Glöd · Under ytan

Demokratins kris – del 3

1947 började Arbetsmarknadskommissionen rekrytera arbetskraft runtom i Europa, bland annat i Italien.

Varifrån kommer idén att allt är invandrarnas fel, eller invandringens? Vad var det för samhälle främlingsfientligheten fick fäste i, och hur gick det till? Det försöker Jerker Jansson besvara på veckans Under ytan, som är tredje delen i hans serie om demokratins kris.

Vi som föddes på femtio–sextiotalet var med om en rätt märklig resa. Våra föräldrar hade varit unga under ett fruktansvärt världskrig, många hade försvarat landets gränser som värnpliktiga, men något krigande handlade det inte om. Samtidigt var allt som om det var krig, eftersom det var det överallt runt omkring oss. Ransonering. Samlingsregeringar. Mentaliteten var krig. Men det Sverige som växte fram var kanske det mest egalitära och ekonomiskt jämlika någonsin på jorden. Där fanns problem, naturligtvis, men politisk vilja låg bakom det faktum att det inte bara gick bra för Sveriges ekonomi i form av vinster till ett fåtal, en del av överskottet användes till att bygga rättvisa och inte minst demokrati.

Jämlikhetsbygget

Det är det samhället som många människor nu drömmer sig tillbaka till. En värld där det inte fanns så mycket människor från länder som har helt annan kultur än vår, låter det. De främmande kulturerna fungerar inte i vårt moderna samhälle, blir reaktionen. Och se hur brottsligheten har ökat och blivit allt grövre. Innan det kom en massa främlingar hit var allt frid och fröjd.

Men de politiska och ekonomiska förändringar vi har sett i samhället är egentligen svårare att koppla till antalet invandrare. Eller rättare sagt, den politiska eliten i Sverige avsa sig med tiden uppgiften att reformvägen bygga jämlikhet och i förlängningen en form av socialism.

Socialdemokratin är en socialistisk rörelse som bygger på marxistiskt tänkande. Den är tydligt knuten till och beroende av kapitalismen, men den har egentligen rätt stora planer. Att upprätta en frizon för verksamheter som man inte tycker kapitalismen ska syssla med. Försäkra sig om att gemensamma pengar, som man ser skatter som, används gemensamt och inte för att berika en liten grupp. Ett slags folkstyrd socialism i det lilla. De stora vinsterna från industrin gjorde att det till en början inte störde människor mer än att hälften av oss röstade på Socialdemokraterna.

Tevedebatt om löntagarfonderna 1982
Tevedebatt om löntagarfonderna 1982. Studiomannen räcker över Svenska Arbetsgivareföreningens skyltar till Olof Ljunggren, ordförande i Saf. Andra debattörer i bild är till exempel Sigvard Marjasin, ordförande i Kommunalarbetareförbundet, och Johan Lönnroth, nationalekonom som så småningom blev ordförande i Vänsterpartiet. Foto: Gunnar Lantz/TT

Men för svenska sossar tog det inte slut med välfärdssocialism. De tyckte gott att folket skulle kunna äga fabriker och industriell verksamhet tillsammans. En del industrier ägdes redan av staten, men det var inte statligt ägande som var målet för Rudolf Meidner, Anna Hedborg och Gunnar Fond när förslaget om löntagarfonder las fram på LO:s kongress 1975. De ville skapa ett system där de som arbetade fick del av vinsterna i ekonomin och använde dem till att köpa in sig i kapitalismen. Reaktionen blev ett ramaskri från höger. Och en rörelse till höger bildades som med tiden lyckades med en revolution i det tysta. De lyckades att få socialdemokratin att inleda nedmonteringen av partiets egen samhällsvision.

Någon annans fel

Den som inte tar med det i beräknande när den försöker förstå samhällsutvecklingen de senaste decennierna famlar i mörker. De förändringar som sedan borgerliga regeringar fortsatte är skälet till att det är som det är i vårt land i dag. På gott och ont. Jag hör politiker säga att de tror på samma politik som genomförts de senaste decennierna för att i nästa stund förneka att den politiken har haft några negativa konsekvenser. För att inte behöva stå för konsekvenserna av bristerna i sin egen ideologi förnekar man verkligheten. Och om inte politiken är orsaken till problem i samhället så återstår människorna. I synnerhet människor som inte är riktiga svenskar.

