Den nya klimatrapporten från IPCC borde ha utlöst ett akut globalt larm i samma stil som i actionfilmer där utomjordingar plötsligt står vid atmosfärens kant, eller när en komet upptäcks i en direkt bana mot jorden. Den borde i den bästa av världar få de sista klimatkrisförnekarna att vakna upp med ett ryck och se skogsbränder, smältande polarisar och naturkatastrofer för vad de är – orsakade av oss.
Det borde den, men det här är verkligen inte en särskilt bra värld, som rapporten också påpekar, så det är förmodligen inte alls den effekten rapporten kommer ha på det segmentet av befolkningen som verkar nöjda med att tro att människan liksom glider ovanpå jorden utan att ha någon som helst effekt på den.
Enligt Som-institutets sammanställning av svenskars attityder kring klimatfrågan, som kom ut tidigare i somras, är ungefär var 20 svensk, 6 procent, en så kallad klimatförnekare. Föga förvånande består gruppen främst av män utan högre utbildning som röstar långt till höger. I USA är gruppen mycket större än i Sverige, där tror hela 18 procent inte på att människan påverkar klimatet, inklusive Donald Trump.
Men för att en människa ska kunna fortsätta förneka vad den samlade vetenskapen säger måste hen ty sig till konspirationsteorier. Varför försöker forskarna och Greta Thunberg få oss att ändra vårt liv och samhälle till ett mer hållbart? Vad tjänar de på det? Det måste vara något fuffens på gång.
Den uppenbara anledningen ”vi vill inte dö” verkar inte föresväva dem, istället tyr de sig till andra skäl, ofta kopplade till ekonomi. Ovan nämnde Donald har exempelvis hävdat att klimatkrisen är en lögn påhittad av Kina för att förstöra amerikansk tillverkningsindustri, och således ta jobb från de amerikanska produktionsarbetarna och hota den amerikanska ekonomin. Stormaktshybris, skulle det kanske kunna kallas.
”Follow the money” brukar det heta, både i och utanför konspirationerna, och ändå är det fascinerande få, både bland miljökämpar och klimatförnekare, som pekar sitt finger mot de uppenbara skurkarna: kapitalismen och tillväxtjakten. Men när till och med bankekonomer går ut och kräver en global koldioxidskatt för att de annars fruktar att omställningen till en hållbar värld annars kommer gå för sakta för att den anses bli för dyr, då är det kanske på tiden att vi lyssnar.
Pengar är inte problemet, för hela världen har en gemensam fiende nu – vi själva. Och liksom i filmer om utomjordiska hot måste vi omedelbart gå ihop oss och solidariskt hjälpa varandra utan tanke på landsgränser och nationers olika BNP. Larmet har redan gått.
Det finns fortfarande lite lite tid att rädda världen på.
Folk som flyger på semester och dricker hotelldrinkar medan landet omkring dem brinner.
