Det är högt i tak i Catariina Salos lägenhet i stadsdelen Eira i södra Helsingfors. I ena hörnet finns barnleksaker utslängda och det hörs glada skrik från ett barn. Bakom henne hänger en gammal skolplansch med biets anatomi. Det är så långt som det går att göra hembesök via Zoom-fönstret. Catariina Salo har varit ordförande för Regnbågsallians Svenskfinland i snart ett år. Tidigare hette organisationen Regnbågsankan. Till vardags arbetar hon som journalist men är nu tjänstledig för att skriva på en essä om “moderskap, religion och sex”.

– I Helsingforsregionen brukar den finlandssvenska gruppen ha en gummianka som symbol med hänsyftning på att svenskspråkiga lever som i en ankdamm. Alla känner till alla och vet vilka som är släkt med vem. Men utanför Helsingfors är ankdammen inte så känd och vi fick så många frågor så vi tyckte det var dags att byta namn, säger Catariina Salo.

Gay west

Början till en svenskspråkig föreningen för homosexuella kom i slutet av 1990-talet då en grupp bögar kring staden Raseborg i Västra Nyland ville samlas och skapa trevliga former för umgänge. Föreningen Gay west växte och bytte 2005 namn till Regnbågsankan. I augusti fick organisationen sitt nuvarande namn Regnbågsallians Svenskfinland, och i samband med det gjordes en större kampanj för att locka fler medlemmar.

– Det var väldigt lyckat, vi har nu över 300 medlemmar. Det behövs, ett av våra största problem är annars att få det att gå ihop ekonomiskt. Det är svårt att ragga pengar till en svenskspråkig hbtq-rörelse i Finland. Vi möts ofta av oförstående och att man tycker att det räcker med den finska, säger Catariina Salo.

Ungefär 5,5 procent av finländarna har svenska som modersmål. Enligt den finländska författningen räknas både svenska och finska som nationella språk och om man bor i en region som är tvåspråkig, som Helsingfors, har man rätt till att få sjukvård, samhällsservice och skolgång på svenska. Men det är inte alltid det är möjligt eller erbjuds. Det är ett vanligt problem för finlandssvenska transpersoner är att det saknas svenskspråkiga läkare och tillräcklig kunskap om hbtq-problematik, berättar Catariina Salo.

– När man genomför en könskorrigering kan det vara väldigt viktigt att kontakten med vården är på ens modersmål för att inga missförstånd ska ske och för att en ska känna sig trygg. Vi har ett fåtal transkliniker i Finland och där saknas fortfarande svenskspråkig kompetens.

Man kan tycka att om man uppväxt i Finland så borde man kunna tala finska.

– Det finns de som kommer från nästan helt enspråkiga miljöer i Österbotten och som talar en mycket svag finska fortfarande.

Tvångssterilisering

Den stora frågan för transpersoner är dock tvångssteriliseringen som lagen kräver vid könskorrigeringar. Finland är ett av de sista länderna i Europa som har kvar detta krav. Det har lett till kritik och uppmaningar på FN-nivå att Finland ska ändra lagstiftningen. Människorättsorganisationer och Europadomstolen menar att steriliseringskravet är ett brott mot de mänskliga rättigheterna.

Frågan är politiskt laddad i Finland och har varit uppe på tapeten under flera regeringar men väldigt lite har hänt. Nu finns förslag om en reform inskriven i regeringsprogrammet och är planerad att förverkligas i slutet av 2022. Även ett medborgarinitiativ, ”Rätt att vara”, som lämnades in i september, trycker på för att få till ny lagstiftning så att transpersoner ska kunna korrigera sitt juridiska kön utan att behöva visa upp medicinska intyg eller diagnoser.

– Det är skamligt för Finland att det inte händer något. Undersökningar visar att ungefär hälften av unga transpersoner har övervägt att begå självmord. Ju längre vi behöver vänta på reform, desto fler människor som riskerar att bli sjuka, skadar sig själva eller tar sina liv, säger Catariina Salo.

I Sverige ändrades lagen 2013 och ett beslut togs att även kompensera de som hade tvingats till sterilisering. De närmare 800 personer som berördes erbjöds möjlighet till ersättning på 225 000 kronor.

– Det känns som vi i Finland ligger efter vad det gäller synen på hbtq-personer. Det finns nog mer fördomar fortfarande jämfört med Sverige.

Pågående reformarbete

I år är det 50 år sedan homosexualitet avkriminaliserades i Finland. Men det var fortfarande förbjudet enligt lag att uppmana till homosexualitet ända fram till 1999. En annan milstolpe var 2018 då moderskapslagen ändrades så att båda personerna i ett kvinnopar kunde bli godkända som föräldrar, precis som ett heteropar, och inte bara den födande mamman. Tidigare var den andra mamman tvungen att gå igenom en adoptionsprocess för att stå som mor. Det här är en fråga som engagerar Catariina Salo.

