Krönikor

Vilka hade vi varit om vi hade levt i ett frihetligt samhälle?

Jag har inte alltid varit världens bästa människa. Jag har sårat folk. Svikit. Dagligen slås jag av något minne av nåt dåligt jag gjort. Och ibland önskar jag med hela mitt hjärta att jag kunde ha undvikit alla de där dumheterna. Ofta har historier flera sidor, ofta handlar det om situationer där jag hamnat på ett ställe där jag inte borde har varit, snarare än om min personlighet, men i grunden är vi alla ansvariga för våra handlingar.

Jag är inte ovanlig. De flesta av oss har gjort fel. Många jag känner drabbas av skamsköljningar, som min kompis Niklas kallar dem, rätt ofta. Den där pinsamma inre vågen av kyla som sköljer över dig när du minns nåt riktigt jobbigt.

Man kan gå omkring och önska att sånt där aldrig skulle behöva hända, jag vill ju väl innerst inne, men för att det skulle funka skulle vi behöva bli eremiter. Så fort det är mer än en människa inblandad finns där olika behov, åsikter och temperament. Vårt samhälle, moral, kulturen är system som är till för att göra det omöjliga, få våra liv att flyta utan konflikter.

Motsatsen är maktmänniskans totala avsaknad av självreflektion. Oförmågan att ställa sig frågan om jag verkligen har rätt till den här makten. I förlängningen finns sociopaten. Inte nödvändigtvis ond, inte nödvändigtvis destruktiv, men i kombination med makt över andra människor kan det bli en livsfarlig cocktail.

Faktum är att skamsköljningarna är mycket fler än utbrotten av ilska mot någon annan. För mig. Och säkert många andra. Det är mycket lättare att förlåta någon annan än sig själv. Jag läste en del Bakunin, han har ju inte skrivit så mycket, men en och annan text, och kom att tänka på hur kulturen liksom krupit in under skinnet på oss. Den verkar så starkt att den får mitt nervsystem att agera torterare.

Inget av det jag gjort mot andra människor skulle jag ha det minsta problem med att förlåta eller förstå. Den kloka vuxna Jerker vet att han också rett ut det som har gått att reda ut och jobbat hårt med det där som sårat folk. Ändå ligger moralens ok på mig och viskar i mitt öra att jag inte ska vara så stöddig. Minsann.

Och där ligger en stor del av problemet. En hel del grejer som jag går runt och ryser inför minnet av har jag dåligt samvete för trots att det inte ens var mitt fel, eller så tycker jag att det inte alls egentligen var fel av mig, men den internaliserade kulturen skriker åt mig att jag är en drummel.

Ibland har det varit berättigat för mig att försvara mig. Jag har tagit mycket stryk för den jag är. I synnerhet som yngre. För det som det här samhället betraktar som tillkortakommanden. Min autism främst. Eftersom alla ska göra allt på samma sätt så är det hotande när någon gör på sitt eget underliga sätt. Helt onödiga moraliska föreställningar om hur saker ska gå till blir viktigare än vad som faktiskt blir gjort. Fast i det nätet sprattlar vi alla och försöker göra så gott vi kan. Och ibland blir någon ledsen för nåt du sagt, nåt du inte sagt men borde sagt och ofta gör det ont att inse det. 

Det går aldrig att egentligen veta vem som bestämmer på insidan. Vi föds till ett samhälle som vi inte varit med om att skapa. Vi föds till att utan att tänka efter acceptera de mest skumma tankevurpor. Man får inte döda någon av sitt eget folk, då är man mördare, men man får döda någon från ett annat folk, då är man krigshjälte. I praktiken oväsentliga skillnader mellan människor förstoras till stängsel mellan dem och oss. Vi tvingas in i arbetets rytm och logik, strömlinjeformas till att acceptera att vi aldrig egentligen får chansen att fundera på hur vi egentligen skulle vilja ha det.

Jag ska kolla på det, men jag har en stark misstanke att man aldrig har provat. På riktigt. Att skapa ett sant icke-hierarkiskt samhälle. I någon större skala. Jag har bott i såna kollektiv. Typ. Och det funkar. Ibland. Men om vi tänker oss en isbjörn på zoo. Som vankar fram och tillbaka med luggsliten, gulnad päls. Uppenbarligen traumatiserad och gravt deprimerad. En dålig dag tänker jag mig människan sån.

Vi kan få en aning om hur den fria människan fungerar. Genom att titta på våra förfäder och på de grupper som valt att stanna utanför det kapitalistiska samhället. Och det är lite blandat. En del är elaka, en del snälla. En del kärleksfulla, andra hatiska. Som med folk i stort. Kanske var folk lite gladare. Kanske var de lite mindre stressade. Inga jättekrig, men en och annan mordraid, men oftast var det att stå på varsin sida om ett fält och skrika åt varandra och vifta hotfullt med spjut. Oftast tillräckligt med mat och rätt lite jobbande.

Deras liv var säkert helt okej, för dem, men jag vill ju leva i ett modernt samhälle. Vill ha dator och grejer. Elgitarr. Vill läsa en massa böcker, prova mat från andra världsdelar och veta allt jag kan ta reda på om saker jag blir besatt av. Det kräver ett organiserat samhälle. Jag kan inte tänka bort alla andra människor här heller.

Jag kan inte räkna ut hur man ska bygga ett perfekt samhälle, vill det inte heller, det är det som är det spännande med verklig frihetlighet. Och så får jag panik av listor och principer, kan inte sköta pengar eller hålla mer än det jag gör för tillfället i huvudet. Men jag vet att vi vet väldigt lite om vad en människa är. Egentligen. Både som art och som individer. Vem skulle jag ha varit om jag vuxit upp i ett sant frihetligt samhälle? Skulle jag ha burit runt på ett rasande skammonster då?

Åka tåg, långt.

Att kollektivtrafik kostar. Helknasigt.

Prenumerera gratis på vårt
NYHETSBREV
Prenumerera gratis på vårt
NYHETSBREV
Prenumerera gratis på vårt
NYHETSBREV
Prenumerera gratis på vårt
NYHETSBREV