Sedan jag började debattera politik har en betydande del av den svenska prideupplevelsen bestått av att bråka om det online.
Jag har bråkat med personer som vill utmåla festivalen som ett jippo för samhällsfarliga perversioner, men också med sådana som vill avsexualisera och reducera den till en mer företags- och familjevänlig kärleksfestival.
Den konflikten är ju i alla fall en smula intressant. Mindre spännande är den återkommande försäkran om pride inte längre behövs, i klassisk ”feminismen har gått för långt”-anda. Särskilt när det ofta, följs av ”… men om den skulle behövas är det ju hos muslimerna”. För färska exempel, leta rätt på närmaste kommentarsfält om hur Försvarsmakten kampanjade med regnbågsflaggan.
“HUR VÅGAR NI TA STÄLLNING FÖR X, VET NI INTE ATT INGEN BLIR PROVOCERAD AV DET LÄNGRE?” (Anonym provocerad debattör, 2021–evinnerligheten)
På sätt och vis är det bekvämt, eftersom de är sitt eget arguments värsta fiende. Å andra sidan blir det tröttsamt att förklara för sådana som inte faktiskt har något intresse av att förstå.
Ett nytt grepp jag tänkte att vi kan prova i år är att, givet den stora överlappningen i intresseområden, prata lite om cancel culture i relation till reaktionär politik. Har ni också några i ert flöde som tjatar hål i huvudet på er om hur man inte ens får tycka vad man vill i det här jävla landet längre, i kombination med retoriken ovan om pride?
Fråga vad de tycker om att 70 av 193 medlemsländer i FN fortfarande har lagar mot homosexuella relationer. Om de tycker att det är cancel culture när hundratals städer i Polen utropas som hbtq-fria zoner, trots att landet historiskt legat decennier före andra europeiska länder när det kommer till gruppens rättigheter. Är det cancel culture?
Minns de hur arga de var när Pocket shop slutade sälja Katerina Janouchs böcker kan ni kanske ta upp att Ungern just nu förbjuder material som handlar om homosexuella och transpersoner inom en radie av 200 meter från skolor och kyrkor.
Fråga också hur de ser på att SD, som enda svenska parti, avstod från att rösta för att EU skulle ta ställning mot Ungerns agerande. Vad det säger om deras prioriteringar, när de inte haft några problem med att fördöma och kräva reglering av privata företag som Youtube och Twitter när de kickat deras meningsfränder från sina plattformar.
Börjar de tugga fradga när ni nämner nätjättarna kanske ni kan styra om dem till att hbtq-personer blivit avmonetiserade – alltså fråntagits sina reklamintäkter – och shadowbannade av Youtube i åratal, och att även ickesexuellt innehåll som nämner ord som ”gay” och ”trans” regelmässigt stryker med varje gång en plattform får för sig att städa upp snusk, som i fallet Tumblr.
Eller berätta om Jeffrey Burrill, en amerikansk präst som nyligen fick avgå i samband med att en katolsk tidning avslöjade att han träffat andra män för sex. Underlaget påstås vara platsdata från hbtq-dejtingappen Grindr, en app som tidigare i år bötfälldes av norska staten för att ha sålt känslig information till marknadsförare.
Diskussionen om makt och integritet på nätet är nämligen inte helt poänglös, även om det inte är deras favoritdemagoger som skadas mest av konsekvenserna. Det är en av många anledningar till att Försvarsmakten flaggar med regnbåge istället för offerkofta.
Östergötland planerar tester med medborgarlön för bidragstagare.
IPCC-rapporten är svårslagen som stämningssänkare.
