Glöd · Ledare

Vad är det för välfärd egentligen – som inte räknar med alla?

Resultatet av hur det gick med riskgruppsersättningen 2020 har just inkommit. Försäkringskassan spenderade 47 miljoner på att sätta upp ett system för att hantera ansökningar, som de beräknade kunde bli cirka 100 000 stycken. Med facit i hand är det inte ens 10 000 ansökningar som kommit in, och eftersom en del personer gjort mer än en ansökan så handlar det om ungefär 7 000 människor som fått riskgruppsersättning. 

Varför blev det så många färre ansökningar än beräknat och vad hände med alla dem som förväntades ansöka men inte gjorde det? Ola Kristiansson, enhetschef på Försäkringskassan, försöker svara på den frågan i en intervju med SVT Nyheter, där han gissar att många av dem löst situationen själva ihop med sin arbetsgivare, och att andra får andra sorters ersättningar, exempelvis sjukpeng. 

I videoinslaget till artikeln intervjuas även Jonny Berglund, som tillhör en riskgrupp efter att genomgått en njurtransplantation. Eftersom han jobbar med vård och omsorg som inte kan utföras på distans har han varit en av dem som ansökt om och fått riskgruppsersättning. Men ersättningsperioden är begränsad och efter 31 december 2020 kan man inte längre ansöka om den. 

Trots en andra våg av covid-19 med striktare restriktioner, rapporter om muterade virus med ännu större spridningsförmåga, och att den nya pandemilagen klubbats igenom under tiden denna text skrivs, har inget beslut om utökad riskgruppsersättning tagits än. Jonny, som fortfarande tillhör en riskgrupp trots att 2020 och ersättningsperioden tagit slut, fortsätter att avvakta med att gå till jobbet och hoppas på att snart få höra något nytt. 

Till skillnad från Ola på Försäkringskassan är Jonny dock inte lika övertygad om att alla de som inte sökt ersättningen lyckats lösa situationen på ett för dem tryggt sätt. Att det dröjde ända till slutet av augusti innan ersättningen till de allra mest utsatta var på plats har givetvis inneburit konsekvenser. Jonny vet om andra som genomgått organtransplantationer som tvingats återgå till jobbet för att de inte haft de ekonomiska möjligheterna att vara hemma längre efter akut uttagna semestrar och tjänstledigheter. 

”I grunden så vet vi ju inte vilka som inte har sökt” medger Ola, och sätter på så vis fingret på ett av alla de problem vi har med dagens sociala säkerhetssystem som bygger på ansökningar, granskanden, intyg, avgränsningar, godkännanden, kontroll, avslag. Vi vet inte vad som händer med dem som faller igenom, eller aldrig ens dyker upp. 

Ett av de argument som ibland används mot basinkomst är att om vi inför garanterad ekonomisk trygghet så kan vi sedan med gott samvete rusta ner välfärden, för då har vi åtminstone sett till att alla har råd med det viktigaste.

Det finns för det första inte någon given koppling mellan nedmonterad välfärd och basinkomstgaranti, men viktigare ändå är att välfärden som den ser ut idag inte ens lyckas med att se till att alla har råd med det basala, eller se till att de har rimliga ekonomiska möjligheter att skydda sig själva mot potentiellt dödliga sjukdomar. Man inför ett eller hundra strikt hållna och avgränsade bidrag och tvår sedan sina händer – för dem som inte får plats inom ramarna, och således inte syns i statistiken, räknas tydligen inte.

Vad är det för välfärd egentligen? 

Snart är Trump-eran kanske äntligen slut på riktigt.

Man vågar ju knappt hoppas på nåt längre, dock.

Prenumerera gratis på vårt
NYHETSBREV
Prenumerera gratis på vårt
NYHETSBREV