Glöd · Under ytan

Charlotte Despard – den återfunna suffragetten

Suffragetter demonstrerar framför Vita huset i Washington DC för rösträtt och andra rättigheter våren 1917.

När män fick rösträtt och kvinnorna inte fick det gick de ut på gatorna och krävde sin rätt. Utan dem hade kvinnor kanske inte haft någon rösträtt i dag. På veckans Under ytan presenterar Lisa Gålmark en av de brittiska suffragetterna – Charlotte Despard, som inte bara kämpade för kvinnors rättigheter utan också för fred, vegetarianism och välfärd.

Emmeline Pankhurst med döttrarna Sylvia, Christabel, Adela? Time Magazine utsåg en gång suffragettledaren till en av de hundra mest betydelsefulla personerna under 1900-talet. Millicent Fawcett? Inte lika känd, men just det – hon som ledde den laglydiga grenen av samma rörelse.

Och Charlotte Despard? Fastän omtalad bland sin tids reformatörer, inte minst som grundare av den mest långlivade av de brittiska organisationerna för kvinnlig rösträtt, har denna kämpe fallit ur historien.

Kanske har utelämnandet att göra med att Charlotte Despard var socialist och att suffragettrörelsen, trots att den samlade kvinnorörelsens olika krav, ofta framställs som en borgerlig angelägenhet?

Eller tvärtom att hon som avhoppad viktoriansk lady inte kan tänkas som suffragett? Kanske fördomar om ålder spelar in? Att Despard var en bra bit över fyrtio när hon började sin aktivistbana och nära sjuttio när hon bildade Women’s freedom league (WFL) för att befordra kvinnliga arbetares situation som avgörande argument för kvinnlig rösträtt?

”Var äldre när jag var 20”

Vad skälet än är: att lyfta fram Charlotte Despard är inte bara värdefullt i sig, det gör även bilden av den kvinnliga rösträttsrörelsen mera hel. Till den saken bidrar Margaret Mulvihills Charlotte Despard, a biography (London: Pandora 1989) och nyligen Lynne Graham-Matheson och Helen Matheson-Pollocks Mrs Despard and the Suffrage movement (Yorkshire: Pen & Sword History 2019).

Särskilt den sistnämnda följer Despards aktivism – som började i en tid då en kvinna av hennes socialklass och ålder förväntades invänta livets slut i ett hörn av en uppvuxen privatträdgård. Allt i kontrast till ålderstigna män som kunde se fram mot ökad aktivitet och fler befogenheter i det offentliga livet. En replik visar hur Despard tacklade frågan: ”Jag var äldre när jag var tjugo än vad jag är i dag.” Yttrat, för övrigt, långt före Bob Dylan och Back pages (I’m younger than that now) – eller senare författaren Dorothy Carnegies ”Don’t grow old – grow up!”

Vid drygt fyllda fyrtio dog maken och Charlotte Despard blev änka. Myndig enligt lagen styrde hon ut sig i lång slöja och sandaler – så småningom hennes kännemärke – och flyttade från det stora huset med tjänstefolk till fattigkvarteret Nine Elms i Battersea i London. Här använde hon makens kapital till utskänkning av näringsriktig vegetabilisk mat, högläsning och andra aktiviteter för ensamstående mammor och deras barn, vilket betydde de flesta i området.

I Battersea uppstod en urban motkultur: arbetarrätt, kvinnorätt, fattigvård, fångars rätt; djurrätt, vegetarism; Indiens respektive Irlands självständighet. Charlotte Despard valdes in i mängder av styrelser och blev en uppskattad talare som använde poesi för att nå åhörarna. Vid ett tillfälle blev hon omkullvräkt och träffad i huvudet av en sten från en antirösträttsmobb – något som inte stoppade henne från att äntra scenen. I Margaret Mulvihills biografi är hon fotograferad som passionerad åttionioårig talare på ett stort antifascistmöte i Trafalgar square 1933.

