Energi · Omöjliga intervjun

Rättshaverister i Dalby: En tonsatt rättegång

Operakompaniet Alltet satte upp Tinget i Dalby tingshus den 5 och 6 juni.

Syres Veronika Gustafson ser en operaföreställning som är en rättegång där vår tid möter 1700–1800-talet. Det är Operakompaniet Alltet som sätter upp Tinget, Veronika ska recensera, men vålnaden av den dödsdömdas fästman dyker upp och lägger sig i. Det får bli en omöjlig intervju istället.

”Jag lever där våra själar är, levande och döda” ropar den dödsdömda kvinnan och stormar ut ur Dalbys tingssal, applåderna drar igång och vips flyger mitt anteckningsblock ur händerna på mig.

Bakom mig står en gänglig man i knäbyxor och stor kravatt och ögnar igenom mina reflektioner kring det nystartade operakompaniet Alltets debutopera Tinget, en tonsatt rättegång mellan en nutida man och en dåtida dödsdömd kvinna, som utspelar sig i Dalbys tingshus.

– Det var inte så här, muttrar mannen och river loss en sida.

– Vad gör du? väser jag och fortsätter klappa åt ensemblen. Mannen vänder ryggen åt mig, genom hans rygg skymtar jag resterna av mitt anteckningsblock.

– Rättar citat. ”Jag och Åke Åkare är kära i varandra. Det är underbart”– inkorrekt, min fästmö Bolla Stensdotter är inte kär i mig för hon är inte här. Säg mig, är det underbart?

– Vem ä…?

– Åke Åkare, enchanté, muttrar spöket.

Han snurrar runt och gör en hovbugning.

– Jag är Alois de Condorcet, född den 11 juni 1783, son till den berömde matematikern och filosofen Nicolas de Condorcet. Dalbyborna tycker att det är för krångligt och kallar mig Åke Åkare.

Operapubliken myllrar ut ur Dalbys tingssal, vi med dem. ”Åke Åkare” sjöngs nyss ut som namnet på den dödsdömdas fästman. Jag ögnar igenom programbladet där hela librettot finns utskrivet, men hittar ingen Bolla.

– Nicolas de Condorcet hade bara en dotter, såvitt jag vet, tillsammans med Sophie de Condorcet som han äktade år 1786, trevar jag.

– Min far trodde på fri kärlek och kvinnors förnuft.

– Oäkting?

– ”Människans förbättringspotential är oändlig”, brukade far säga. Jag fick vara med bland alla upplysta författare och konstnärer, självaste d’Alembert bad pappa bidra till encyklopediarbetet.

– Och här är du?

– Mor läste sina essäer för mig när jag skulle sova, jag skrev dikter till henne och min lillasyster, vi lekte charader med urklipp ur fars skrifter. Tills far dog.

– Revolutionen?

– Då behövde mor inte låtsas vara min mor längre. Jag såg henne pudra arsenik på min födelsedagstårta, blev illamående. Min farfar lät skjutsa hit mig och sa att han skulle hämta mig när jag vilat upp mig. Men han svarar inte när jag skriver att jag mår utmärkt.

Jag tänker på den dödsdömda kvinnan, spelad av Ellinor Ingvar-Henschen som nyss stormade ut.

– Din fästmö, är hon verkligen inte här då?

Spöket sänker huvudet och tittar mot trädgården där ensemblen firar sin premiär. Han rycker på axlarna som om han försökte skaka bort en invand impuls, rörelserna är återhållsamt mekaniska. Någonstans i myllret säger någon ”Boel Gerell från Sydis kommer ikväll”, varvid Åke rycker till.

– Sa nån Bolla?

– Nej, Boel. Jag tänkte gå till torget och köpa jordgubbar, vill du …

Åke avbryter.

– Göra mig sällskap, viskar spöket och räcker fram armen.

Dalby visar sig från sin bästa sida. Vädret är solvasst och på torget står en hög pelare som välkomnar oss till ”ALBY”. Fantomen fortsätter att riva sidor ur mitt anteckningsblock, jag försöker desperat sympatikoordinera mina steg. Något måste sägas.

– Åkare? försöker jag.

– Ja, började som klockarlärling, slutade som körkarl. Jag hade läshuvud, men var rastlös!

