Zoom

Massakern i El Mozote: ”USA:s inblandning måste utredas”

USA:s inblandning i massakern i El Mzoto måste klargöras.

Den värsta massakern i Latinamerikas historia i modern tid. 1981 intog en USA-utbildad bataljon en liten by i El Salvador med tusentals döda som följd. 250 av dem var barn. ”Det måste till en amerikansk sanningskommission, så USA:s roll utreds ordentligt”, säger Raymond Bonner, den journalist som var först att rapportera om massakerna och som fått Pulitzerpriset.

I december 1981 påträffar några salvadoranska bönder Rufina Amaya utmed en flodbank. Rufina var uttorkad och utmattad. I chock berättar om grymheter. Om saker hon själv har bevittnat. Upplevt. Och överlevt.
– Jag kunde knappt tala, säger Rufina Amaya till New Yorkers reporter Mark Danner 1993. 
– Jag talade och grät, talade och grät, kunde inte äta, kunde inte dricka, jag bara babblade på och grät och talade till Gud.

Rykten florerade redan i Morazán, ett departement i El Salvadors norra högländer nära gränsen till Honduras, sedan några veckor. Något hemskt hade inträffat. Men det var svårt att veta säkert. Vägar var avspärrade och gerillarörelsen Frente Farabundo Martí para la Liberación Nacional, FMLN, hade retirerat i spåren av militärjuntans storskaliga bergsoffensiv – ”Operación Rescate” (”Operation Räddning”).

En offensiv numera förknippad med händelserna i El Mozote. Där levde Rufina Amaya tillsammans med sin familj medan inbördeskrig rasade omkring dem. Men i mitten av december 1981 fanns ingenting kvar av byn. Förutom rök, tystnad och liken efter tusen civila.

El Salvador viktig för USA:s utrikespolitik

El Salvadors juntaledare José Napoleón Duarte avfärdade ryktena om regeringsinitierade övergrepp på civila i Morazán som ”ett gerillatrick”, en planterad lögn avsedd att sabotera för juntan just som den amerikanska kongressen tog ställning till utökat militärbistånd till den centralamerikanska nationen.

I december 1981 var Raymond Bonner, Vietnamveteran och utbildad jurist, en tämligen nykläckt 38-årig reporter knuten till New York Times.

– Kom ihåg att vid tidpunkten för inbördeskrigets utbrott var El Salvador utposten för amerikansk utrikespolitik. Det var här USA satte ner foten mot kommunismens vandring norrut, säger han till Tidningen Global.

I 1980-talets El Salvador ställdes få frågor. Inte rent ut. Lokalbefolkningen lät sig insvepas av skogar, bergskrön, grottor. Att veta saker var en potentiell dödsdom.

Revolutionär feber i Centralamerika

1979 skälvde den politiska marken i Centralamerika. I Nicaragua störtade sandinisterna den USA-finansierade Somazadiktaturen och i El Salvador försökte högerpresidenten Carlos Humberto Romero dämpa den revolutionära febern genom att inleda samtal med de beväpnade vänsterrörelser som vunnit mångas stöd i sin kamp för sociala reformer i ett land plågat av utbredd fattigdom.

Genom Vita husets geopolitiska teleskop tycktes folkliga revolutioner på god väg att bli politiskt mode i Centralamerika.

Dåvarande president Jimmy Carter stödde därför den salvadoranska militärens störtande av Humberto Romero den 15 oktober 1979. Carter var pressad, förutom en sandinistrevolution och ett pågående gisslandrama av amerikansk ambassadpersonal i Iran stod USA på tröskeln till ett presidentval som motkandidaten Ronald Reagan tippades vinna. Reagans politiska äss var det självsäkra löftet om hårdför konfrontation med ”kommunister” söder om Rio Grande.

”Efter att ha befäst sig själv som en vettig moderat fortsatte han att skrämma skiten ur sina åhörare om sovjetiska avsikter och lade därefter fram den förnuftiga vägen. Sovjeterna [menade Reagan] ’eftersträvade ett program för att uppnå otvetydig militär överlägsenhet över väst’”, skriver Rick Perlstein, historiker och expert på den amerikanska högern, i Reaganland.

