En levbar framtid utan antibiotika? Det får nog många att rynka på näsan. Men nu har forskare från en rad olika områden under två års tid undersökt det växande problemet med antibiotikaresistens: ”Det är ingen lösning att enbart ta fram nya antibiotika. Vi måste hitta andra vägar”, säger Kristofer Hansson, docent i etnologi vid institutionen för socialt arbete, Malmö universitet, och en av forskarna i gruppen.
Antibiotikaresistens är ett mycket allvarligt och växande problem i världen. Varje år dör cirka 700 000 människor på grund av resistenta bakterier. I en studie uppskattas att 10 miljoner människor årligen vid 2050 kan komma att dö globalt på grund av att antibiotikamedicinerna helt enkelt inte hjälper längre. När nu coronapandemin slagit till med full kraft och visat hur hårt samhället kan drabbas av skadliga mikroorganismer låter det minst sagt som en dystopi.
– Många målar upp en mörk bild av framtiden. Det är helt rätt, vi måste visa på att antibiotikaresistensen är något som måste tas tag i omgående. Samtidigt kan denna typ av mörka berättelser skapa en oförmåga att komma igång med det, säger Kristofer Hansson.
Projektet vid Pufendorfinstitutet, Lunds universitet, har mynnat ut i två nya populärvetenskapliga böcker: Efter antibiotika – om smitta i en ny tid, och Att leva med bakterier – möjligheter till ett levbart immunitärt liv. Fokuset i böckerna har legat på att istället för dystopiska berättelser om framtiden skapa hopp och få oss att tänka i nya banor. På en levbar framtid utan antibiotika.
– Om vi har en utveckling där antibiotika tar slut eller minskar måste vi kanske hitta ett annat sätt att leva. Allt handlar inte bara om människa och medicin. Vi öppnar upp mot jordbruket och till viss del även djurhållningen. Under projektets gång fastnade vi för begreppet levbarhet som vi ville utveckla, säger Kristofer Hansson.
Antibiotikaanvändningen är ohållbar
Ända sedan 1990-talet, då resistensen började uppmärksammas, har istället dystopiska framtidsscenarion dominerat den allmänna debatten. Sådana mörka berättelser riskerar att få människor att känna hopplöshet. Även om läkemedelsindustrin skulle ta fram nya antibiotika så är sättet antibiotika i dag används på inte hållbart. Det skulle bara vara en tidsfråga innan det återigen utvecklas resistenta bakterier.
– Vi kan inte bara köra på som vi gjort, vi behöver hitta andra sätt. Sverige har varit bra på att använda antibiotika restriktivt men så ser det inte ut i världen och på många andra ställen ökar resistensen. Med böckerna vill vi väcka den här frågan, säger Kristofer Hansson.
Antibiotikaresistensen är inte bara ett medicinskt problem. Hela samhället har byggts upp kring antibiotikan vilket skapat ett väldigt beroende av det. Forskarna beskriver hur antibiotika har blivit en del av samhällets infrastruktur.
– Mycket är uppbyggt kring att vi har en fungerande infrastruktur. Den cancervård vi har kräver antibiotika, likaså transplantationsvården. Skulle antibiotikan sluta fungera skulle mycket av den vinningen försvinna. Man skulle kastas tillbaka i tiden. Vi har byggt miljöer som förutsätter antibiotika. Man har utgått från att det alltid finns antibiotika, säger Kristofer Hansson.
De analyserar hur människor förhåller sig till antibiotika, språket och deras tankar om det. För många är en framtid utan antibiotika helt otänkbar. Samtidigt vet de flesta att det ska användas restriktivt. Det påminner till viss del om samhällets oljeberoende.
– Vi vet att olja är något vi måste sluta använda. Men ändå fortsätter vi att göra det. På liknande vis är antibiotika en del av samhällets infrastruktur. Vi fortsätter att köra på i samma hjulspår trots att vi vet att det inte är hållbart. Mycket av vården bygger på det men även andra delar av samhället som till exempel ekonomin och djurindustrin. Skulle vi sluta använda det blir det stora problem, säger Kristofer Hansson.
"Det handlar om ett samhällsansvar"
För att få bukt med problemet och skapa en levbar framtid presenterar forskarna en rad olika förslag. Det handlar i grund och botten om att inte förlita sig på att läkemedelsföretagen löser resistensproblematiken. Istället behöver alla ta ansvar för en framtid där antibiotika används mer noggrannt.
– Mycket i böckerna handlar om hur man pratar om denna framtid, hur man skulle kunna hitta alternativa berättelser och sätt att se på framtiden som inte lägger allt hopp till att nya mediciner ska lösa problemet. Att det handlar om ett samhällsansvar, säger Kristofer Hansson.