– Jag är själv ensamstående förälder och har ett barn med en annan kvinna. Den här kampen som vi för i Regnbågsallians Svenskfinland för min och mitt barns skull. Jag vill att mitt barn ska kunna växa upp i ett samhälle där det inte ses som något konstigt med två mammor som föräldrar, säger Catariina Salo.

Hon tycker att attityderna håller på att förändras. En del av förändringsarbetet för organisationen är att sprida information, genomföra temadagar, hålla festivaler och genomföra föreläsningar på universitet. Under pandemin har intresset ökat från grund- och gymnasieskolor att köra besöken på distans. Över tusen elever har varit med på föreläsningarna i år.

Catariina Salo har själv varit tillbaka och föreläst på sitt gamla högstadie i Petalax, som är en by i Österbotten. Hon växte upp i en evengalisk frikyrkomiljö som hade en ganska trångsynt och konservativ syn på hbtq-personer. Det var först 35-åring som hon kom fullt ut som lesbisk.

– Det finns ett starkt tryck när man lever i en karismatiskt kristen församling. Det är kanske inte alltid är uttalat men man vet vad som förväntas av en. Det blir ett tryck man sätter på sig själv.

Mötet med skolans elever upplevde hon som positivt. Hon tycker att dagens barn och ungdomar är mycket mer “woke”, det vill säga att de har en större medvetenhet om frågor som kön, identitet och sexualitet.

– Det är ljuvligt att komma tillbaka. Jag blir glad varje gång de ber mig att komma och föreläsa. Jag känner inte att jag har några revanschkänslor gentemot Petalax eller samhället, om det skulle vara något så är det i så fall mot pingstkyrkan, säger Catariina Salo.

Medborgarinititativ

Just nu finns ett medborgarinitiativ i Finland som vill kriminalisera omvändelseterapi, som är en icke-vetenskaplig metod som syftar till att ändra en persons sexuella läggning, från homosexuell till heterosexuell, eller omvända transpersoner. De som har utsatts för omvändelseterapi beskriver det som tortyr. Catariina Salo berättar att det har gjorts en rapport i Finland men att det är svårt att avgöra hur många som faktiskt har blivit utsatta. Det finns ett mörkertal.

– Jag kommer själv från en sådan bakgrund så jag vet att man blir utsatt för det utan att man själv förstår det. Det behöver inte vara så dramatiskt som i amerikanska dokumentärer. Församlingen kanske ber för att man ska bli frisk från sin homosexualitet. Det kan leda till att man mår väldigt dåligt och tvingas förtrycka sin identitet.

Det har länge funnits ett tryck mot hbtq-personer och regnbågsrörelserna i Finland. Bland annat är de olika Pridefestivalerna fortfarande ifrågasatta i vissa mindre städer. När regnbågsflaggan hissades från Grankulla kommunhus under Prideveckan kom kritik från högerpartierna. Det har också förekommit attacker mot exempelvis Pridetåget i Helsingfors. 2010 sprutade tre unga män tårgas mot tåget och det klottrades med nazistiska symboler utanför Setas lokaler. Seta är den stora människorättsorganisation för sexuella och könsminoriteter, motsvarande RFSL i Sverige.

– Det kan kännas lite mer instängt att vara gay i Finland. Det finns inte på samma sätt som i Sverige flera olika subkulturer eller samlingsplatser, som en indiescen eller queera bokklubbar. Vi inom hbtq-rörelsen klumpas ofta ihop som om vi vore en homogen grupp med samma intressen. Det är en mer övergripande strid för mänskliga rättigheter vi håller på med, säger Catariina Salo.

Fakta: Regnbågsallians Svenskfinland

Är en föreningen för alla som tillhör en sexuell minoritet eller en könsminoritet eller är intresserade av frågor som berör sexuella minoriteter och könsminoriteter i Svenskfinland.

Syftet är att främja jämlikhet och motarbeta diskriminering på grund av sexuell läggning, könsidentitet eller könsuttryck, samt att erbjuda möjlighet till kultur, social samvaro och stöd för hbtiqa+-personer och deras närstående på svenska.

Regnbågsallians Svenskfinland sprider information genom att besöka temadagar, mässor, seminarier, festivaler, skolor och arrangera diskussioner och evenemang.

Sysslar med folkbildning och svarar på frågor som berör sexuell läggning, könsminoriteter och att “komma ut”.

Försöker påverka politiker och opinionen, skriver insändaren och ger utlåtanden. Hjälper också journalister, forskare och andra aktörer med marknadsföring och i frågor som berör till exempel mångfald i text och bild.