Rättsantropologen Claudia Bernard från Argentina borstar 1992 jord från kvarlevorna från människor som dödades i massakern i El Mozote 1981
Rättsantropologen Claudia Bernard från Argentina borstar 1992 jord från kvarlevorna från människor som dödades i massakern i El Mozote 1981.  Foto. AP Photo/Michael Stravato 

Status quo och dödsskvadroner

Vad som stack den valvinnande nykonservativa Reaganadministrationen i ögonen i Centralamerika var således inte den salvadoranska militärdiktaturens skarpa skott mot fredliga demonstranter i huvudstaden San Salvador i januari 1980. Ett kulregn som dödade femtio civila och sårade hundratals.

Det var istället jordreformstörstande rörelser, systerprodukter till ”det onda sovjetimperiet”, som hotade människor. FMLN-gerillans väpnade motstånd i El Salvador framhölls ”som ett skolboksexempel på indirekt beväpnad aggression från kommunistiska makter”.

Dödspatruller var ingalunda något nytt fenomen i El Salvador, utan ett politiskt sanktionerat verktyg framtaget på 1960-talet. Dessa paramilitära milisers främsta verktyg var att försvara El Salvadors socioekonomiska status quo, påverka val eller rentav sabotera valprocesser. Men framför allt bedriva terror mot bonderörelser.

Under inbördeskriget expanderade dödspatrullernas våldskapital. De opererade med straffrihet och ofta i samklang med reguljära arméförband och bekämpade inte bara FMLN-gerillan utan även andra salvadoraner som ansågs hysa kritik till landets politiska kurs.

– Den amerikanska politiken i Centralamerika fortsatte som vanligt och endast efter kalla krigets slut tilläts fredsförhandlingar i El Salvador, säger Mark Danner, journalist och författare till The Massacre at El Mozote, till Tidningen Global.

Döden sveper genom byn

I El Salvadors norra högländer rådde det inga tvivel om att FMLN och salvadoransk militär skulle drabba samman i storskaliga bataljer. I december 1981 bestod El Mozote av ett tjugotal hus och åtnjöt inga dokumenterade band till vänstergerillan.

Däremot hade ”Operación Rescates” framfart i Morazán tvingat civila på flykt undan stridigheterna, varav många sökt sig till El Mozote som den 10 december började fyllas med soldater ur Atlacatlbataljonen – ett specialförband bildat vid USA:s militärskola i Fort Benning, Georgia. Ledd av överste Domingo Monterrosa.

Det fanns ingen anledning till oro, än mindre att fly. Invånarna i El Mozote litade på armén som patrullerat i regionen i över ett år och som aldrig gjort dem illa. Som många gånger tvärtom välkomnats och utspisats av lokalborna.

Men kvällen den 10 december var spänd samtidigt som helikoptrar anlände med truppförstärkningar. I gryningen den 11 december beordrade Domingo Monterrosa att alla lokalbor samlades på El Mozotes enda torg. Byborna avkrävdes på undangömda vapen – men när inga vapen påträffades höjde militären sina egna mot lokalbefolkningen.

Männen fördes till kyrkan där de avrättades. Bland annat genom halshuggning med machetes.

Därefter var det kvinnor och barn, vilka just hade åhört sina fäder, barn och livskamrater mördas. Kvinnor och flickor våldtogs och fick sedan sina halsar avskurna och hängdes i snaror från träd. Den yngsta var två år.

När alla i El Mozote var avrättade sattes byn och de döda kropparna i brand. Redan där och då var Domingo Monterrosa och den salvadoranska armén på det klara med att beskylla massakern på gerillan. Något de kanske lyckats komma undan med, om det inte vore för Rufina Amayas mirakulösa flykt undan en säker död.

Innan hon lyckades fly bevittnade hon sin blinde make Domingo Claros halshuggning och hörde dödsskriken från sina fyra barn, mellan nio år och åtta månader gamla (ett femte överlevde då det inte befann sig i El Mozote vid tidpunkten för massakern).

