Vad ska vi göra med kroppen efter döden? På veckans Under ytan berättar Lotta Hedström om promession, alltså nedfrysning och pulverisering, som är mer miljövänligt än jordbegravning och kremering.
Det enda vi kan vara helt säkra på är vår egen förestående död. Allt som lever går osvikligt till sin fullbordan. Förutom att kämpa på med överlevnaden har människan genom historien också varit extremt upptagen med att fundera, frukta och planera för sin egen bortgång. Helt rimligt!
Därför har föreställningarna om döden och metoderna för omhändertagande av kroppen skiftat i olika kulturer och i olika tider. Tror man att man kommer till Valhall och får njuta fritt mjöd och rajraj på vikingavis, kanske man till och med gläder sig över att dö som hjälte på slagfältet. Vill man att en stor hinduisk man ska bli ihågkommen ordnar man kanske bränning av änkan så alla får se hennes stora sorg. Tror man att ökenhettan får kroppen att snabbruttna, påbjuds begravning inom ett dygn. Ja, ni fattar.
Vad vi tror på i dag
Mänskligheten behöver sina rites de passages, övergångsriter, för att markera när en ny liten människa ska välkomnas, när man blir vuxen, ingår formaliserad parbildning eller dör. Utan religion, gudar eller gudinnor, hopp om evigt liv eller nya chanser i nya liv verkar de flesta sekulariserade svenskar av i dag vara ganska vilse runt sin egen död. Många klamrar sig fast vid det gamla och önskar kvar pålitliga former i en osäker och svajande värld.
Men alltmer sker även utanför konventionernas, samfundens och traditionernas ramar. Mer och mer söker folk i våra dagar efter nya ceremonier samtidigt som fler etniska och religiösa praktiker blandas och möts. Och allt fler dör helt ensamma med begravningsentreprenören som enda sörjande.
Så om man har egna föreställningar om vad efterlivet är – vad gör man då? Vad sker egentligen efter döden? Vad bör man göra eller avstå från? Hur hänger kroppens materia ihop med en eventuell själ eller ande?
Av jord är du kommen, jord skall du åter varda, står det i Bibeln. Sant, men inte längre särskilt ihågkommet, trots att den ekologiska medvetenheten, viljan till återbruk, klimatsmartness, återvinning och cirkulärt tänkande stadigt ökat. En gissning är ändå att just den ekologiska medvetenheten om materiens kretslopp kan ge oss ny vägledning och stadga. Då den ekologiska metoden promession inte är kopplad till något av de etablerade samfunden, kan den andligen ändå omfattas av alla. Vinsten blir stor för dem som vill sätta friare former runt en begravning.
Ett tredje alternativ
Att bränna, kremera den dödes kvarlevor ökar på CO2-utsläppen och frigör bland annat kvicksilver. Det kan ge en dutt oorganisk/mineraliserad jordförbättring på en minimal yta, om den strös i en minneslund eller rabatt. Om askan istället strös för vinden blir kretsloppseffekten näst intill noll. Platsåtgången för en urna är mindre än för en stor kista, och därmed hyggligt utrymmesbesparande.
Att jordbegrava i kista på relativt stort djup kan eventuellt vara kul för framtidens arkeologer eller dna-forskare. Men det är inte platseffektivt och medger nästan inte alls något levande kretslopp. När kistan väl förmultnat, ruttnar kroppen utan syretillträde och kan bara på lång sikt nyttiggöras i naturliga omlopp. Ytan för kyrkogårdar bara ökar och ökar, men allt färre vill gå dit eller vårda gamla gravar.
Lösningen är en ekologisk begravning, promession. Metoden har arbetats fram och förfinats sedan början på millenniet av biologen, uppfinnaren, ingenjören och trädgårdsmästaren Susanne Wiigh-Mäsak, nyligen avliden.
Tekniken är enkel: man låter den döda kroppen frysas ner med flytande kväve och gör den till ett pulver som på valfri plats kan komposteras. Alltså får kvarlevorna ingå i kretsloppet på ett nära och snabbt sätt. Med fullt tillträde av syre, men utan CO2-avgång. Sedan kan den döde inom kort bli till en rosenbuske eller berika favoritrabatten.
Möter motstånd
I sitt företag kämpade Susanne med att få metoden erkänd och införd i Sverige. Men hon och maken Peter Mäsak, som i dag driver arbetet vidare, har mött oväntat segt motstånd från Svenska kyrkan, offentligheten och framför allt SKKF, Sveriges kyrkogårds- och krematorieförbund. Man vågar inte utmana gamla ordningar eller föreställningar med att uppmuntra ett så stort paradigmskifte som detta. Fast det berör 7 miljarder människor.
Företaget har genom Susannes och Peters enträgna, mångåriga och huvudsakligen ideella insatser ett brett internationellt kontaktnät med flera utbildade ambassadörer på fyra kontinenter, plus en stor vänförening i över 100 länder. Promession är tillåten i Sydafrika sedan 2005 och i två tyska förbundsstater. Island, Skottland och Australien är på god väg.
Formerna runt om kring detta, ritualer, ceremonier med olika existentiella tankar, är helt valfria och upp till de efterlevande. Promession passar helt enkelt alla förekommande trosföreställningar – eller brist på sådana.
Så varför har inte genomslaget kommit än, när principen är så genial och tekniken finns?
Mitt svar är trefaldigt, liksom motståndet. Som vanligt är det rädslor som styr och begravningsbranschen är rädd för konkurrens. De känner sig hotade rent ekonomiskt – fast utan skäl! De kunde ju ligga i framkant med att införliva metoden och erbjuda sina kunder något nytt, som är mer i takt med tiden genom att samarbeta med Promessa.
Svenska kyrkan vågar inte utmana varken dem eller den gammelreligiösa generationen, som är vana vid att bara ha två alternativ. Trots att ekologisk begravning helt klart står i ännu bättre samklang med ”av jord är du kommen” än någon av dessa.
De har, som statens huvudman, uttalat att de endast ”tar hand om det andliga, det andra har de lämnar över till branschen”. Kyrkan kan behålla både kontrollen över begravningsväsendet och dito avgift med en ytterligare metod på menyn.
Slutligen har vi offentligheten, i betydelsen politiker och tjänstemän i olika positioner, som märkligt nog hindrar eller till och med stoppar försök med promession. De är rädda att göra fel och rädda för inbillade opinioner. Utreder gång på gång, men vågar inte iscensätta fullskaliga försök. Och låter sig påverkas av begravningsbranschen.
Extra märkligt är att Susanne Wiigh-Mäsaks epokgörande arbete inte offentligen uppmärksammats mer eller ens renderat någon rättmätig postum uppmärksamhet.
Undersök efterfrågan
Lösningen ligger i att verkligen undersöka efterfrågan. Hur många i dag skulle inte jublande svara ja! på en enkätfråga som löd typ så här:
”Om det var fullt legalt och tillgängligt, skulle du då vilja att din döda kropp komposterades med fullt syretillträde, klimatvänligt och fick ingå i det organiskt-naturliga kretsloppet?”
Materiellt är promession den enda resursekonomiska, ekologiska, klimatsmarta och framtidsinriktade begravningsmetoden.