– Och tror ej på Gud?

– Det såg salig far till. Glömmer aldrig det första Bolla sa till mig när hon äntrade kärran, ”Veberöd är helt annat än Dalby”! Jag körde henne till Veberöd och ville köra hur långt som helst, hem till Paris, men hon ville inte längre än till Veberöd …

Jag föser in det försjunkta spöket på Hemköp.

– Hon var så varm, älskade sina bullar och höns. Nej, hon var inte så enkel och jordnära som du skrev! När vi åkte ville hon alltid se mina skriverier, men aldrig Frankrike.

Jag antecknar i mobilen, i brist på annat. Åke böjer sig över skärmen och blänger på sina ord. Jag skruvar mig.

– Vad tycker du om operan då, lirkar jag tyst och tar ett paket jordgubbar.

Åke bläddrar lojt i programbladet och högläser några repliker.

– ”Veberöd är helt annat än Dalby” … Gentilt att de skriver ut librettot i programbladet, hade passat på Théâtre-Italien i Paris ty där hörs mest sorl, publiken dricker och spyr prat under recitativen. Här är replikerna så korta, det blir intensivt, koncist …

– Ytligt och hett?

Spöket skakar på huvudet.

– Snarare djupt och kallt. De kontrasterar sysslor och synvinklar, höns mot drönare, på ett strikt filosofiskt plan. Vad mer skulle de säga varandra? Hon känner honom inte och ska ändå dö, den där nutida mannen vill inte ens lyssna på henne! Alltet kallar det en tonsatt rättegång mellan två olika tiders synsätt, en rättegång där de inte tar någon tids parti, men det är ett drömspel där en nutida man läxar upp min fästmö om livet …

Jag antecknar. Spöket skruvar sig.

– Glöm det sista. De kontrasterar fakta, kladdar ej med känslor – fräscht och medryckande, särskilt med den musiken.

– Ja, inga arior! Ellinor Ingvar-Henschen sjunger skar…

– Men Bolla var som flödande magma, skrattade ständigt. När den där nutida mannen sjöng sitt ”drömmar är kemiska substanser i hjärnan. Kärlek är artens överlevnad” fick jag rysningar, det illustrerar hur olika vi är som indivi …

– Epoker, menar du? Fredrik Hagerberg gör rollen som den nutida mannen riktigt br…

– Jag tycker naturligtvis väldigt mycket om denna opera eftersom den handlar om mig och Bolla, snäser spöket.

Åke tar en jordgubbe och ritar AB i ett hjärta i imman på mejerikylen. Jag suckar, fotograferar.

– Musiken då? Lite obekant för dig, mumlar jag.

– Jag, omodern? Jag känner mig fruktansvärt bekant med Jonatan Sersams musik nu. Fugan i början med dess pendlande mellan rådvill rädsla och stabil uppgivenhet, alla små motiv ur den som duttas ut i resten av operan, de arkaiska kvarterna här och var – alltsammans mycket bekant!

– Hur länge har du …

– Belägrat Dalbys tingshus, gäspar spöket.

– Ja.

– Sedan Bolla halshöggs. Skoja bara.

Åke knäpper iväg en jordgubbe så den flyger över en förbipasserande dam vid grönsaksdisken.

– Miss! Så stabil är jag inte. Men jag har sett varje repetition. Tänker att hon dyker upp, hon gillar musik.

– Upp, ekar jag och himlar med ögonen.

– Det är som om jag ser Bolla överallt, jag ser skymten av henne i ögonvrån och för en millisekund är jag överlycklig.

– Hon kanske inte är här, som du sa, muttrar jag och antecknar i mobilen.

– Var annars då? Veberöd?

Spöket ställer sig framför utgången med armarna i sidorna.

– Vidare, hostar jag och ser ursäktande på dem som försöker ta sig in medan Åke pular jordgubbar i deras fickor.

– Hon som aldrig ville resa!

Åke skrattar torrt och går ut.

– Jag vill så gärna … prata.

– Om vad?

– Kan jag få fler jordgubbar? Alla andra operor är så asociala, sångarna barrikaderar sig i sina ariebubblor, i Alltets opera vänder de sig till varandra! Operan är så …

Åke kastar jordgubbar på en bil.

– Om vad, upprepar jag.