Milstolpar i Regnbågsfinland:

1889 Homosexualitet kriminaliseras i lagen och kan straffas med upp till två års fängelse.

1969 Den första HBT-organisationen i Finland, Psyke, grundas.

1971 Homosexualitet avkriminaliseras men att ”uppmuntra till homosexualitet” förblir fortsättningsvis straffbart.

1974 Seta grundas.

1981 Homosexualitet stryks ur sjukdomsklassificeringsregistret.

1995 Diskriminering på grund av sexuell läggning förbjuds i lagen.

1999 Lagen ändras så att åldersgränsen för sexuella handlingar i samkönade relationer blir densamma som i heterosexuella relationer. Förbudet mot ”uppmuntran till homosexualitet” stryks ur lagen

2001 Riksdagen antar lagen om registrerat partnerskap för samkönade par. Lagen påminner om äktenskapslagen med undantag för rätten att ta varandras efternamn och att bli prövad som adoptivförälder.

2002 Lagen om fastställande av könstillhörighet för transpersoner träder i kraft.

2004 Den nya lagen om likabehandling träder i kraft. Lagen förbjuder direkt och indirekt diskriminering och trakasserier på grund av ålder. etnisk eller nationell bakgrund, medborgarskap, språk, religon, övertygelse, åsikt, hälsa, handikapp, sexuell läggning eller andra orsaker som gäller någons person.

2005 Den nya jämställdhetslagen träder i kraft. Lagen omfattar också diskrimineringsskydd för personer som genomgår könskorrigering eller har korrigerat sitt kön.

2006 Lagen om assisterad befruktning antas i riksdagen. Lagen tillåter behandling också för ensamstående kvinnor och kvinnopar.

2009 ändras lagen om registrerat partnerskap så att adoption inom familjen blir möjligt även för registrerade par.

2011 Sexuell läggning läggs till i listan av skärpningsgrunder i strafflagen. Transvestism tas ur sjukdomsklassificeringsregistret som ett nationellt undantag.

2014 Riksdagen godkänner medborgarinitiativet om en jämlik äktenskapslag. Det var det första medborgarinitiativet som någonsin har godkänts av riksdagen

2015 De nya jämställdhetslagen och diskrimineringlagen träder i kraft med kompletteringar om förbud mot diskriminering på grund av könsidentitet eller könsuttryck. Minoritetsombudsmannen blir diskrimineringsombudsman, som jobbar mot diskriminering oberoende av diskrimineringsgrund.

2017 Den jämlika äktenskapslagen träder i kraft.

Källa: Seta

Extinction Rebellion, eller XR, startade i England 2018. Det är en organisation som använder sig av fredlig civil olydnad för att få regeringar världen över att genomföra konkreta åtgärder i syfte att stoppa en ekologisk och social kollaps. XR vill också att det ska införas medborgarråd för klimaträttvisa och ekologisk hållbarhet och att vi ska ha uppnått nettonollutsläpp år 2025.

Återställ våtmarker

Beskrivs ibland som en utbrytargrupp ur XR. Återställ våtmarker driver frågan att vi ska stänga ner torvbrytningen och återställa Sveriges alla våtmarker. Enligt organisationen står torrlagda våtmarker för 25% av Sveriges koldioxidutsläpp och de menar därför att detta är en av de lägst hängande frukterna för att stoppa klimatförändringarna. Organisationen har fått stor uppmärksamhet för sina vägblockader och för att de tagit sig in på olika arenor med banderoller.

Greenpeace

Greenpeace grundades i Kanada 1971 och kan sägas ha gått i bräschen för den fredliga civila olydnad som många miljöorganisationer ägnar sig åt idag. Från att främst ha varit en anti-kärnkraftorganisation breddades de snart och började ägna sig åt olika typer av miljöfrågor. De har blivit kända för sina spektakulära aktioner, både till land och till havs, mot till exempel valfångst, kärnkraftsanläggningar med mera. I dagsläget fokuserar de mestadels på att stoppa den globala uppvärmningen och bevara den biologiska mångfalden i haven.

Naturskyddsföreningen

Sveriges största och äldsta miljöorganisation. Bildades 1909 av ett antal akademiker och bland de första medlemmarna fanns bland andra Selma Lagerlöf. Organisationen har lokalavdelningar i hela Sverige som bland annat ägnar sig åt studiecirklar, naturvandringar, prylbytardagar och mycket mycket mer. Samtidigt ägnar de sig också åt lobbyverksamhet på nationell nivå. Ligger också bakom miljömärkningen Bra miljöval.

Fältbiologerna

Naturskyddsföreningens fristående ungdomsorganisation. De bildades 1947 och har precis som moderorganisationen en väldigt spretig verksamhet med allt ifrån fågelskådning och exkursioner till klimat- och rättviseaktioner. De uppfattas dock av många som lite mer radikala än Naturskyddsföreningen och de har använder ibland civil olydnad. Föreningen riktar sig till personer i åldern 6 till 25 år.

