jointen.
– Jag förstår er som inte vill leva i Xpan-systemet, sa Olivia efter en stund. Det är ett fantastiskt system. Men det är …
– … som att simma runt runt i en glasburk, sa Freddy. Vill du själv leva i Xpan-systemet? Med tanke på att du bor här, menar jag.
– Nja, jag är här en del, sa Olivia nästan ursäktande. Jag drömde om att vara med och expandera i rymden och bygga nya världar, som alla andra. Tills jag kom ut och såg hur stor världen är och hur långt upp molnen är och allt det där. Det är som att springa i trånga labyrinter, alla har samma mål och man ska inte ställa för mycket frågor. Jag ska bara se till att det fungerar. Alla tror att jag har makt, men om jag inte gör som alla tror att alla tycker att jag ska …
– Men hoppa av då.
– Det är en sak för er som är unga och inte har några förpliktelser. Det är en annan sak för mig, speciellt just nu. Nu ska vi rädda Xpan-projektet, sa Olivia. Och det är där tidsmaskinen kommer in.
– Rädda Xpan-projektet? Vadå, är det i fara?
Jo, sa Olivia, det var det. Allting gick för sakta, de kom ingenvart, fler och fler i styrelsen började ifrågasätta poängen om de skulle vara kvar på jorden i fler generationer. Och själv trodde hon inte på det längre, inte för egen del. Kanske inte för någon annan heller, innerst inne.
– Jag borde nog inte säga det här till dig, sa hon.
– Det borde du nog inte, sa Freddy. Men du får gärna berätta mer.