Bilen sladdar in i en övergångsskylt, Åke fnissar.

– Jag är en kultiverad poltergeist. Deras sätt att sjunga – så fritt! Hanssons libretto är helt annat än de tvångströjor av rimmade avgrunder vi pådyvlades på vår tid! I den fria versen finns utrymme för individens nycker i – ja, jag ser att du vill ryta ”håll snattran, sladdernisse”, det gjorde Bolla …

Jag slutar anteckna på mobilen och öppnar Facebook, han tystnar.

– Lyssnar du?

– Tack för att du sadlar om till dialog, muttrar jag och går mot kassan.

Jag räcker jordgubbsasken åt Åke.

– I librettot står det att du blev inkallad till hären, stupade du eller?

– Bolla trodde att det stora skulle komma sen, just likt henne att sjunga ”livet börjar efter döden” och ”ni ser varken fienden eller döden i ögonen” till en nutida man, ha! Men vem vill ha en slaktare på släktmiddag? Vi vill inte se dem som ser döden. Något inom oss fnyser att de som dödar inpå livet blir fördärvade, medan de som trycker på en knapp är rena.

– För att de slipper härda sig? Hur var fronten?

– Bolla är världsfrånvänd, hela bunten här är religiös, ylar Åke och rusar ut på Veberödsvägen.

– De framställer vår tid som mer jordnära, som om er tid är mer världsfrånvänd! Er tid är mer jordnära, ni är materialister allihop och satsar hela jorden för att leva här och nu, gastar spöket.

– Ganska verklighetsfrånvänt att offra jorden för tron på evig tillväxt, muttrar jag.

– Var det lika världsfrånvänt på fronten?

Åke knäpper iväg en avsigkommen kundvagn i diket,

– På den personliga fronten, ja. De sa att Bolla hade legat med storbonden.

– Håhåjaja, du förlorade en duell.

– Storbonden försökte antasta Bolla, hon gav honom en hurring. Det var allt, skrev hon. Sista brevet. Men de sa inget om det på rättegå…

– Du såg den riktiga rättegången också?

– Kallar du det rättegång? De ville inte ”gå in på några detaljer”, inte ta in några vittnen, för det skulle ”ta för lång tid”.

– Domen då? I operan sjunger kvinnan att hon blev anklagad för arbetsvägran när hon inte ville ligga med storbonden.

– De sa att hon kunde få fem minuter till att tala – efter att hon erkänt sig skyldig. Om hon inte genast erkände hotade de med att … Om Franz Kafka hade översatt Processen till musik hade det kanske låtit så här.

Åke är tyst, lite för länge. Jag plockar fram mobilen för att anteckna ”kultiverad poltergeist” och får en jordgubbe i ansiktet.

– Egentligen är det inte sant. Jag skulle inte till fronten. Jag är för klen, mina lungor.

Anden knackar sig ursäktande på bröstet.

– Jag sa det för att jag ville resa. Hon ville inte, hon var havande, hasplar Åke.

Jag låter jordgubben rinna av.

– Du reste.

– Jag tänkte komma tillbaka, knystar spöket.

– Det gjorde du.

Åke ställer sig mot väggen.

– Jag tänkte att hon var tråkig. Det sista jag sa var ”åk till Veberöd”.

Han vänder sig mot mig igen, höjer armen när jag gapar.

– Nej, ”dö i Dalby” var det sista, mumlar han.

– Dalby, säger jag på en inandning.

Gasten himlar med ögonen.

– Som kvinna på den tiden fanns det väl inte mycket att hoppas på, mumlar jag planlöst.

– Nej, hon hade inget att leva för – utom skam! Död är nåd för dödsdömda.

– Verkligen?

– För bövelen, vad du frågar! Så klart jag inte menar det! Hade jag vetat skulle jag ha åkt tillbaka bums. Jag skulle strunta i om hon ville stanna i Dalby, vi skulle åka till Paris, hon skulle bli operasångerska …

– Ja?

– Hålla salong …

– Du, oäkting. Hon, dödsdömd. Vad hade din salig far Nicolas sagt?

– ”Njut av ditt liv utan att jämföra det med andras”, mässar den osalige anden.

– Varför gick inte du vidare?

– Vad skulle jag vidare till. Jag vänt…

– Men som du sa, hon är inte här, för hon är inte kä…

– Du invaderar mitt liv!

