Energi · En syl i vädret

Den gravida kvinnan – finns hon?

Det är kö till förlossningsvården i Esther Zinyoro Gwenas lilla lägenhet i Harare, där hon säger att hon hjälper de födande med ledning av den helige ande.

”En kort sekund”, kan man säga så? Sekunder är korta, det ligger i deras natur, och att ändå påpeka att de är korta är en tautologi, skrev en irriterad förlagsredaktör i ett språkforum. En tautologi innebär kort sagt att man säger samma sak en gång för mycket.

”Den gravida kvinnan” och liknande stod det i var och varannan mening i broschyrerna man fick på mödravårdscentralen i slutet på förra seklet. Jag tyckte att det var ungefär som ”en kort sekund”. Gick det verkligen inte att nämna graviditeten utan att säga att det var kvinnor som var gravida? Det visste man väl ändå redan?

Ett direkt tilltal

Men en vacker dag visade det sig att den gravidas kön inte var så självklart längre. Alla gravida identifierar sig inte som kvinnor, och lagen ändrades 2013 så att den som vill byta juridisk könstillhörighet inte behöver sterilisera sig. Att hela tiden tala om ”den gravida kvinnan” var inte längre bara onödigt – det stämde inte ens alla gånger.

Vårdguiden 1177 började ändra sina rekommendatio- ner till skribenterna 2014. Ord som ”kvinna” och ”man” skulle inte längre användas i onö- dan, och det gällde inte bara texter om graviditet utan även om till exempel sjukdomar i prostatan.

Generellt började 1177 skriva mindre i tredje person. Det var en förändring som flera myndigheter började göra ungefär i samma veva av en annan anledning – de ville använda ett direktare och mindre byråkratiskt språk, de ville vända sig till ett ”du” istället för att tala om ”den sökande” eller ”den skattskyldige”. På 1177 blev det ”du” som var gravid eller hade problem med att kissa, inte ”kvinnan” eller ”mannen”. På så sätt kunde man inkludera alla kön och identiteter utan att göra något väsen av det.

Thomas Beatie med fru och barn 2008
Thomas Beatie med fru och barn 2008. Han var, såvitt känt, den första gravida mannen. Foto: Hermann J Knippertz/AP/TT

Närmevärden

Ända tills helt nyligen, när det blev ett väldigt liv om förändringen i samband med transdebatten. Nu ser vissa debattörer 1177:s rekommendationer som ett försök att ”gömma undan” kvinnor. Och i en ledare i Kristianstadsbladet skrev Anders Gustafsson häromveckan: ”I ett tidevarv när snart sagt allt blivit tröttsamt politiskt har språket blivit ett politiskt minfält. I finkänslighetens namn gäller det att hålla tungan rätt i mun för att inte häda, förlåt, kränka.”

Är det inte märkligt att göra finkänslighet till politik? Och underförstått ställa sig på en politisk sida som tycker det är rätt oväsentligt att inte kränka folk?

Men det är inte heller bara ”kränkningar” det rör sig om. Någonstans innerst inne handlar det om hur man ser på innehållet i orden. Det där som ibland viftas undan som ”bara semantik”. Vilka ord som ger en rimlig beskrivning av ens verklighet och av vår gemensamma verklighet. Världsbilder förändras, språket både flyter med och stretar emot.

Numera vet vi att det rent biologiskt, anatomiskt, finns mer än två kön. Det finns också många sätt att förhålla sig till sin egen könstillhörighet. Kvinna och man visar sig inte vara så absoluta begrepp utan snarare närmevärden.

Miljöpartiet har ett kvinnligt och ett manligt språkrör
Miljöpartiet har ett kvinnligt och ett manligt språkrör. Nu vet vi att det finns fler kön än två – så borde språkrören bli fler? Foto: Jessica Gow/TT

Fler dimensioner

Jonna Bornemark, författare och filosof, skriver kloka saker om den här frågan i DN. Hon skriver om hur begreppet kvinna har använts för att samla erfarenheter som en patriarkal världsordning länge osynliggjort: kvinnorörelse, kvinnokamp, kvinnlig rösträtt, och att det finns en oro för att allt detta ska bli osynligt igen om det händer något med begreppet kvinna.
Men också om hur ”erfarenheten av att kategoriseras in i ett visst kön som man inte är hemma i varit ordlös i många tusen år. Människor har känt sig fel, som missfoster eller monster, när deras erfarenhet inte haft tillgång till vårt gemensamma språk”.

Språket, skriver hon, ger oss trygghet och en känsla av tillhörighet när vi kan röra oss i det på ett självklart sätt. Ordet kvinna står inte bara för att man har en viss typ av hormoner och kroppsdelar, utan också för kulturella mönster. 

Jag tänker på Andrea, en vän till familjen, som jag diskuterade könstillhörighet med när hon kom ut som transtjej. Andrea menar inte samma sak med att hon är kvinna som jag menar med att jag är det. Inte en siffra gemensamt. Men samtidigt delar vi som kvinnor en del livsvillkor – på många arbetsplatser skulle vi till exempel båda få lägre lön än våra manliga kolleger.

Jonna Bornemark funderar över om vi inte behöver ord med fler dimensioner, ord som kan uttrycka allt det där som man kan mena med kvinna eller man. Sen kommer hon på att orden redan finns: socialt genus, könsidentitet. Men det hjälper oss inte i maktkonflikten, konstaterar hon.

Pride på Copacabana, och kärlek är kärlek
Pride på Copacabana, och kärlek är kärlek. Foto: Leo Correa/AP/TT

En lång sekund

Frågan kvarstår ändå: kan man säga att det är kvinnor som blir gravida? Jag tycker att man kan det. Inte alla kvinnor och inte bara kvinnor. Men människor med kroppar av en sort som kallas kvinnliga.

Däremot behöver det inte alltid sägas. Som gravid ciskvinna behöver man inte konsultera 1177 för att få veta att det är det man är. Och en gravid person som identifierar sig på annat sätt uppskattar nog om det går att tala om hens äggstockar som ett par äggstockar, helt enkelt. Vilket uppenbarligen fungerar.

Med det sagt vill man ibland tala om just en kort sekund. Kanske för att fästa läsarens uppmärksamhet på hur kort den där sekunden verkligen är. Eller en lång sekund, som varar lika länge som den korta men som av någon anledning känns mycket längre.

Prenumerera gratis på vårt
NYHETSBREV
Prenumerera gratis på vårt
NYHETSBREV