Världsnaturfonden WWF

WWF behöver kanske ingen närmare presentation. Det är en av världens största miljö- och naturvårdsorganisationer och driver framförallt frågan om att hejda förstörelsen av värdefulla livsmiljöer och bevara den biologiska mångfalden. Men man arbetar också med att förnybara resurser ska användas hållbart och att minska ohållbar konsumtion. Sedan starten 1961 har de bland annat inrättat flera nationalparker och tagit initiativ till världens största miljömanifestation, Earth Hour.

Jordens vänner

Jordens vänner är den svenska grenen av Friends of the Earth som sägs vara världens största demokratiska miljöorganisation med drygt två miljoner medlemmar. Förutom miljö har de stort fokus på demokrati och social rättvisa. En fråga som de drivit länge är kampen mot skövlingen av regnskog i Sydamerika. På senare år har de också börjat arbeta mer med klimaträttvisa och energifrågor.

Fridays for future

Greta Thunberg kan sägas vara upphovspersonen till den världsomspännande rörelsen Fridays for future. Allt började med att hon skolstrejkade utanför riksdagshuset innan valet 2018, snart anslöt fler och efter bara någon månad hade skolstrejkerna börjat sprida sig till andra länder. Organisationen söger själva att 14 miljoner människor har deltagit i skolstrejkerna sedan i 7500 olika städer. FFF drivs av ungdomar men det finns också sidoorganisationer som till exempel Grandparents for future för äldre som stöttar kampen.

End Ecocide Sweden

Till skillnad från många av de andra organisationerna här vill End Ecocide Sweden inte bara skydda naturen utan också ge den rättigheter. End Ecocide-rörelsen finns i många länder, i vissa länder har man lyckats ge floder rättigheter och på andra platser har man till och med lyckats få in naturens rättigheter i grundlagen.

Skydda skogen

Skydda skogen är en relativt ung förening. Den grundades 2009 med syfte att bevara gammelskogarna och andra skogar med höga naturvärden. De senaste åren, då skogsfrågan har blivit alltmer uppmärksammad, så har även Skydda skogen fått ett större genomslag. Förutom att lyfta skogar som hotas att avverkas i Sverige så har de även uppmärksammat Ikeas avverkning av värdefull skog i Ryssland.

Urbergsgruppen

Urbergsgruppen arbetar för långsiktig hushållning med jordens naturresurser och för minskat uttag av ändliga råvaror ur jordskorpan. Gruppen har sitt ursprung på Gotland och deltog i den uppmärksammade kampen för Ojnareskogen 2012. De har också tagit ställning mot flera gruvor och kalkbrott.

Älvräddarna

Älvräddarna har funnits sedan 1970-talet då utbyggnaden av vattenkraften var en het fråga. I dag verkar man bland annat för att den befintliga vattenkraften ska miljöanpassas, att man ska stoppa utbyggnad av ny vattenkraft och att man ska riva ut onödig vattenkraft som producerar lite el men förstör viktiga vattendrag. Under årens lopp har Älvräddarna bland annat lyckats få Vindelälven, Kalixälven, Piteälven och Torne Älv att bli skyddade nationalälvar.

Ta Tillbaka framtiden

Precis som Fridays For Future är det här en organisation för unga. De beskriver sig själva som att de ”gör fredligt motstånd mot samhället som bränner upp våra chanser till ett värdigt liv”. Organisationen bildades tidigare i år och har hittills framförallt blockerat vägen för oljetankbilar. I september störde de också Ulf Kristerssons AW i protest mot budgeten. 

Våra barns klimat

2012 startade en grupp oroliga föräldrar något som de kallade för Föräldravrålet. Gruppen bytte senare namn till Våra barns klimat. De har skrivit ett upprop som har fått stor spridning och har även tagit initiativ till en internationell plattform som i dag samlar 60 organisationer i 18 olika länder. De lutar sig bland annat mot Parisavtalet, FN:s Barnkonvention och det svenska generationsmålet.

Rewilding Sweden

Runtom i världen pratas det alltmer om att återförvilda naturen, till exempel genom att återinföra arter som har varit utdöda. En sak som det har talats mycket om är att sätta ut visenter som skulle kunna beta och hålla de öppna landskapen levande. Men Rewilding Sweden arbetar också mycket med sådant som att återställa våtmarkerna och se till att älvarna får rinna längs sina naturliga banor.

Omställningsnätverket

Omställningsnätverket är en organisation som samlar olika omställningsgrupper i Sverige. Omställningsgrupperna i sin tur ägnar sig åt all möjlig typ av omställning, till exempel gemensamhetsodlingar, lokalekonomi att driva lokala föreningshus och mycket mer. Kanske finns det en omställningsgrupp på din hemort?

