Idag hålls ett seminarium i riksdagen där funktionshinderrörelsen förklarar varför de människor som suttit på institutioner liknande Vipeholm har rätt till en officiell ursäkt av staten. Det är ett viktigt steg i att synliggöra personer med funktionsnedsättning och samtidigt göra upp med de förlegade strukturer som fortfarande tar ifrån denna grupp deras självbestämmanderätt, anser DHR:s ordförande Åsa Strahlemo.
I höstas sändes den uppmärksammade radiodokumentären om ödena för de människor som varit intagna på Vipeholm i Lund, en anstalt för människor som på den tiden gick under beteckningen ”sinnesslöa”, det vill säga personer med olika grad av fysisk eller mental funktionsnedsättning. De intagna, varav många var barn, utsattes för misskötsel, övergrepp och experiment, där det mest kända kanske är kariesexperimenten som skedde under 40- och 50-talen. De flesta blev helt avskurna från sina familjer och många dog en för tidig död i tysthet.
Vipeholm var inget undantag i sammanhanget och funktionshindersrörelsen har länge sökt upprättelse för de institutionaliserade övergreppen, där frågan fick förnyad uppmärksamhet i samband med dokumentären. I december gick förbundet DHR (Delaktighet, Handlingskraft, Rörelsefrihet) ut och krävde en ursäkt från staten. Idag arrangerar DHR tillsammans med FUB (Riksförbundet för barn, unga och vuxna med utvecklingsstörning) och Liberalerna ett seminarium i riksdagen som ska lyfta historiska fakta och förklara varför en offentlig ursäkt är nödvändig.
– Vi och FUB vill att statsministern och riksdagen ber om ursäkt till alla oss som varit på institution bara för att vi har en funktionsnedsättning, och vi vill ha en ursäkt till våra anhöriga, säger Åsa Strahlemo, förbundsordförande för DHR.
Kultur som sitter kvar i väggarna
Under seminariet kommer till exempel Handikapphistoriska föreningen att berätta om hur det såg ut på Vipeholm och Åsa Strahlemo kommer själv att delge sina erfarenheter av att vara på institution som barn. Vipeholm och liknande inrättningar från förr kastar nämligen sina skuggor över samhället än idag.
– Många som velat berätta har blivit tystade, inte trodda eller så får vi höra att vi överdriver. Det blir en slags kultur som finns kvar i väggarna på institutionerna, att så här gör man. Det ser inte ut idag som på Vipeholm, det säger jag inte, men strukturerna finns kvar i hur man ser på personerna.
Det finns bra boenden idag, poängterar Åsa Strahlemo, men på institutioner och vissa boenden är det fortfarande så att så fort du bor där tas ditt självbestämmande ifrån dig.
– Du blir enbart någon som ska lyda order och rätta sig efter gruppen.
Funktionshindersrörelsen har förgäves försökt att få en ursäkt från staten i 30 år.
– Om man inte erkänner det som varit, då finns det inte. Med en ursäkt erkänner man att det har skett, det är därför det är så viktigt.
Viktigt steg mot erkännande
Åsa Strahlemo har inte ett riktigt bra svar på varför ursäkten har uteblivet.
– Det finns många människor, eller deras anhöriga, som fortfarande lever som har de här erfarenheterna. Jag anar mellan raderna att det inte anses vara en viktig fråga, vilket jag tycker är konstigt ur demokratisynpunkt. Räknas vi då inte som medborgare som alla andra?
Att frågan nu diskuteras i riksdagen, där Liberalerna var det enda parti som nappade på inbjudan, ser hon som ett första steg mot ett erkännande. Man skickade också ett brev till statsministern i december och ett möte med socialministern har utlovats till hösten.
– Vi hoppas att det blir av, och så hoppas jag att ni i media fortsätter sätta tryck så att de inte kommer undan. För det handlar inte om ett politiskt parti utan om alla partier.
Seminariet genomförs idag 10 mars kl. 13 via Zoom. Det kommer att textas, spelas in och läggas ut DHR:s hemsida.
