Taket ska stå pall mot snö, regn, vind och gassande sol. Men det berättar också en historia om huset det pryder – om rådande stilideal, materialtillgång och teknisk utveckling.
Platt, brutet eller valmat. Utseendet på det som kröner våra hus har varierat genom historien. Allt från mode till teknikutveckling och tillgången på material har avgjort valen. Högreståndsbebyggelse, såsom herrgårdar, och offentliga byggnader har ofta gått i bräschen för olika stilideal. Därefter har enklare bebyggelse följt efter, fast i nedtonad form.
– Taken har till viss del fått bestämma planlösningen. Äldre hus är i regel smala, bara ett eller två rum djupa, eftersom torven som användes som täckmaterial var tung. Det gick därför inte att ha större spann, förklarar Anna Micro Vikstrand.
Hon är lektor vid Linnéuniversitetet och undervisar bland annat i konst- och arkitekturhistoria. Intresset för byggnader, olika stilar och historien bakom dem, väcktes redan i unga år.
– Mina föräldrar var byggingenjörer och arbetade som värderingsmän när jag växte upp. Jag har hängt med på åtskilliga hembesök och sett mängder av olika hus, säger hon.
Tillgången på material i närområdet har ofta avgjort vilken typ av tak husen har fått.
– Om vi delar upp arkitekturhistorien i två delar – tiden före och efter 1850 – kan man säga att täckmaterialen på taken under den första, agrara perioden, bestod av det som fanns nära till hands.
Torv, ett av våra äldsta täckmaterial, förekom i stort sett över hela landet. Bräd- och vedtak var vanligast i våra barrskogsregioner – från skogslänen i norr, Dalarna och ned till Småland i söder. I jordbruks- och kustnära bygder var material som vass och halm vanligast. Under perioden efter 1850 varierade materialen mer. Tegel, plåt, koppar, eternit och betongtakpannor förekom i olika omfattning beroende på industrins framväxt och materialens utveckling.
Klimatet är en annan faktor som har präglat hur våra tak har sett ut. Att det regnar och snöar mycket i Sverige gör att den allrådande taktypen här är sadeltak. Ett sådant tak har två sidor – takfall – som möts i en nock på mitten. De är ofta symmetriska och har samma fall åt båda hållen.
– Det är en enkel och funktionell konstruktion. Lutningen går att variera utifrån vilket täckmaterial man använder. I andra länder är det betydligt vanligare med takfall åt många olika håll, säger Anna.
Brutna sadeltak även kallade mansardtak blev populära på överståndsbostäder och inne i städerna under 1600- och 1700-talen. I början av 1900-talet blev takformen återigen populär när egnahemsbebyggelsen spreds över landet. De har två fall, där det övre har en flackare lutning och den undre har en brantare.
– Fördelen med dem är att det ger en större vindsvåning, vilket det säkert fanns behov av.
Tegel är ett av våra allra vanligaste taktäckningsmaterial. Det kom till Sverige med munkar redan på medeltiden. Till en början förekom det mest på klosterbyggnader, sedan användes det på högreståndsbebyggelse. Först under andra halvan av 1800-talet när industriell tillverkning gjorde teglet billigare kom det att bli det dominerande takmaterialet på landsbygden. Säteritak är också typiskt för Sverige. Det är en taktyp som nästan bara finns på pampiga herrgårdar på landet. Säteritaket har två takfall på vardera sidan, med en mellanliggande våning.
– Det blev högsta mode bland adeln under 1600-talet. De tävlade om att bygga så pampigt och påkostat som möjligt, säger Anna Micro Vikstrand.
När modernismen slog igenom på 1930-talet förändrades takens utseenden ordentligt. Arkitekter och konstnärer ville frigöra sig från dåtidens bakåtblickande stilideal som hade hämtat inspiration från historien, antiken och övriga Europa.
– Man ville bryta med allt sådant och i stället skapa moderna, avskalade hus. Industrin och nya material stod för inspirationen. Taken på funkishusen från den här tiden hade en flackare lutning och så kallade tält– eller pyramidtak blev moderna.
I dag är tegel, betongplattor och plåt de allra vanligaste takmaterialen. Om man ska renovera ett äldre hus kan det vara värt att så långt det är möjligt slå vakt om det gamla takmaterialet.
Anna Micro Vikstrand har själv en gård på Öland, där stora delar av det vackra lertegeltak som låg på byggnaderna när familjen köpte det har bevarats.
– Det var också självklart för hantverkarna som vi anlitade. Det kändes som ett kvalitetskvitto. Många vill bara riva och slänga.
Men med rätt kunskap kan man behålla kulturhistoriska värden utan att göra avkall på vare sig komfort, utseende eller funktion – även när det gäller tak.
