Krönikor

Efter corona behöver vi en livslinje

Förra coronasommaren drabbades plötsligt det som globalister kallar “den globala byn” av något som kan liknas vid stiltje. Åtminstone i relation till hur det brukat vara. Himlen befriades från flygplan, shoppinggalleriorna lämnades övergivna och lastbilstillverkande bolag började sloka. Skor och kläder som befunnit sig i garderober användes så till den milda grad att börsanalytiker suckade.

Koldioxidutsläppen minskade. Ett kort ögonblick. Flödet från ändliga naturresurser till synliga och osynliga molekylsopor avtog. Ett kort ögonblick. Men alltför kort för att planeten skulle dra en suck av lättnad.

Dessvärre tömdes också biografer och teatrar, fotboll spelades inför tomma  läktare, många äldre och illa drabbade människor blev isolerade. Längre än ett ögonblick. Vårdköerna växte, operationer ställdes in. Kändes som evigheter för illa drabbade.

Som alltid i kriser drabbades socialt och ekonomiskt utsatta hårdare är andra. I samhällen med framväxande prekariat blev klyftorna pinsamt tydliga. Medan aktieutdelningar och bonusar inte lät vänta på sig mer än ett ögonblick …

Hur ”ekonomin ska komma igång igen” är föremål för debatt. Gröna politiker kräver investeringar för klimat och miljö. Men det räcker inte. Den som vill skapa hållbara samhällen måste begripa att social rättfärdighet och grundläggande trygghet måste gå hand i hand med klimat och miljöambitioner. Ökande bensinskatter som kompenseras med sänkt värnskatt är usel politik – förutsättningarna för de många att känna tilltro till den nödvändiga omställningen minskar. Hur många hjärtan brinner av engagemang när de ekonomiska klyftorna ökar och ett prekariat växer fram medan andra stoltserar med sin nya Tesla?

När samhället ska ”starta om” är det oändligt viktigt att miljö- och klimatsatsningar går hand i hand med ekonomisk rättfärdighet och social  anständighet. Heliga begrepp som globalisering, arbetslinje och tillväxt bör dessutom läggas i arkiven. Vi behöver tvärtom prioritera självtillit, livslinje och utveckling bortom tillväxtsamhällets konsumism och ekomodernismens fraser.

Tillåt mig, som avdankat språkrör för Miljöpartiet, att citera inledningen på partiets första partiprogram från 1981.

”Någonstans på vägen förlorades de fina målen om frihet, rättvisa, solidaritet, trygghet och inflytande ur sikte. En ständig ökad ekonomisk tillväxt kom att bli ett självändamål. I första hand måste vi se till att inte förstöra jord, luft och vatten, inte förslösa ändliga naturtillgångar, minska vår civila sårbarhet, få till stånd nedrustning och fred – och solidarisera oss med svaga grupper såväl inom som utom landet. För att detta skall uppnås krävs en kursändring i samhällsutvecklingen. Kampen är oupplösligt förbundet med demokratin inom alla samhällsområden och ekonomin i stort.”

Slut citat. Kursändringen har inte kommit. Trots att ögonblick lagts till ögonblick och blivit ett kvarts sekel av ickepolitik.

Vi har matematikutbildning i den svenska skolan!

Politiker som tror att skogen räcker till allt har missat lektioner i addition.