Det kan handla om smittsäkra beteenden, en stärkt sjukvård och en större kunskap om bakterier och virus. Det handlar också om att ta fram mer forskning inom fältet flervetenskapligt. Här finns problem att lösa som naturvetenskapen inte har svaren på där humaniora och samhällsvetenskap kan bidra.
En av rekommendationerna som forskarna föreslår är att investera mer i byggd miljö- och infrastruktur som stödjer smittsäkra beteenden. Coronapandemin har visat att det till exempel inte går att hålla två meters avstånd på vissa platser. Byggnader och omgivningar kan behöva göras om och anpassas till det. Redan i dag finns exempel på byggnader som är mer anpassade till en framtid utan antibiotika. Malmö infektionsklinik är en sådan. Den är planerad så att man inte behöver möta andra människor och riskera smittspridning.
Hela samhället måste också inkluderas i strategier för att minska användningen av antibiotika. Det ansvaret går inte att lämna enbart åt läkare, vårdpersonal eller enstaka grupper. Det gäller alla. Ju mer antibiotika används desto mer ökar resistensen. Överbliven antibiotika får inte komma ut i miljön och medicinen ska användas restriktivt, i rätt dos till både människor och djur.
Förståelsen för bakterier måste även utvecklas. Krigsmetaforer där bakterierna som livsform är människans fiender, och där antibiotika är mänsklighetens vapen för att utrota dem har varit vanligt förekommande. Men bakterier utgör en del av vår omgivning och människan själv, många av dem bidrar till att upprätthålla vår hälsa och behöver värnas. Där har det på senare tid börjat inledas en förändring där metaforer om bakterier kopplade till biologisk mångfald blivit vanligare. Till exempel beskrivningar av den normala bakteriefloran som finns i våra tarmar som en skog som behöver vårdas.
Sjukvården behöver stärka sin beredskap. Coronapandemin har i Sverige skördat över 10 000 människoliv. Även om det är en hög siffra skulle den vara flera gånger högre om vi inte hade antibiotika. Hälso- och sjukvården behöver i ett postantibiotiskt samhälle en överkapacitet för att hantera det. Till exempel tillgång till mer personal och material för att förhindra utbrott av nya men även tidigare kända infektionssjukdomar.
Förbereder sig människor och samhället redan nu på en framtid med ett mer hållbart förhållande till bakterier och antibiotika kan ett postantibiotiskt samhälle mycket väl utgöra en levbar framtid.
En Greta Thunberg för hållbar antibiotikaanvändning
Både i Sverige och runtom i världen finns olika universitet, organisationer och verksamheter som arbetar med frågan ur liknande perspektiv. Men att nå ut med informationen till allmänheten har varit svårare.
– Diskussionen bland allmänheten har varit svår att få igång. Antibiotikadiskussionen ligger efter miljödiskussionen. Jag tror att det behövs någon som Greta Thunberg i den här frågan också. Någon som sätter fokus på problemet, säger Kristofer Hansson.
I Sverige har vår användning varit ganska restriktiv men eftersom problemet är globalt kommer det inte hjälpa.
– Vi har använt antibiotika restriktivt i Sverige inom vården och djurindustrin. Men i andra länder finns inte det i dag. Där kan det vara så att ekonomiska intressen styr. Det är stora intressen som handlar om att man ska producera väldigt mycket och antibiotikan är då till för att producera, på bekostnad av miljön och djurhållning, säger Kristofer Hansson.
Kristofer Hansson efterlyser också ett större helhetsgrepp på problemet:
– Vi kan inte enbart studera hälsa utifrån kroppen, det hänger också ihop med bakterier, omgivningen och naturen vi har omkring oss. Det handlar inte bara om hälsa, det är också en miljöfråga. Vi i Sverige kan dra ner på vår användning men det löser inte problemet som är globalt. Där visar miljörörelsen hur man kan arbeta. Vi stirrar oss väldigt blinda på det nationella och tror att vi löser problemen genom att stänga gränserna, men så enkelt är det inte. Bakterier och virus bryr sig inte om gränser, de kommer in i landen ändå, säger han.
I böckerna har mycket av frågeställningarna också aktualiserats till följd av coronapandemin som också vävts in i texterna. Pandemin har visat hur påfrestande ett virus som vi länge saknat medicin till är. På samma sätt som bakterier skulle kunna vara. I vissa länder är problemet med antibiotikaresistensen också redan stort. Något som förvärrats av pandemin.
– Det kommer tydliga signaler, åtminstone från Italien, att man fått patienter som dött i lunginflammation av resistenta bakterier till följd av viruset. När vi nu ser det här trycket som coronapandemin har skapat så kan det bidra till en diskussion om resistenta bakterier. I Sverige känns det samtidigt som att vi för tillfället har läget under kontroll med resistenta bakterier, säger Kristofer Hansson.
