Krönikor

Till det onödigas lov

Medan pandemin har pågått har vi människor blivit allt försiktigare. Självklart. Ingen vill bli jättesjuk eller till och med dö. Distansering och hygien är självklart, men det betyder inte att vi ska bli tråkigare.

Ibland när jag är i politiska sammanhang och engagerade människor pratar om någon fråga som de brinner för men som ärligt talat är fullständigt ointressant tänker jag på vad det hela egentligen går ut på. De grälar om några procent samtidigt som en massa viktiga problem förblir olösta. Samtidigt är ofta det där ointressanta, det onödiga ofta det som leder fram till det som är nödvändigt. Och tvärtom.

Det är en cirkelgång. För att kunna spela teater måste vi äta, för att äta måste vi skaffa mat och så vidare. Men den går också åt andra hållet. Ingen får bra idéer utan impulser. Att gå på teater, lyssna på musik eller läsa en bok kan vara minst lika viktigt för en naturvetenskaplig upptäckt som att stå i ett labb. Det funkar på gruppnivå också, idéer mognar i kulturen och ploppar upp här och där på ett nästan magiskt sätt när de är mogna.

Byggstenarna för nya, goda tankar kommer helt enkelt ur det onödiga. Det som skvalpar runt som bitar av idéer, intryck, tankar. Och det finns i konsten. En av dess uppgifter är att vrida och vända på idéer. När jag gör musik är det en dans mellan känsla och förnuft hela tiden. Det går inte att göra bra musik utan att följa någon form av idé, men det svänger inte utan hjärta och känsla, det där extra som inte syns i noterna.

Det är egentligen inga motsättningar mellan ekonomi och konst, mellan hårda fakta och poesi, mellan hjärna och hjärta. Allt passerar genom hjärnan. Genom språket och kulturen, det är snarare frågan om en sorts symbios. Nu snackar jag inte om vinster och BNP utan om att se till att folk har käk, bra boende och ett gott liv. Men det kräver någon form av ekonomi. Helst en öppen, fri och rättvis sådan.

Den klassiska bilden är att i tider av rikedom frodas konsten. Det är först när det finns ett tillräckligt överskott som vi kan ägna oss åt den. Men tänk om det inte bara är så? Tänk om det också är så att konsten gör samhället rikare? Tänk om det är så att människor som har tillfredsställda själar har lättare att komma på smarta idéer som kan göra det bättre för oss?

Jag skulle inte fråga om jag inte trodde att det var så. Det är så självklart för mig att rollen som ekonomin får spela i olika beslut är helt galen och att det inte går att rädda ett samhälle genom att svälta det andligt. De där onödiga övningsämnena i skolan behövs för att stimulera själar, inte bara kroppar.

Mozart. Ett namn som har klingat genom historien. Samtidigt som ingen minns namnet på dem som betalade för hans konserter och operor. Hans musik har säkert influerat och inspirerat mängder av geniala idéer på vägen genom åren.

Det är alltför lätt att glömma det själsliga under kriser, men jag skulle vilja se en rejäl själsbudget. Att staten gör en satsning på kultur, andlighet och tänkande. Rent flum till och med. Det kommer inte bara att hjälpa oss ur krisen utan också göra det roligare.

Åsnekäke. Rytminstrumentet.

Att jag sålde mina grammofonskivor.