Pigg och makthungrig hundraåring firas i Kina

Stark ideologi, auktoritära metoder och en unik förmåga till anpassning. Mot oddsen firar Kinas kommunistparti hundraårsjubileum. ”En oväntat kry hundraåring”, konstaterar Kinaexperten Björn Jerdén.

Shanghai i juni 2021: Staden där Kinas kommunistparti föddes för ett sekel sedan bubblar av festkänsla. Turister vallas till historiska sevärdheter i röda bussar, på skyskraporna projiceras den symboliska hammaren och skäran och från jättelika reklamtavlor påminns folk om att ”Aldrig glömma var du började”.

Invid det blygsamma tvåvåningshus där den första partikongressen hölls har ett modernt museum byggts upp. Där kan besökare ta selfies, vifta med röda flaggor och svära trohet till partiet.

– Ni behöver ta er en ordentlig titt på hur fantastiskt vårt land är, säger en kvinna utanför museet till den amerikanska nyhetskanalen Bloombergs utsända.

Kväst motstånd

Firandet i Shanghai är symboliskt för ett land där gränserna mellan parti och stat i princip är helt utsuddade. Det var kommunistpartiet under ledning av Mao Zedong som 1949 utropade folkrepubliken Kina. Partiet och dess kommittéer kontrollerar inte bara politiken utan även kultur, försvar, näringsliv, utbildningsväsende och kinesernas vardagsliv.

– Partiet har uppnått sitt viktigaste mål, nämligen att behålla sin oinskränkta makt över staten och befolkningen, samtidigt som man kväst det mesta motstånd som potentiellt skulle kunna uppstå, säger Björn Jerdén, som är chef över Nationellt kunskapscentrum om Kina vid Utrikespolitiska institutet (UI).

Den kanske ivrigaste tillskyndaren av den allomfattande partiapparaten är Kinas president Xi Jinping, som även är kommunistpartiets generalsekreterare. 2017 skrevs följande mening in i partiets stadga, som en spegling av Xis filosofi: ”Regeringen, militären, samhället och skolor (i) norr, syd, öst och väst – partiet leder dem alla”, noterar dagstidningen South China Morning Post.

Massvält och gripanden

Men vägen till målet har varit brutal och kantats av miljontals människors lidande och död. Reformprogrammet ”Det stora språnget” i slutet av 1950-talet skulle leda till en snabb industriell utveckling med fokus på stålindustrin, men skapade massvält med tiotals miljoner döda som följd. Och kulturrevolutionen, som inleddes 1966, blev en klappjakt på oliktänkande inom partiet och beräknas ha lett till många tusen, kanske miljontals, döda.

På 1980-talet togs förvisso steg mot liberalisering och tankar om marknadsekonomi och separation av stat och parti fördes fram av den dåvarande ledaren Deng Xiaoping. Den utvecklingen fick ett brutalt slut i och med massakern på Himmelska fridens torg 1989, då militären satte in stridsvagnar och dödade eller skadade ett stort antal, kanske tusentals, demokratiaktivister.

En röd tråd genom historien är att alla former av hot mot kommunistpartiets makt har undertryckts. Oliktänkande har fängslats, torterats, drivits i landsflykt och avrättats.

– Ledarna för partiet har begått väldigt allvarliga brott mot det kinesiska folket, både direkt och indirekt, säger Jerdén.

Makten mål i sig?

Samtidigt har partistyret varit lyhört för de anpassningar som krävs för att behålla makten. Sovjetunionens kollaps och de fallna kommunistpartierna i Europa har studerats noga. Socialiststaten Kina har klarat att omfamna marknadsekonomi och vissa klimatinitiativ utan att tumma på sin ideologi.

Och nu håller landet på att utvecklas till en supermakt. Nya sidenvägen, globala infrastruktursatsningar värda över 600 miljarder amerikanska dollar, ger Peking ett enormt inflytande.

Vad är då kommunistpartiets mål? Vissa bedömare hävdar att det är makten i sig. Frågar man partiföreträdare handlar det om att möjliggöra ett bra liv för det kinesiska folket och skydda landet från inre och yttre hot som kan skada dess intressen och stabilitet.

Detta har ytterligare inskärpts av Xi, som driver en mycket hård och nationalistisk linje när det gäller utbildning, medier, internet och vissa etniska grupper. Detta så att inga separata maktbaser ska kunna utvecklas, enligt Jerdén.

– Slutsatsen han och partiet har dragit är att om man ger folk ett lillfinger så tar de hela handen.

Läs även: Xis varning till omvärlden på hundraårsdagen