USA:s militärbistånd stod på spel

Raymond Bonner minns ännu natten när han och fotografen Susan Meiselas gjorde sig redo att korsa floden. Det var i ingenmanslandet mellan 1981 och 1982 och fullmånen stirrade ner över det öde gränslandet mellan Honduras och El Salvador.

Bonner och Meiselas stod på tröskeln inför att bli första utomstående reportrar att dokumentera inbördeskriget ur det här perspektivet. Ur gerillans synvinkel.

Mycket stod på spel. I USA hängde det amerikanska militärbiståndet till El Salvador på en skör tråd och president Ronald Reagan hade en svår uppgift att övertyga kongressen – och sina väljare – om nödvändigheten i fortsatt generöst militärt understöd till juntan.

Reaganadministrationen hade länge undsluppit kritik för sitt stöd till den ”antikommunistiska” kampen i El Salvador. Mycket tack vare att inbördeskriget dels förblivit en konflikt tolkad utefter juntans officiella presskommunikéer och en censurerad och vinklad pressbevakning, dels framlagd som en klassisk ”öst–väst”-affär.

Retorik och politiskt spel som lyste med sin frånvaro i ett vulkanprytt högland där fattigdom dikterar villkoren för flertalet. Fattigdom och politiskt förtryck, menade den kinesiske despoten Mao Zedong, ”är vattnet i vilket gerillarörelser simmar”.

Men i luften ovanför vattnet, åtminstone utmed gränsen mellan Honduras och El Salvador i början av 1980-talet, hovrade armépatruller.

– Jag minns att jag tänkte: ”Jösses, en krypskytt på någon av de närliggande kullarna skulle lätt kunna sänka oss”, säger Raymond Bonner.

”FMLN bär inte uniformer eller flyger helikoptrar”

Väl över på andra sidan floden inleddes en två veckor lång expedition till hjärtat av El Salvadors inbördeskrig. Där mötte Raymond Bonner och Susan Meiselas centralamerikansk landsbygd. Svindlande landskap, isolerade byar, bågformade himlavalv. Väpnat motstånd.

De informerades om förödande människorättsbrott. Listor på namn på hundratals offer och vandringar till samhällen där döda kroppar – varav flera barn – förmultnade i skuggan av bananträd. När de till sist satt öga mot öga med Rufina Amaya klarnade vidden av tragedin i El Mozote.

Men exakt hur många som hade bragts om livet var oklart och många konfliktzoner i Morazán stod alltjämt under militärjuntans kontroll.

”Det är omöjligt för en utomstående som inte närvarade vid tidpunkten för massakern att oberoende avgöra hur många människor som dog eller vem som dödade dem”, skrev Raymond Bonner i sin första artikel för New York Times efter besöket i El Salvador.

I intervjuer berättade bönder hur uniformerade soldater stod för beskjutningen av obeväpnade civila. Varav många influgna med helikoptrar.

”Rebeller i den här zonen är inte kända för att bära uniform eller använda helikoptrar”, skrev Bonner.

”Rapportering med politiska motiv”

Det första reportaget om att en massaker ägt rum i El Mozote publicerades den 27 januari 1982. Samma dag som den amerikanska regeringen skickade en försäkran till kongressen om att militärjuntan i El Salvador uppvisade ”samordnade och betydande insatser” för att respektera mänskliga rättigheter.

En försäkran om framsteg när det gäller respekt för och arbete med mänskliga rättigheter var en förutsättning för att ett biståndspaket på två miljarder kronor i dagens penningvärde, varav 700 miljoner utgjorde direkt militärt bistånd, till militärjuntan i San Salvador skulle vara förenligt med ”Foreign Assistance Act”.

En människorättsförsäkran som kongressen emellertid inte hade möjlighet att ifrågasätta eller själva dokumentera grunden till. Och uppgifterna om en massaker, publicerade i USA:s – och en av världens – mest prestigefyllda medieutbud samma dag, störde inte Reaganadministrationen. Åtminstone inte utåt.

