Handen på hjärtat, varför svors Joe Biden in som USA:s president?
Nej, jag menar inte så, nu. Varför svors han in?
En snabb ”varför svär vi”-googling ger vid hand att det är nyttigt att svära; det sänker stressnivåer och skänker smärtlindring. Förvisso kan dessa faktorer ha tagits i beaktande av USA:s nye president, men det vore sagolikt tragiskt om Biden var så sönderstressad att hans främsta skäl till att svära presidenteden rörde personlig stress- och smärtreduktion. Så varför måste Joe Biden, i likhet med otaliga andra statsöverhuvuden, svära?
Många kan svära vid att eder handlar om ett traditionellt tecken på tillhörighet – varför skulle den 46 presidenten låta bli att göra som de övriga 45 har gjort? Men eder betyder långt mer än så; vi hade kanske aldrig kunnat bygga ett civiliserat, koordinerat och pålitligt samhälle om det inte vore för svärandet.
En av de mest hyllade teserna i historikern Yuval Noah Hararis internationella bästsäljare Sapiens (2014) är att mänsklighetens häpnadsväckande nivå av koordination uppnås tack vare att vi sällar oss till gemensamma myter – empati och mellanmänskliga relationer räcker inte för att få samhällen med tusentals individer att fungera taktfullt. Men Harari har missat ett viktigt fundament till samhällsbyggandet: eder.
Historiskt sett har vi använt oss av eder i situationer där ett enkelt löfte inte räcker – i relationer där tillit saknas (din nya partner/president kanske prasslar), eller där överenskommelsen gäller något så pass viktigt att en överträdelse vore outhärdlig (din bästis kanske tasslar). Kanske är du själv inte helt säker på att du kan låta bli flaskan om du inte svär på ditt liv att avstå.
När vi svär en ed förbinder vi oss till något. Men det är inte vilken försäkran som helst; när man svär sätter man något i pant, och utöver ens egen heder och samvete är det nu upp till en högre makt att sörja för att överenskommelsen följs. När presidenter, partner, stater eller kolleger svär åt varann skvallrar ederna därmed både om hur viktiga förbindelserna är och om en brist på tillit.
Eder används således till att disciplinera och koordinera såväl individer som samhällen. Testa själv! Har du svårt att låta bli något, kanske ciggen eller semlan? Svär på ditt liv att låta bli i dag! Litar du inte på att din syster ska låta bli att läsa din dagbok? Be henne att svära på sitt liv att inte öppna den!
En invändning mot detta resonemang är att moderna människor sällan tror att de träffas av en blixt i huvudet om de bryter en ed. Må så vara. Ändå; ett besök på en grundskola kommer ge dig flera exempel på hur eder används flitigt i vardagslivet för att upprätthålla överenskommelser mellan misstänksamma människor. ”Svär på din mamma”, säger den ena knatten till den andre när han inte vill bli lurad på godis. ”Vad svär du på” svarar min tonåriga lillasyster när jag ber om att få låna hennes mobil när min egen är trasig och hon vill hindra mig från att kika på hennes Instagram.
Personligen använder jag mig av ett superdokument med en radda eder i formatet ”jag svär på mitt liv att inte göra X, med tre undantag(sdagar), gäller tills DD-MM-YYYY” för att disciplinera mig. Det är en underdrift att säga att jag tackar svärandet för mina konturer under coronapandemins segaste distansdagar.
Ytterst vilar edernas kraft på ett smart sätt att utnyttja människans oförmåga att motstå magiskt tänkande – oförmågan som får en att försöka förhandla med Gud under en flygkrasch, tänka ”kanske” när en blickar upp mot taket under en begravning, eller känna att det märkliga sammanträffandet i fjol är en fläkt av ödet. Vi gränslar det bävande önsketänkandet kring mening och den latenta känslan av att allt är möjligt, mjölkar vanvettet som fått människan att ta sig an och stundtals förverkliga de mest verklighetsfrånvända förhoppningar och föresatser, på gott och ont.
När man svär på sitt liv tvingar man det magiska tänkandet att bli påtagligt; man gör en skräckinjagande hippogriff av en fjäder, selar den och låter den dra en i önskad riktning. Vi svärjer fram övermakten – utan Eden, ingen Gud. Testa att svära på ditt barns liv att du inte ska röka i dag. Vill du röka i dag?
Men sen, för att återkoppla till svärandets nyttighet: även det ohyfsade vardagssvärandet är oumbärligt för ett sunt sinne och samhälle. Hur hade vi kunnat samspela fredligt och effektivt om vi inte hade kunnat avreagera oss med några saftiga svordomar när krig, klimatkriser och kopiatorstrul hopar sig? Klok hantering av skrymmande känslor ger mer utrymme åt tankens utveckling. Kanske får man mer tid att utveckla sin (med)mänsklighet och intelligens om man kan spy ut sitt mörker i ett tyst ”dra åt helvete” istället för att lägga hand på den spydiga kollegans ansikte.
Handen på hjärtat; kanske blir hjärtat – samvetet – hörbart först när man lägger hand på det.
Horace Engdahls och Ebba Witt-Brattströms monologer i Min sanning. Oerhört intressanta på ett filosofiskt plan, särskilt att jämföra.
Diffust uttryckta idéer i förmodad konsensus om att ”debatten i Sverige är för feg och konsensuspräglad”. Särskilt när en förfrågan om exempel möts av suckanden och ”du vet”.
