Krönikor

Oprah Winfreys betydelse för demokratin

Det du inte ser kan du inte bli. Ungefär så fungerar våra hjärnor när det kommer till att forma en uppfattning om såväl oss själva som vår omgivning och vad vi kan göra av våra liv. Om vi inte ser personer i ledande positioner som är som vi själva, någon att spegla oss i eller se upp till får vi en mycket högre tröskel för att själva kunna tänka oss att satsa på något vi vill göra.

Oprah Winfrey har i flera intervjuer berättat om hur hon som tioåring såg Diana Ross och The Supremes på tv. Det var första gången hon såg svarta på tv, representerade i ett positivt ljus. Känslan var enorm och något hon burit med sig genom åren som en påminnelse om att det inte är omöjligt att som svart kvinna få synas i tv. Hur hennes karriär kom att bli behöver nog ingen närmare förklaring.

För egen del hade jag liknande upplevelser med bland annat Fevens genombrott. För den som ständigt ser sig representerad på bred bas som såväl hjälte, bov eller bara vanlig är det lätt att skratta åt, eller bara inte förstå, behovet av en rimlig representation för oss andra, men det är viktigt. Inte bara utifrån det jag skrev först, att det påverkar vår bild av vad vi kan bli. Utan också för att det påverkar hur omgivningen kommer se oss.

Till exempel: I amerikanska filmer och serier, som även konsumeras i hög grad i Sverige, är det mycket vanligt att gestalta svarta pappor som dåliga. Sådana som drar redan innan barnet är fött eller som slår sina barn. Studier har dock visat att svarta pappor i USA är de som är mest närvarande i sina barns liv och minst benägna till våld. Ändå fortsätter den mediala bilden vara omvänd.

Detta får konsekvenser, dels i att svarta pappor misstänkliggörs i högre utsträckning men också att framför allt vita pappor kommer undan, då vittnesmål om våld från dem i högre utsträckning inte tas på allvar. Andra exempel är den totala demoniseringen som äger rum just nu med ännu ett program av Uppdrag Granskning om hur hemskt det är att unga transpersoner inte bara utsätts för omvändelseterapi. Ett narrativ som är lätt att måla upp eftersom de transpersoner som är kritiska utan att ångra sin vård inte är lika intressanta att ge utrymme till. Det skapar ju färre klick och mindre engagerade känslor än att kunna hojta om vårdskandal och barn som på löpande band får sina kroppar stympade …

Vi får sakta bättre representation i såväl tv och film som i media i stort kring en rad minoritetsmarkörer, men i de politiska finrummen går det långsammare. Därför var det extremt glädjande när Sverige nu fått sin första kvinnliga statsminister och sin första kvinnliga minister med transbakgrund på en och samma gång. För de visar att det går att nå ut utan att vara en vit man. Det har gått långsamt, det tog hela hundra år av (delvis begränsad) kvinnlig rösträtt för att nå fram till denna milstolpe.

Samtidigt är svarta och bruna politiker fortsatt underrepresenterade och de som vågar sig in i toppolitiken möts snabbt med misstro och rasistiska påhopp. Något som avskräcker andra från att satsa politiskt, vilket är en enorm brist för det demokratiska systemet, då en stor del av befolkningen i princip bara representeras av personer som ser på deras livssituation utifrån. Utan att faktiskt veta hur det är att försöka ta sig in i det svenska samhället, utan koll på transfobi eller utan erfarenhet av att jobba på golvet i vården.

Media spelar en stor roll även för representationen inom politiken kring hur olika politiker porträtteras. Det är många kuggar som går i varandra för att göra politiken och därmed rikets styre till en fråga för vita människor. Nästa steg är att statsministern inte ska vara vit. Lås oss hoppas det inte krävs 100 år till innan vi når fram dit.

Det verkar bli en vit jul!

Jag märker en klar ökning av negativa attityder mot oss som är trans efter Uppdrag Gransknings senaste avsnitt om transvården för unga.