Zoom

Tio år efter Fukushima – Japan anklagas för att skönmåla saneringen

Kvarglömda väskor i ett klassrum i staden Futaba som övergavs i all hast den 11 mars 2011.

Den 11 mars 2011 utspelar sig scener som hämtade ur en skräckfilm längsmed Japans nordöstra kust. En 14 meter hög våg dundrar in och orsakar en härdsmälta i kärnkraftsverket Fukushima Daiichi. Tio år senare ifrågasätts myndigheternas försök att hantera katastrofens efterskalv.

Det började med en jordbävning. 9,1 mätte instrumenten på Richterskalan. Tillräckligt för att förskjuta jordens axel med 17 centimeter. Kort därefter hade över 18 000 människor förlorat livet. Drunknade eller krossade under de vattenmassor som kom farande med den tsunami som jordbävningen utlöste. I samband med det sattes kylsystemen i kärnreaktorerna på Fukushima Daiichi gradvis ur spel och inom ett par dagar stod världen inför den värsta kärnkraftsolyckan sedan Tjernobyl.

Mellan 40 och 50 personer på anläggningen skadades men enbart ett dödsfall (2018) har kunnat kopplas direkt till de tre reaktorernas härdsmälta. Även långtidseffekterna har tonats ned i flera rapporter, med låg risk för fler cancerfall i Japan efter katastrofen. Ändå var katastrofdagarna i mars bara början på det lidande som väntade befolkningen i området. Över 160 000 personer blev tvångsevakuerade eller flydde frivilligt och flera dödsfall har kopplats till den stress som det innebar att mista sitt hem.

Än i dag anses flera av områdena i närheten av Fukushima Daiichi vara obeboeliga. Kvar är minnena av skogen, naturen och kulturlandskapet. Även boende på andra platser i prefekturen har av rädsla för hälsoeffekter valt att inte flytta tillbaka igen, trots att det är tillåtet.

Försvinnande små dödstal

Men det låga dödstalen som kan kopplas direkt till kärnkraftskatastrofen i Fukushima, har fått förespråkare för kärnkraftsverk att peka på att – olyckans allvar till trots, så är det ett exempel på hur säker kärnkraften i själva verket är, givet hur sällsynt de stora katastroferna är.

”Det är inte det att kärnenergi inte dödar. Det är det att dess dödstal är försvinnande små”, skrev Forbes-journalisten Michael Shellenberger nyligen och jämförde med de dödsfall som förbränningen av biomassa och fossil energi orsakar varje år.

Men det är en snarare en fråga om tur att Fukushima-Daiichi katastrofen inte skördade fler liv än den gjorde, enligt Rolf Lindahl, ansvarig för klimat- och energirelaterade frågor på Greenpeace.

– Tack och lov var det inte fler som drabbades, men det det var tur. Hade vindarna vänt mot Tokyo och inte ut mot Stilla havet, då hade vi haft ett annat scenario. Det var också rena turen att inte ytterligare reaktorer fick härdsmälta, sedan går det inte att bortse från det faktum att många har drabbats, även om de inte skadats eller dött, så har de fått fly från sina hem, säger han.

Men det är inte bara de få dödsfallen som använts som bränsle av förespråkare för kärnkraften, nu tio år efter jordbävningen. I två färska rapporter från Greenpeace anklagas också energibolaget Tokyo Electric power company (Tepco), för att skönmåla utsikterna för den planerade saneringen.

Trippel härdsmälta

Redan nio månader efter att tsunamin tornade upp sig utanför kusten gav energibolaget det hoppfulla beskedet att till och med det värst drabbade området skulle kunna saneras inom loppet av 30–40 år, för att kunna användas till alltifrån jordbruk till stadsutveckling.

Önsketänkande, enligt Greenpeace som nu anklagar Tepco för att medvetet tona ned katastrofens magnitud.

”Det simplistiska budskap som de verkar vilja förmedla är att även med en trippel härdsmälta så kan vi lösa problemet och återlämna området till vad det varit. På så sätt hoppas man att allmänheten ska börja stödja kärnenergi”, skriver rapportförfattarna, samtidigt som de påpekar att utsikterna för att det ska lyckas är ”noll”.

Att det blir svårt att sanera området råder det inte några delade meningar om. Däremot hur det ska gå till. I marken ligger glödhett kärnbränsle som ständigt måste kylas, i dag av havsvatten som pumpas in i anläggningarna för att sedan lagras i stora cisterner på land. Ett ständigt växande avfall som i dag uppgår till hundratusentals ton av förgiftat vatten. Redan här går åsikterna isär om hur det ska hanteras.

Företaget Tepco vill sakta och under lång tid släppa ut det i Stilla havet, där utspädningen i den enorma oceanen ska göra det ofarligt. Men om det är lagligt är ännu oklart. Greenpeace är en av de miljöorganisationer som protesterar mot planerna – men också lokala fiskare.

– Man släpper ut det och blir så att säga av med problemet men det är ju ingen lösning, man förflyttar det bara, säger Rolf Lindahl.

Vad ser ni för risker?

– Det är klart att det blir en utspädning men att det påverkar den marina miljön kan inte uteslutas.

Samtidigt är frågan om det kylande vattnet bara ett av de ännu olösta saneringsproblemen. Området som kontaminerades består till stora delar ett skogsbeklätt bergsområde.

– Det är enormt svårt att dekontaminera, säger Rolf Lindahl.

Hur myndigheterna ska ta hand om det kärnbränsle som smält igenom reaktorerna är ett olöst problem. Att forsla bort det inom loppet av 40 år dömer Rolf Lindahl ut som orealistiskt.

Det här är en miljökatastrof

Istället föreslår Greenpeace att bortforslingen skjuts upp mellan 50 till 100 år, för att på så sätt minska risken för de arbetare som ska utföra saneringen. Men också minska risken att kärnbränslet bidrar till förgiftning någon annanstans. Under tiden föreslår Greenpeace att en sju kilometer lång torr och vattentät vallgrav grävs runt området för att förhindra att grundvattnet förgiftas – och istället för vatten bör luft användas för nedkylningen av kärnbränslet. Ytterligare ett alternativ som presenteras av Greenpeace är att bygga en sarkofag runt de tre reaktorerna, likt den i Tjernobyl.

Åtgärder som är både mer tidskrävande och dyrare. Men desto mer realistiska, enligt Greenpeace.

– Det ansvarsfulla att göra är att ta hand om problemet samtidigt som man ser till att det inte förorsakar negativa effekter för andra och för miljön, säger Rolf Lindahl.

Men om de kommer att få något gehör är högst oklart.

– Japans kärnindustri sågs som modern, framgångsrik och bland de säkraste i världen. Det som hände blev ett slag mot kärnkraftsindustrin i hela världen. Så saneringsplanerna har blivit ett sätt att förmedla ett budskap om att vi kan hantera det här och gå vidare, som ett sätt att återupprätta förtroendet för industrin och Japan.

Men för Rolf Lindahl och Greenpeace råder det inte någon tvekan. Kärnkraften hör till historien.

– Det här är en miljökatastrof som kommer att orsaka lidande i många år framöver. Det visar att vi inte kan förlita oss till en energikälla som potentiellt kan förstöra ett helt samhälle, det är inte värt risken när vi har andra möjligheter.