Krönikor

Stigarna genom skogen sjunger om vår historia 

En måndag i slutet av augusti beger vi oss ut i skogen, vännen P och jag. Vi går längs en vandringsled i skogarna där Värmland strax möter Dalarna, en led som tar oss förbi en rad gamla boplatser där människor levde så sent som på 1940-talet. I dag finns bara spåren kvar, resterna av husgrunder och odlingsplatser, lämningarna efter vattenbrunnar och vägar.

Det är en smal stig genom olika typer av natur, och längs den växer massor av lingon och harsyra. Även blåbär finns kvar i rikliga mängder efter en verklig blåbärssommar. På ett ställe hittar vi taggsvamp som vi plockar och tar med hem till kvällsmaten. Vi går långsamt, suger i oss dofterna, ljuden och vyerna. Bitvis måste vi ta av oss skorna och gå barfota, när marken är sank. Känslan av det rena klara vattnet kring vaderna är svår att beskriva, det är en varm och solig dag, men vattnet är isande kallt.

Att vandra längs dessa stigar är att komma i kontakt inte bara med naturen, utan också med människorna som levde här, men som nu är borta. Stigarna sjunger om dem, de människor som gått här före oss, de som bodde här och kände trakten i alla dess skrymslen, under alla årstider och förhållanden. Vi går ut i skogen och träffar folk, helt enkelt, och på så sätt blir det folk av oss också, när vi kommer nära generation på generation av levande.

Den som lyssnar noga kan höra stigarna sjunga om arbete och vila, glädje och sorg, födelse och död. Här, i skogarna, har malm brutits, virke tagits, som byggt den värld vi nu känner och är omgivna av. Människor slet hårt, brukade sina jordlotter, odlade det de kunde, höll boskap. Vintrarna, tänker jag, måste ha varit hårda. Hur överlevde de?

I dag går det aggressiva moderna skogsbruket hårt åt trakterna här, det blir vi ständigt påminda om. Det märks också på stigen. Plötsligt kommer vi fram till en sträcka där den är uppgrävd och söndertrasad, trädstammar ligger i högar över den. Vi blir arga förstås, fotograferar och ringer skogsbolaget, som i vanlig ordning försvarar sina respektlösa tilltag.

Detta trasiga är en tydlig bild av det som den moderna hanteringen av naturen (och även människor är natur, vill jag påminna om) gång på gång åstadkommer. Kontakten med ursprunget är bruten, det levande tillskrivs ingen betydelse, annat än i ekonomiska termer. Kanske såg inte de som är ansvariga för brottet ens att det fanns en stig här. Kanske besökte de inte ens platsen.

När stigarna en gång är borta, hur blir vi då varse att vi saknar något som vi kanske inte ens visste existerade, men ur vars sånger vi stammar och förbinds med allt annat levande?

Nyfilmatiseringen av Dune, som just gått upp på bio. Ser mycket fram emot att se den ta revansch på haveriet från 1980-talet.

Högern. Blå och brun och hela ruskiga rasket. Så många tröttsamma pajasar med så mycket medieutrymme.

Prenumerera gratis på vårt
NYHETSBREV
Prenumerera gratis på vårt
NYHETSBREV