Poddar:

Climate One
Den amerikanska podcasten Climate One har funnits ända sedan 2007 och har som mål att binda samman alla olika aspekter av klimatnödläget. Här möts representater från FN, miljögrupper, religiösa grupper, fackföreningar och även fossilindustrin. Podden startades av Greg Dalton som hade fått upp ögonen för de snabba klimatförändringarna efter en expedition till Arktis. Förutom en podd driver de också ett nationellt radioprogram och en liveshow inför publik.

Klimatpodden
Klimatpodden har gjorts av Ragnhild Larsson sedan 2015. I varje avsnitt träffar hon en person, det kan vara forskare aktivister, artister, entreprenörer eller andra som på olika sätt engagerar sig i klimatkrisen. Målet är att den som lyssnar på podden också ska bli inspirerad att agera. Under årens lopp har hon bland andra pratat med Johan Rockström, Rebecka Lemoine, Stefan Sundström, Isabella Lövin och många fler. Ibland spelar hon även in avsnitt live inför publik. 

Klotet
Sveriges radios program Klotet serverar varje vecka fördjupande berättelser om aktuella miljöfrågor. Det kan handla om allt ifrån Sveriges klimatmål till varför skogsbolagen vill att det ska skjutas fler älgar. Programledare är Niklas Zachrisson.  

Filmer:

Om skogen och More of everything 
Två filmer som tillsammans avtäcker myterna kring det svenska skogsbruket. Genom envis lobbyism har de stora svenska skogsbolagen fått många att tro att skogsbruket som det ser ut i dag är hållbart, när det egentligen är precis tvärtom. I More of Everything medverkar ett antal forskare och berättar hur Sverige systematiskt har byggt upp enorma monokulturer och avverkat det mesta av det som en gång i tiden var urskog. I Om skogen synas klimatargumentet i skogsdebatten i sömmarna och det konstateras bland annat att skogsindustrin släpper ut dubbelt så mycket koldioxid som skogen ackumulerar. Tillsammans utgör de viktiga dokument för alla som vill förstå varför skogen har blivit en så het fråga.  

Greta
Filmen om Greta Thunberg släpptes år 2020. I filmen får vi bland annat följa med på hennes segling över Atlanten och när hon talar inför FN:s generalförsamling. Nathan Grossman som regisserade filmen sa att han ”ville bort från berättelsen om Greta, och komma in i hennes huvud”. Filmen hyllades för att den visade hur en väldigt ung människa får bära ett väldigt tungt ansvar och den blev bland annat nominerad till bästa film på Guldbaggegalan 2021. 

How to blow up a pipeline
Den här amerikanska action-thrillern bygger på idéer som presenterades i Andreas Malms bok med samma namn från 2021. I boken argumenterar Malm för att förstörande av egendom kan vara en viktig taktik för att uppnå klimaträttvisa. I filmen (som är fiktion och inte någon dokumentär) får vi följa en grupp unga personer i Texas som bestämmer sig för att spränga en oljepipeline. Filmen utforskar var gränsen går för vad som är  acceptabelt i kampen för att rädda klimatet.

Böcker:

Lisa Röstlund: Skogslandet 
Lisa Röstlund har i ett antal reportage i Dagens Nyheter kritiskt granskat den svenska skogsindustrin. Nu har hon samlat sina kunskaper i en bok. Bilden som framkommer är inte bara den av en komplicerad fråga där olika intressen står mot varandra utan också om hur det faktiskt liknar ett krig med hemliga dokument, forskare som tystas ned och människor som är livrädda för att våga prata öppet. 

Klimatboken (red. Greta Thunberg)
Över hundra geofysiker, matematiker, oceanografer, meteorologer, ingenjörer, ekonomer, psykologer och filosofer har bidragit med sin expertkunskap till den här boken som Greta Thunberg varit redaktör för. Tillsammans brottas de alla med den stora frågan hur vi ska lösa klimatkrisen och skapa en framtid som är värd att leva för de generationer som kommer efter oss. Några av de kända namn som medverkar är Naomi Klein, Margaret Atwood och George Monbiot men också svenskar som Elin Anna Labba och Johan Rockström. 

David Wallace-Wells: Den obeboeliga planeten
Klimatdebatten präglas i mångt och mycket av önsketänkande. Bara vi framställer lite mer el eller bygger ut CCS-tekniken så kommer allt lösa sig. David Wallace-Wells bok, som utgår från en artikel han skrev i New York Magazine och som blev den mest lästa i tidningens historia, är en motvikt till det där. Här visar han hur illa det faktiskt kan bli om vi inte vidtar genomgripande åtgärder genast. Trots att den kan verka väldigt dyster inger den också hopp genom att visa hur vi kan tänka för att komma vidare. 

Peter Alestig: Världen som väntar: Vårt liv i klimatförändringarnas Sverige
Peter Alestig är klimatjournalist på Dagens Nyheter. I den här boken visar han att inte bara resten av världen utan även Sverige kommer påverkas stort av klimatförändringarna. Allt ifrån energiförsörjningen till ekonomin och till och med demokratin kan komma att sättas i gungning om vi inte aktar oss. Redan i dag ser vi tecknen på klimatförändringar med extremväder, skogsbränder och översvämningar – men allt talar för att det kommer bli ännu värre framöver. 

