Att Sverige är en demokrati innebär, bland mycket annat, att 51 procent av väljarna kan bestämma över de övriga 49 procenten. Det är bra ibland. Till exempel är det tryggt när det handlar om ting som om vi ska köra på vänster eller höger sida av vägen. Då är det inte läge att ta hänsyn till individuella önskemål.
Mindre självklart blir det om man hamnar i en valsituation mellan att bygga ett nytt bibliotek eller en ny simhall.
En fungerande demokrati är beroende av öppenhet, transparens och att alla fakta ”läggs på bordet”. Samtidigt krävs det att de som ska ta ställning till dessa fakta sätter sig in i frågorna och kan skilja på kunskap och propaganda, vilket inte alltid är så lätt.
Ett belysande exempel på hur svårt det är med demokrati är hur vår hantering av skogen belyses i offentligheten. Här blir det också uppenbart hur betydelsefullt det är med stora ekonomiska resurser när ett budskap ska spridas och nötas in hos allmänheten och hur detta krockar med bristen på relevant förkunskap hos dem som tar del av det som påstås vara information.
Att det ibland dessutom är så att näringslivets intressen är tätt sammanbundna med de politiska beslutsfattarna önskan om tillväxt och goda ekonomiska siffror gör det inte heller lättare att genomskåda vad som kanske inte är en ren lögn, men åtminstone inte hela sanningen.
Få har kunnat undgå skogsindustrins färgglada reklam med vackra bilder som visar hur bra skogen sköts. Enligt denna planteras träd i en sådan omfattning att det snart inte skulle finnas något annat än skog i Sverige om detta vore sant, vilket det förstås inte är.
För det första gör man inte någon skillnad mellan trädplantager och skog. En skog är ju så mycket mer än bara träden.
För det andra struntar man alldeles för ofta i allt annat än just träden och låter de livsviktiga ekosystemen tyna bort. Det kan ta hundra år för de underjordiska svampsystem som utgör grunden för andra växters näringsintag är återställda. Om detta bryr man sig föga.
För det tredje är en hel del av de granar som planerats i södra Norrland så svaga att de inte klarar sig.
Egentligen hade jag inte tänkt skriva så här mycket om skogen, men nyhetshanteringen av denna är ett lysande exempel på hur svårt det är med demokrati.
Jag skulle kunna ha skrivit om de dimridåer som regeringen lagt ut när vår glidning i våra internationella relationer ägt rum. Plötsligt är vi knappt alliansfria och än mindre neutrala längre. Samma sak med värnandet om miljön i stort, vilka länder vi handlar med och hur vi i flyktingfrågan gått från solidaritet till egoism.
Att leva i en demokrati är inte bara att få en massa rättigheter. Det innebär också skyldigheter och att vi ständigt måste hålla demokratin levande.
Ibland kan jag tycka att utvecklingen i vissa avseenden under det senaste seklet varit sorglig. De rättigheter som tidigare generationer stolt erövrat har förvandlats till självklarheter som vi bara uppmärksammar när de hotas.
I en demokrati kan man inte bara ta saker för givna. Det man tycker är viktigt måste ständigt värnas. Under kampen för demokrati och bättre levnadsförhållanden under 1900-talet var det självklart att samhällsvinsterna skulle gälla, och det inte bara i Sverige. Lika given var den internationella solidariteten.
Och i förlängningen är det förstås så. Isolerar vi oss växer hoten utifrån …
Jag kommer att tänka på det när jag på morgonnyheterna hör att de fattiga länderna i världen kanske inte kommer att få något covidvaccin förrän 2024.
Nu vet vi ju varken om de vaccin vi just börjat spruta i oss är så bra som det hävdas eller om det ens kommer att behövas covidvaccin 2024, men som en indikation på hur orättvis – och därmed också odemokratisk – världen är tycker jag det är snudd på groteskt bevis.
Det kan ju vara något att fundera över nu när ett nytt år just tagit sin början, efter en jul som alldeles säkert dignat av överflöd som vanligt. Eller när man ondgör sig över platsbrist för de nya sakerna man fått och de extra kilon man lagt på sig under helgernas firande.
Ja, vi lever i en demokrati. Men vad innebär det? Egentligen …
Hoppet och glädjen jag ser i barnens ögon i pulkbacken.
Svenska folkets motstånd mot Nato minskar.
