Tidigare språkrör för Miljöpartiet möttes nyligen i cyberrymden för att diskutera hur grönt tänkande kan appliceras på coronapandemin. Bland dem fanns Lotta Hedström, som på veckans Under ytan berättar om den tydliga gröna tråd hon fann i samtalet, och vad vi har att vinna på att plocka upp den.
Vaccinrasism, medborgarlön, längtan till landet och det teknologiska imperativet … Med en spännvidd som innefattar allt detta måtte väl diskussionen ha blivit bra, tänker jag, medförfattare, redaktör och moderator, alltså jävig. Men kanske också som gammal kompis, det vill säga, ännu mer jävig.
Lärdomar att dra
För hur hemtam och invand kändes inte den lilla timme jag häromdagen tillbragte i cyberrymden med två andra gröna veteraner – Gustav Fridolin och Per Gahrton! Precis så har vi ju gjort så oräkneligt många gånger förr, var och en eller tillsammans.
Nu ventilerade vi åter vad grönt är, hur snävt eller vitt grönt tänkande bör tolkas och varför inte alla röstar grönt – när så många världen runt numera de facto tänker riktigt grönt och klimatmedvetenheten faktiskt växer.
Skillnaden denna gång var att samtalet hölls i ljuset av – eller mörkret runt? – en pandemi.
• Har världens bemötande av coronapandemin på gott eller ont kanske kunnat ge den gröna rörelsens stora omställningsansats en ny fart? En ny vinkel?
• Kanske rymmer den en erfarenhet värd att ta tillvara?
• Kan egentligen några som helst lärdomar dras från pandemibekämpningsarbetet efter det gångna dryga året?
Djupgröna i själen
Med frågeställningar som dessa bjöd Per Gahrton, partibildarveteranen, förra våren in samtliga Miljöpartiets före detta språkrör, utom de som just då aktivt satt i regeringen, att skriva varsitt bidrag till en antologi om saken. Efter en vinters filande och vrängande blev resultaten en samling lättsamt hållna ingångar till ämnet.
Tio erfarna tänkare, expolitiker och aktivister förenas i volymen Nu då!, fast de inte alls alla är Miljöpartimedlemmar längre, eller ens partipolitiskt aktiva.
Men samtliga visade sig ännu vara lika djupt gröna i själen. På Verbal förlag har boken just utkommit och börjat spridas, och på deras initiativ hölls den 1 juni en digital bokrelease med äldst Per (78), yngst Gustav (38) av medförfattarna. Samt undertecknad, Tant Mittemellan (65).
Och svaret på den stora frågan i denna sammanfattande efterdiskussion blev: ”Jo visst!” Utifrån till exempel de olika infallsvinklarna i rubriken samt de olika bidragen i boken om kulturens roll, äldreomsorgen,
AI, afrikansk postkolonialism, lokal politik, systemkritik, den globala gröna rörelsen, allmän rättvisa, klimatets akuta behov av att adresseras eller behovet av en pandemokrati, fanns helt klart en tydlig grön tråd att plocka upp.
Generalrepetition
Responsen på pandemin kan som bäst bli till en nyttig generalrepetition inför det ännu större hotet som en kraftig temperaturstegring på planeten utgör. Den i sin tur beror ju på att vi som mänsklighet hittills inte gemensamt, rationellt och i tid samarbetat, samverkat och samagerat solidariskt över gränserna.
Inte varit varken hållbara eller rättvisa.
Så nationell tävlan och egoism är inte svaret, varken på pandemi-hotet eller klimathotet. Nej, tvärtom har dessa brister i vårt samlade agerande i smått och stort gjorts pinsamt synliga genom pandemin, både här hemma och ute i världen.
Varför skulle Sverige till exempel panta ut våra vårdinstitutioner till vinstjagande bolag? Varför råkade Israel vinna ”tävlingen” om flest vaccinerade först?
Per och Gustav var rörande ense om att olika nyliberala eller nationalistiskt-konservativa politiska förslag, som i dag ligger uppe på det politiska bordet, inte är det rationella svaret på vare sig rättvisebrist, pandemi-bekämpning eller klimathotet. Men också om att svenska Miljöpartiet de facto haft betydande svårigheter, fast som de är i ett möjligen nödvändigt regerande, att vara det självklara valet för människor med klimat-oro.
Nödvändig solidaritet
Dock består relevansen av den gröna ansatsen, som den uttryckts av Hannes Alfvén redan på 70-talet:
”Liberalismen formulerades på 1700-talet och genomfördes på 1800-talet. Socialismen formulerades på1800-talet och genomfördes på 1900-talet. Den ekologiska ansatsen formulerades på 1900 talet och återstår att genomföras på 2000 talet.”
Så nödvändig solidaritet, inte bara med sig själv, sin klass, sitt land, utan med hela planeten och alla livsformer, är ännu bara i sin vagga. Men mer akut att inse och förverkliga än någonsin förr.
Lyssna gärna på diskussionen – eller ännu hellre: läs boken!