Ulrike Herrmann: Kapitalismens slut – myten om grön tillväxt
Går det att förena kapitalism med ett hållbart samhälle? Många vill svara ja på den frågan, men den tyska ekonomijournalisten Ulrike Hermann tror annorlunda. Hon menar att det är tron på evig tillväxt som är själva grunden till många av de problem vi ser i dag och så länge som vi upprätthåller det kapitalistiska systemet så kommer våra försök att mildra klimatkrisen vara dömda att misslyckas. Lösningen heter cirkulär ekonomi menar hon och lyfter fram den brittiska krigsekonomin från 1939. 

Johan Rockström m.fl.: En jord för alla: Ett manifest för mänsklighetens överlevnad
Inom klimatforskningen pratar man ofta om att vi håller på att passera flera så kallade tipping points, trösklar där det vi gör efter får självförstärkande effekter. Men tipping points behöver inte bara vara av ondo. I den här boken lyfter Johan Rockström och flera andra forskare fram att vi också är på väg att nå en social tipping point. Sociala rörelser, en ny ekonomisk logik, teknisk utveckling och politiskt handlande kan tillsammans bidra till att vi hamnar i självförstärkande goda cirklar. Med hjälp av kraftiga datormodelleringar visar forskarna hur vi tillsammans kan skapa en jord för alla.

Det är ett ganska tungt molntäcke som ligger över centrala Malmö denna fredagseftermiddag i november. Men då och då spricker solen fram. Kanske kan det jämföras med världsläget den här hösten 2023, ett kompakt mörker med endast små enstaka ljusglimtar.

Trots det mörka världsläget är det ändå god stämning på stadsteaterns café där jag har stämt träff med tre aktivister från två relativt nya och växande grenar av klimatrörelsen. Caroline Andrén och Veronika Österberg är båda aktiva inom Ta tillbaka Framtiden, en rörelse som beskriver sig själva som ”en hoppfull radikal gemenskap, av och för unga”. Sara Nilsson Lööv är med i Rebellmammorna, en grupp inom Extinction Rebellion (XR) som består av klimatoroliga mammor som vill se krafttag från politikerna.

Gemensamt för de tre är också att de alla ägnar en stor del av sin vakna tid åt klimataktivism. Sara Nilsson Lööv jobbar sedan flera år bara deltid som psykolog för att få tid till aktivismen, medan Caroline Andrén och Veronika Österberg båda är så gott som heltidsaktivister.

Läste IPCC-rapporten

Vi slår oss ner vid ett runt bord på caféets övervåning. Här är det nästan tomt och det enda som hörs är kaffemaskinen och enstaka röster från våningen under. För alla tre vid bordet har miljömedvetenheten och engagemanget funnits med länge, men vägen till det de gör i dag har sett ganska olika ut.

– För mig kom det på ett sätt ganska plötsligt. Jag har alltid varit lite generellt miljömedveten, men utan att riktigt fatta allvaret eller brådskan. Men 2017 sade en kollega till mig upp sig från jobbet för att på heltid ägna sig åt klimatet. För att förstå den handlingen började jag läsa den senaste IPCC-rapporten och då blev allt mycket tydligare, säger Sara Nilsson Lööv.

Veronika Österberg, som med sina 24 år är yngst i sällskapet, säger att hon började bli medveten om klimatförändringarna redan i nioårsåldern men att det inte var förrän 2019 som hon började organisera sig och gå på möten med XR.

– Det var väl då jag insåg att vi faktiskt kan göra något kollektivt åt situationen. Innan försökte jag väldigt mycket på ett individuellt plan att ändra på saker.  

Tidigt medveten

Även för Caroline Andrén, som i dag är 29 år, kom medvetenheten om att något måste göras tidigt, bland annat på grund av en lärare som visade en dystopisk film i skolan när hon gick på lågstadiet.

– Det där satte igång en väldigt stark känsla av att vi håller på att förstöra världen och ingen pratar om det. Jag kände att jag måste se till att alla får veta det här, men jag var ju typ åtta år så det var lite svårt att bedriva den kampen då …

Både Veronika Österberg och Sara Nilsson Lööv beskriver hur engagemanget har vuxit gradvis och att det är lätt att sugas in och vilja göra mer när man ser hur det man gör faktiskt får effekt.

För Veronika Österberg var några avgörande tillfällen när hon såg en film om skogen och kom i kontakt med klimatförändringarna på ett mer känslomässigt plan än hon hade gjort tidigare, men också när hon insåg att flera ekosystem redan i dag är på väg att kollapsa.