– Berättelser som detaljerar den typen av dödsfall tenderar att bära politiska motiv, sade Alan Romberg, dåvarande talesperson vid amerikanska UD, till New York Times.

I motsats till UD:s avslappnade hållning i tryck påbörjades omgående en smutskampanj av Raymond Bonner som av Deane Hinton, USA:s dåvarande ambassadör i El Salvador, genast pekades ut som ”opinionsjournalist”.

– New York Times har en otrolig genomslagskraft. Och på den tiden, om det stod om något i tidningen på morgonen så var det huvudnyheten i tv-kanalernas kvällssändningar, säger Raymond Bonner.

Raymond Bonner och Alma Guillermoprieto – en stringer knuten till Washington Post som också publicerat avslöjande reportage inifrån inbördeskrigets El Salvador – såg snart sina namn dragna i smutsen på Wall Street Journals ledarsida, där deras journalistik liknades med ”propaganda”.

Den amerikanska bevakningen av El Salvador, menade finanstidningens ledarredaktion, ”följde en Vietnamkrigsliknande rapporter, i vilken kommunistkällor ges större trovärdighet än både den amerikanska regeringen eller regeringen den stöder”.

Den smutskastade rapporteringen om El Mozote i januari 1982 följdes snart upp av den salvadoranska arméns avrättningar av fyra journalister vid holländska mediet IKON i februari. Enligt Kommittén för att skydda journalister, CPJ, mördades 24 journalister under det salvadoranska inbördeskriget.

”Jag hör mina barn gråta”

Med narrativet tillbaka till ruta ett, i linje med den officiella salvadoranska maktens och Reaganadministrationens önskemål, presenterades El Salvador återigen som en ”öst–väst”-konflikt inför omvärlden. Inte som en konflikt sprungen ur historiska orättvisor, mellan en politisk oligarki med starka band till västkapital och en urfattig och jordlös bondebefolkning.

”Fullständigt falska” kommenterade överste Alfonso Cotto, talesperson för El Salvadors beväpnade styrkor, uppgifterna om en regeringsinitierad massaker i Raymond Bonners första reportage för New York Times. En officiell hållning som Reaganadministrationen, om synonymen tillåts, var beredd att korsa lik för att försvara. Och inte enkom gällande El Mozote, utan inbördeskriget i El Salvador generellt.

När Rufina Amaya träffade Bonner för en intervju på okänd ort några veckor efter massakern var chocken, traumat och sorgen ännu färsk. Hon hade ännu inte återvänt till El Mozote sedan hon lyckats undfly Atlacatlbataljonens automatkarbiner, machetes, revolvrar, snaror och sexuella övergrepp.

– Om jag återvänder kommer jag höra mina barn gråta, sade hon.

Fakta: Massakern i El Mozote utreds

FN tillsatte en sanningskommission som skulle utreda vad som skett under det 12 år långa långa inbördeskriget i El Salvador (1980-1992). Rapporten presenterades 1993 och konstaterade bland annat att 85 procent av våldet utfördes av personer med kopplingar till staten. Rapporten krävde att de anställda ställdes inför rätta.
Men bara en vecka efter att rapportens släpptes antog El Salvador en lag som gav amnesti för de inblandade under kriget.
Människorättsorganisationer försökte upprepande gånger överklaga amnestilagen. Men först 2016 tog Högsta domstolen i landet bort amnestin och öppnades en utredning som nu pågår.
En pensionerad salvadoransk general har erkänt att militären låg bakom massakern 1981 i byn El Mozote. 1 000 människor, huvudsakligen kvinnor och barn dödades. Bustillos vittnesmål är det första erkännandet av militärens ansvar för massakern och hyllas av offrens släktingar.

Prenumerera gratis på vårt
NYHETSBREV
Prenumerera gratis på vårt
NYHETSBREV
Prenumerera gratis på vårt
NYHETSBREV
Prenumerera gratis på vårt
NYHETSBREV