I likhet med många andra kvinnorättskämpar var Charlotte Despard även verksam som författare. I bibliografin ingår nio romaner och ett antal facklitterära verk, däribland en titel från 1913 om kvinnors ekonomiska villkor.

Arbetarkamp var kvinnokamp

Statistiken visade att majoriteten av de fattigaste – sjuttiotvå procent – bestod av kvinnor och barn vilka inte sällan var industriarbetare. Arbetarkamp var därför kvinnokamp och revolutionen i form av en strid ström av gradvisa reformer måste handla om att kullkasta patriarkatet. Ett sätt var att gå via valurnorna. När kvinnor 1918 blev valbara till parlamentet ställde Charlotte Despard upp för det oberoende arbetarepartiet i en kampanj ledd av John Archer, grannen i Battersea och en av de första svarta borgmästarna i London.

Efter att landets regering 1912 nonchalerat rösträttsrörelsens krav, och flera suffragetter avlidit till följd av polisvåldet på gatorna och tvångsmatningen i fängelset, började en falang ta till gerillametoder: bränder, sabotage och förstörelse av statlig och privat egendom.

Women’s freedom league, till stor del Charlotte Despards verk och bildat 1907, erbjöd alternativ till den inslagna vägen: civil olydnad i efterföljd av Hortensia i det antika Rom, Thoreau och senare Gandhi, som i sin tur inspirerats av suffragettrörelsen. WFL samlade utöver kvinnliga arbetare rörelsens vegetarianer, konstnärer, författare, ickeheterosexuella, uppmuntrade kreativitet i kampen och tog principiellt avstånd från våld.

Föreningen anordnade skattevägran, fastkedjande i parlamentet, vandringar och turnéer över hela landet och – kanske mest värt att notera – bojkott av folkräkningen 1911. Fler än 10 000 människor lämnade hemmet och arbetet och samlades på allmänna platser i protest mot de kvinnofientliga lagarna.

Fred och välfärd

Till skillnad från Pankhurst och Fawcett fortsatte WFL och Charlotte Despard under första världskriget att arbeta för alla kvinnors lika rösträtt. Hon förespråkade pacifism och välfärdspolitik och grundade flera fredsorganisationer i trots mot den allmänna opinionen och regeringens linje.
År 1918 erhöll kvinnor över 30 år rösträtt, givet att de ägde eller hyrde hus eller hade en universitetsexamen. Tio år senare, 1928, infördes lika rösträtt för kvinnor och män över 21 år. Boende utanför öarna var fortfarande ställda utanför. I Indien erhöll kvinnor rösträtt först när landet blev självständigt från Storbritannien (1947).

Charlotte Despards WFL var då den enda kvarvarande rösträttsföreningen. Organisationen upplöstes inte förrän 1961.

När Sovjet debatterades i England 1930 reste Charlotte Despard och ett antal sympatisörer dit för att själva göra en bedömning. Att mötas av förverkligade ideal tycks ha varit överväldigande – några problem upptäckte hur som helst inte gruppen. Till deras eventuella försvar kan sägas att de inte visste det vi i dag vet om bruket av kulisser och bedräglig propaganda.

I opposition mot orättvisor

Charlotte Despard tillhörde en radikalpolitisk riktning på andlig grund i opposition mot alla former av grymhet och orättvisor mot människa och djur. Som katolik, republikan, vegetarian, suffragett, pacifist, socialist och antifascist hann hon under sin femtio år långa karriär skaffa sig många vänner – men också en hel del ovänner.

Det vore märkligt och trist om detta faktum – hon dog övergiven och utan tillgångar – skulle leda till att hennes arbete och metoder för kampen glömdes bort. Charlotte Despard hör till allmänbildningen bredvid Pankhurst och Fawcett – tillsammans med de många andra som gav sitt allt för ett bättre samhälle.