– Det var då jag insåg att jag verkligen kommer behöva utforma hela mitt liv efter efter den här nya världen, och det var också då jag bestämde mig för att bli heltidsaktivist.

Upplever ni att ni har fått göra uppoffringar för att kunna ägna er så mycket åt aktivismen?

– Jag tror att det handlar mer om att släppa taget än om att uppoffra saker, säger Veronika Österberg och fortsätter:

– Tidigare har jag tänkt att vi har ett samhällssystem som kommer fungera och rulla på som vanligt, men nu har jag fått acceptera att jag inte kommer kunna planera mitt liv så som jag trott innan. Men i gengäld har jag fått många andra saker, som en gemenskap och känslan av att man verkligen kan göra någonting som ett kollektiv. Jag har fått en starkare anknytning till min omvärld än vad jag hade när det kändes som jag bara var en liten bit som flöt med i samhället. Så jag känner definitivt att jag har vunnit mycket mer än vad jag har uppoffrat.

Låta känslorna ta plats

Sara Nilsson Lööv säger att hon skulle behöva gå in i en förnekelse för att inte ägna sig åt klimataktivism och att det skulle vara svårt att få ihop moraliskt.

– Min ursprungliga drivkraft har varit utifrån mina barn, men sen har de globala aspekterna också kommit in mer och mer. När jag sätter mig och tittar på naturdokumentärfilmer med mina barn och inser att vi människor hotar hela ekosystemet, då är det svårt att bara ignorera.

Både Caroline Andrén och Veronika Österberg lyfter flera gånger vikten av att vara del av en gemenskap där känslor får ta plats. Ilska behöver få rymmas i aktivismen, lika mycket som det viktigt att kunna ha roligt tillsammans för att orka fortsätta kämpa.

– Den politiska verkligheten gör att vi behöver göra motstånd mot så många saker som hotar vår framtid. För att det då inte bara ska bli ett stort uppoffringsprojekt så känner jag personligen väldigt starkt att aktivismen och att vara en aktiv medborgare behöver vara integrerat med resten av livet. Livet är stort och det här är inte ett sidokapitel vid sidan av det vanliga livet med festandet och dansandet och musicerandet och vad vi annars också vill göra, säger Caroline Andrén.

Ta tillbaka framtiden liknar på många sätt Extinction Rebellion men är, till skillnad från XR, en ungdomsseparatistisk rörelse. Caroline Andrén, som varit med sedan gruppen startade, menar att en poäng är att belysa faktumet att barn och unga är en av de grupper som kommer drabbas hårdast av klimatförändringarna och att de måste ”ta tillbaka framtiden” från de som är på väg att förstöra den. Hittills har gruppen framförallt blockerat oljehamnar på olika platser, antingen genom att sätta sig i vägen så att transporterna inte kan ta sig fram eller genom att klättra upp på tankbilarna.

Både Caroline Andrén och Veronika Österberg säger att de har mötts av väldigt blandade reaktioner när de har utfört aktionerna och de vänder sig emot den bild som de menar sprids i media av två läger, där alla som påverkas av aktionerna är emot klimataktivismen.

– En del är bara såhär: ”Okej, jag stänger av motorn och så dricker jag lite kaffe under tiden”. Och sen är det ofta många som cyklar förbi som är glada och stannar och pratar med oss, säger Veronika Österberg.

– Samtidigt är det ett faktum att vi stör människor som gör sitt jobb, för tyvärr är det ju någon som ska köra tankbilen och den personen gör ju det för att den behöver försörja sig. Men det är också ett faktum att fossila bränslen dödar människor.

Hon berättar sedan en historia om en man som jobbade på en oljeterminal och som först blev jättearg när han såg att de blockerade infarten, men som sedan kom tillbaka tjugo minuter senare och bad om ursäkt.

Sara Nilsson Lööv jämför med de aktioner som hon har varit med på tillsammans med Rebellmammorna.

– När vi gör saker med Rebellmammorna är det oftast manifestationer som är utformade för att människor inte ska bli arga. Ibland är det mest folk som passerar förbi, men det är också många som blir berörda och stannar upp. På någon manifestation var det så tydligt att just gruppen äldre män stannade upp och var påtagligt berörda och de är ju en grupp som ibland är lite svåra att nå, men där hände det någonting.

– Jag tänker att allt det här knyter an till vikten av att skapa ett utrymme där alla de här jobbiga känslorna kring klimatet får ta plats och mötas. Att mötena behövs för att vi ska kunna komma till andra sidan av de här känslorna som är så starka att man bara vill backa undan från dem, säger Caroline Andrén.

Kollektiv tystnad

– Det är som att det råder en kollektiv tystnad. Visst man pratar om klimatfrågan på olika sätt, om tekniska lösningar och målkonflikter, men det finns ju inte ett riktigt offentligt samtal kring att vi befinner oss i en existentiell kris och vi har inga politiker som går ut och säger vi förstår er oro. Där är det ju helt tyst och där tänker jag en likhet i vad våra organisationer försöker göra är att vi med olika typer av manifestationer försöker sätta igång ett samtal, fortsätter Sara Nilsson Lööv.