– Ursäkta, din död, fnissar jag.

Åke rycker på axlarna.

– Tack för det, det är tråkigt att vara död. Ingen frågar mig något, ingen tar tid, ingen dyrkar mina dikter … Det är som om jag inte finns. Andra spöken intresserar sig för sig själva och att komma upp.

– Om du intresserar dig för dem kans…

– Bolla dyrkar allt jag säger.

Jag suckar.

– Kanske är det inte relationen med Bolla som person du saknar utan bara hur hon fick dig att kä…

Åke avbryter med en häftig inandning.

– Hon älskar mina skriverier och skrattar åt allt jag säger, särskilt när jag imiterar främmande dialekter.

– Frågade du vad hon tänkte om saker?

– Det gör jag väl …

– Om vad?

Vålnaden vänder sig mot mig och blundar.

– Du är en otroligt gränsövertrampande, påstridig och manipulativ person. Du tillåter ingen distans utan ifrågasätter allt och gräver upp varje detalj om ens liv, du går in med dina journalistiska frågor och egna projektioner. Noll resp…

– Jag ville bara förstå …

– Dessutom petar du gärna i sår. Jag är ställd och sårad, du kan inte ta ett nej utan tusen följdfrågor, annekterar ens privata sfär…

– Reagerar du så när de intresserar sig för dig är det inte konstigt a…

Vi har nått Dalbys grönskande avrättningsplats.

– Hur står det till, mumlar vi i korus.

– Jag förstår inte, varför kom inte nämndemännen in på scenen? Var det verkligen så, viskar jag.

– I princip, nämndemännen är upphöjda av frids- och tidsskäl. Mötet var klart på en kvart. Hon var i sjätte månaden när hon halshöggs.

Ett lätt sus fyller avrättningsplatsen och Åke kör blicken i mig.

– Du sa att du vill prata med Bolla, vad vill du säga?

Spöket stannar vid en sten med texten ”GALGABACKEN” inristad.

– Att jag höll hennes hand när det hände och att yxan gick genom mig med. Äsch, det behöver hon inte veta. Att jag väntar på henne, det räcker.

– Tänk om Bolla gått vidare då? Varför skulle hon stanna om hon inte ä…

Åke drar häftigt efter andan. Jag väntar medan han föser blicken över sina fötter.

– För din skull? fortsätter jag.

Spöket faller ihop.

– Utan mig…

Åkes ögon får samma riktningslösa tomhet som Ellinor Ingvar-Henschen åstadkom i sin gestaltning av en dödsdömd kvinna som accepterat sin död. Hans transparens tilltar medan jag söker något att säga som kan skingra slutet.

– Nej, måste tillbaka till Dalby innan nästa föreställning börjar, suckar Åke tonlöst och kastar de sista jordgubbarna på en passerande bil som sladdar och stannar.

– Tråk-Åke! ”Jag finns där andra finns. Andra finns där jag finns”, sjunger hon i operan, Bolla kanske är här?

– De känner inte Bolla! Och jag heter inte Åke!

En tanke slår mig.

– Nä, Niklas Hansson och Jonatan Sersam känner inte Bolla.

Jag vänder mig till spökets fötter.

– Bäste Alois, du är makalöst insatt och det finns inget i din historia som kolliderar med operans, men tänk om det inte är dig och Bolla som Alltets opera handlar om? Åke Åkare är ett vanligt namn, den dödsdömda kvinnan är inte ens namngiven – ändå ser du Bolla i allt och tar mitt anteckningsblock för att läsa om henne …

Jag blundar, tar kraft från tårna, redo att leverera stöten.

– Är det inte dags att gå vidare, viskar jag och vänder upp ansiktet.

Åke är inte kvar.

Åke vinkar genom ett söligt bilfönster med anteckningsblocket och programbladet i ena handen, och min mobil i den andra.

—————————————————————————————-

Tinget

• Operakompaniet Alltets debutopera Tinget spelades i Dalby tingshus 5–6 juni.
• Musik och dirigering: Jonatan Sersam
• Libretto och regi: Niklas Hansson
• Medverkande: Ellinor Ingvar-Henschen, Fredrik Hagerberg, Ars Nova ensemble, Dalby soprankör.