Krönikor

Kan det hända här också?

Jag har tappat räkningen på säsongerna. Trump vs den amerikanska demokratin. Skulle gissa på femte. Den fjärde slutade med att tusentals Trump-anhängare försökte storma kongressen, landets parlament. På order av en bortröstad president. Människor dog.

Eller vänta. Det är ju på riktigt. Ingen teveserie, ingen kul lek på sociala medier. Det var verkliga människor som på uppmaning av en verklig politiker, hur absurd Trump än är så finns han på riktigt, attackerade sitt eget parlament i akt och mening att ha ihjäl folk. De var beväpnade. De skrek att de ville döda människor. Namngivna människor.

Jag sitter framför sändningarna av första dagen av förhören som inleder undersökningarna av vad som hände sjätte januari i år. Redan efter någon timme har flera personer sagt att ingen trodde att det skulle hända. Det är inte riktigt sant. Människor varnade. Människor som vet hur fascism fungerar, eller som åtminstone förstår att precis allt är möjligt när fascistiska sentiment är igång, sa att det skulle kunna hända något riktigt obehagligt. Det handlar om välregisserad teater till stor del. Alla som deltar vet redan vad alla kommer att säga, men det är inte berättelserna som har huvudrollen. Det är känslan.

Under hela Trumperan ställde han till med saker som ingen egentligen trodde kunde hända. Nu visar det sig i utredning efter utredning att det där som man såg hända som inte skulle kunna hända bara är toppen på isberget. Snubben var helt enkelt fullständigt hialös. Folk diskuterar fortfarande om han är smart eller inte och om han vet vad han håller på med eller bara går på känsla. Jag lutar åt dum i skallen och noll koll, men det är inte det viktiga. Det som spelar roll i hans berättelse är att någon som han snabbt kan få väldigt mycket makt och ställa till med väldigt mycket oreda. Det är ren tur att det inte blev värre.

Men tänk tillbaka till tiden innan. Skulle du inte tycka att jag var ovanligt spekulativ eller till och med smågalen om jag varnade för att just det som hände i USA skulle kunna hända? Antagligen. Jag trodde aldrig att ett fascistiskt parti skulle hamna i riksdagen här i Sverige, än mindre växa sig stora nog att vara det tredje största partiet där, med häng på silvret. Precis samma rörelse som den i USA. Precis samma vita bitterhet. Svaret på din känsla av att vara lurad på livet.

Politik är känslor hyggligt förklädda till argument; goda känslor, men också onda. Normalt utgår politiken från en känsla av rättvisa. Inte så att alla ska ha allt på en gång, men rätt ska vara rätt och folk ska ha det okej. Demokratin förhandlar den rätt vaga överenskommelsen. Så länge som tillräckligt många tror tillräckligt mycket på den så funkar den. En del vill ha mer jämlikhet, ekonomiskt och socialt, andra mindre. En del vill göra mer åt klimathotet, andra mindre. Men det finns bara ett parti som egentligen vill bryta upp hela skiten. Som inte tror det minsta på den borgerliga parlamentarismen. Ett parti som drivs av hat mot den liberala demokratin, mot det moderna projektet, mot liberal individualism, mot allt som har hänt vårt tänkande och vår kultur sedan slutet av artonhundratalet.

Jag säger hela tiden att fascismen är en känsla. Det är både rätt och fel, fascism är en ideologi som går att definiera och beskriva, men den får fäste genom att svara på en känsla. Känslan av att veta säkert att man är förd bakom ljuset. Känslan av att leva i en värld där du aldrig kommer att få chansen att vinna på rent spel. Matchen är redan uppgjord och ingenting motståndaren säger kan ändra på det. Det är den ultimata otryggheten där alla försök att trösta blir till bevis på att du har rätt. En känsla framlockad av intressen som tror sig kunna tjäna tjäna på den. Pengar. Makt. Anseende. Allt du behöver är en undergångsmyt och en stark ledartyp, känslan är gratis, du behöver inga reklambyråer som flummar runt med missförstådd socialpsykologi. Du behöver bara öppna munnen.

Motsatsen är så mycket svårare. Att trösta folk. Att ge dem anledning att tro på demokrati, frihet och öppenhet. I synnerhet om det inte står så väl till med de sakerna, eller om det till och med gradvis blir sämre. För människors upplevelse är sann, mycket av den offentliga servicen har blivit sämre. Det är tuffare i samhället. Ekonomin är hårdare. Jag känner samma sak. Alla känner väl samma sak? Men de flesta av oss får inte för oss att det är nån annans fel att det gör ont i mig. Vi försöker fixa våra liv, rösta så gott vi kan och hoppas på det bästa.

Det de som regisserar föreställningen i USA:s kongress verkar ha fattat är att också de goda får använda känslor. Demokratin är också en känsla. En idé om rättvisa som bygger på en massa antaganden om vad som är gott. Hur olika demokratier ser ut beror på historiska skeenden och kulturella antaganden. Om rätt slumpartade skeenden snarare än om att folk verkligen satt sig ner och försökt hitta på något helt nytt, något absolut rättvist. Vi har en kung. Hur demokratiskt är det egentligen? Men det känns tydligen tillräckligt bra för tillräckligt många så det får rulla på.

Problemet är att det där bara håller så länge som alla vill spela spelet. Så länge som alla tror på illusionen. Men, den lite luddiga överenskommelsen fylld av lika luddiga känslor är inget skydd den dag det drullar in någon i spelet som struntar i reglerna. Att inte ha trott att det som hände skulle kunna hända visade sig vara livsfarligt i USA. Ingen grundlag i världen hjälper om kuppmakare har militären på sin sida. Inga snygga formuleringar i konstitutionen hjälper om någon lyckas dra med sin tillräckligt stor del av befolkningen i sin galenskap. Och om det kan hända i USA kan det hända här.

Redan nu säger politiker från höger långt in mot mitten saker i medierna som aldrig skulle ha fått passera för ett par decennier sedan. Proppen har gått ur. Rasistproppen. Hatproppen. Det vita hatets ideologi har etablerat sig i Sverige och det kan komma att bli mycket värre innan det blir bättre. Det är svårt att veta hur snabbt det går. Det är känt sedan tidigare att det plötsligt går väldigt snabbt. Svårigheten är att veta när. Vi kommer definitivt att få se de första tecknen i nästa val. Snack om valfusk. Försök att undergräva demokratin. Tydlig rasism. Uppiskade motsättningar mellan befolkningsgrupper. Kanske våld. Jag vet inte, men jag vet att själva det faktum att jag ställer frågan är bevis i sig på att nåt är fel på riktigt. Frågan är bara vad vi ska göra åt det?

Fantasi.

Varma nätter.

Prenumerera gratis på vårt
NYHETSBREV
Prenumerera gratis på vårt
NYHETSBREV
Prenumerera gratis på vårt
NYHETSBREV
Prenumerera gratis på vårt
NYHETSBREV