Veronika Östberg menar att det är viktigt att förmedla vilka som bär på den största skulden för klimatkrisen.

– Något som blockerar folk jättemycket är ju tanken om att alla är lite skyldiga och det gör att det inte riktigt finns någonstans att rikta sin ilska, men vi har verkligen velat visa på fossilindustrin …

– … Och att den är skyldig till över 90 procent av alla koldioxidutsläpp! Utbrister Caroline Andrén.

– Siffror kan vara torra men det här är hårda fakta, det finns skyldiga att peka på. Deras verksamhet är utom synhåll ute i hamnarna och försvaras av politiker. Fossilindustrin och vår framtid står i konflikt med varandra och det behöver synliggöras, fortsätter hon.

Å ena sidan är det väldigt många ungdomar som engagerar sig för klimatet, å andra sidan såg vi nu i senaste valet att det också var många ungdomar som röstade på Moderaterna och SD och det är också en växande trend på landsbygden med EPA-traktorer. Hur tänker ni att ni ska göra för att bredda klimatrörelsen och nå dem som inte självklart söker sig dit?

– Jag tänker att det primärt inte är ungdomarna som ska bredda rörelsen utan att det är vi vuxna som måste steppa fram. Den här trenden som du hänvisar till beror delvis på att det är en massa ungdomar som redan har gett upp. Det är många som tänker att ändå är kört, och det är inte så konstigt när de ser att de flesta vuxna inte tar frågan på allvar, eller bara kastar runt ansvaret och skyller ifrån sig. En viktig roll för oss blir då att visa att vi kan skapa hopp och en tilltro till att förändring faktiskt är möjlig, säger Sara Nilsson Lööv.

Caroline Andrén instämmer:

– Det blir som att de enda två sidorna är förnekelse eller förtvivlan. Men det är klart att vi kan förändra världen! Det har människor alltid gjort, det är så världen har blivit som den är nu. Vi behöver återta tron på att det är möjligt, för det är det.

Social rättvisa

Veronika Östberg pekar också på att Sverige ofta brukar räknas som ett av de mest individualistiska länderna i världen och att det i ett sådant sammanhang kan vara svårt att se vad man som kollektiv kan åstadkomma tillsammans.

Det diskuteras på olika håll vad klimat- och miljörörelsen ska fokusera på, om man bara ska prata om klimatfrågor eller även lyfta andra frågor. Tycker ni att det är viktigt att även prata om social rättvisa?

– Ja, svarar Caroline Andrén, och det enkla och direkta svaret gör att ett kollektivt skratt utbrister vid samtalsbordet.

– Alltså, vi kan inte ha en trovärdig systemkritik utan att ha en förståelse och analys av hur olika maktstrukturer hänger samman, fortsätter hon. Att prata om klimatförändringar utan att prata om hur extremt olika de slår blir också absurt, för då blundar vi för en väldigt stor del av verkligheten.

Sara Nilsson Lööv säger att det finns många olika uppfattningar om det här inom Rebellmammorna, men att hon för egen del känner att det är viktigt att inte blunda för orättvisorna, men att också fundera över hur man bäst kommunicerar. 

– Det är en sak att se hur olika saker hänger ihop och sen är det en sak hur man kommunicerar. Har man en analys av att många människor är i ett passivt läge för att man känner sig maktlös så tror jag att det också finns en risk om man pratar om många olika problem. Det kan kännas som att man plötsligt ska öppna upp och ta in inte bara klimatkrisen utan tretton kriser till. 

– Personligen tror jag att det kan vara bra att ha en tydlighet med att Rebellmammorna är en klimatrörelse. Sen tror jag det är lättare att tala om hur lösningarna på klimatkrisen kan, och måste för att få legitimitet, motverka även andra samhällsproblem. Då blir det inte överväldigande utan hoppingivande.

Breddad rörelse

Diskussionen glider in på att lika väl som att en del kan skrämmas bort av man pratar om frågor som de inte tycker hör hemma kan rörelsen också breddas genom att kroka arm med personer som är engagerade i andra frågor, exempelvis asylrättsrörelsen.

– För mig känns det mycket mer tröstlöst att prata om klimat som en egen fråga eftersom det är i takt med att min förståelse för hur saker är integrerade har vuxit som min övertygelse och drivkraft också har vuxit, säger Caroline Andrén och fortsätter:

– Vi behöver tackla det här på systemnivå, det är så mycket som hänger ihop – våra ekonomiska system, global orättvisa och individualism – och för mig ger det mig snarare mer energi än vad det gör mig överväldigad. Jag tror inte att vi kan göra det här på något annat sätt än genom att binda samman frågor och rörelser.