När jag studerat fascism den senaste tiden har två saker varit så tydliga. Det går alltid åt pepparn. Och det är alltid någon annans fel. Fascism slutar alltid i krig och våld. Det är lätt att konstatera. Det självömkande draget är inte lika tydligt. All den där styrkan och maskuliniteten diktatorer utstrålar är ett försök att förvandla en känsla av kränkthet till vrede. Det är det lilla barnets totala känsla av övergivenhet uppklädd i stram uniform. Eftersom det inte fungerar och eftersom det ändå är någon annans fel är blundandet för de egna misstagen en dominerande psykologisk strategi bland fascister. Historien visar uppblåst gubbe efter uppblåst gubbe gå i exakt samma fälla. Trump är bara den sista i en lång rad patriarker som till slut blir sin egen värsta fiende.

När jag ser mig omkring i samhället i dag ser jag en massa självbedrägerier. En massa lögner och glädjekalkyler. Självklart blir det problem i socialt utsatta områden när skatteuttaget minskar så mycket att system som fungerade för att hålla samhället någorlunda jämlikt och tryggt för alla monteras ner. Innan den borgerliga revolutionen var det ju exakt det vi som motsatte oss privatiseringar och utförsäljningar hävdade skulle hända. Vi sa att samhällsservicen skulle försämras. Vi sa att de sociala problemen skulle öka och med dem utanförskapet. Det var och är ingen hemlighet att sånt hänger ihop. Det går inte att snacka sig ur de sambandenolitik är till för. Hitta en nivå som de flesta i ett samhälle kan leva med och där olika minoriteter har det tillräckligt bra för att inte revoltera på olika sätt. När den överenskommelsen övergavs svek vi oss själva.

En period av självbedrägeri

Självklart beror inte problemen i det svenska samhället på några tusental människor med rötter i andra kulturer eller religioner. Kristendom är inte en mindre främmande religion än islam. De värdesystem som människor från Mellanöstern bär på är mer lika de värderingssystem som svenskar bar på i det där femtiotalet som många drömmer sig tillbaka till. Ungarna som springer omkring med skjutvapen i förorterna har ingenting med sina ursprungskulturer att göra längre. Kulturer fungerar inte så. De påverkar och styr dina tankar och beteenden, men det är de ekonomiska och sociala förhållandena runt dig som avgör vad som är möjligt.

I alla länder över hela jorden finns kriminalitet. Vatikanstaten är världens mest brottsdrabbade land, men det är mer på grund av turismen än på nåt kulturellt. Ficktjuveri är liksom inte en integrerad del av katolsk tro. Ingen tror nåt så dumt. Jag är inte kriminolog, men utifrån beteendevetenskapligt tänkande kan jag nog tillåta mig att säga att kriminalitet är besvärligt att förklara kulturellt. Antagandet att din moral skulle bli sämre av att du kommer från ett land med en kultur som är väldigt annorlunda bygger egentligen på rasistiska antaganden. Kulturer är system som är till för att reglera relationen mellan människor på olika plan. På ett moraliskt plan är Sverige ett av de mest toleranta och öppna samhällen på jorden. Sannolikheten att någon som kommer hit har en betydligt mer konservativ syn i olika frågor är mycket stor. De kanske har en massa konstiga seder och bruk, de talar ett konstigt språk och ser annorlunda ut, men de bär inte på mer brottsbenägna eller våldsamma kulturer.

Världen är inne i en period av självbedrägeri, i land efter land tar krafter över vars budskap är att det är någon annans fel att det är jobbigt. Egentligen är det lätt att konstatera att en hel del människor fortfarande lyckas bli snuskigt rika och att välståndet i världen trots allt stadigt ökar. Det råder ingen som helst brist på resurser egentligen. Det förra seklet visade var att stora delar av världen kunde lyftas ur fattigdom, sjukdomar utrotades, medellivslängden förlängdes dramatiskt och livet förbättrades i stort samtidigt som fruktansvärda krig rasade. Enorma ekonomiska värden förstördes, ändå fick vi det stadigt bättre.

Frågan växer fram. Är det verkligen en bra affärsidé med nyliberal politik? Vi har fått se massor av problem växa sig större, till och med klimatet har tagit mer stryk än det kanske tål, i spåren av en alltmer oreglerad marknad. Samma människor som skyllde alla problem på  sossepolitik tidigare förnekar nu att deras politik har haft någon negativ effekt. Eftersom mitt svar på frågan är nej, det är en superdålig idé för alla, så behöver jag ingen syndabock. Jag behöver inte skylla på någon annan allt jag behöver är ett politiskt alternativ.

Men den som inte vill se verkligheten tenderar att försöka placera skulden någon annanstans. Och som nykter alkoholist vet jag hur stark den kraften är.

Längtan efter det som aldrig var

När människor drömmer sig tillbaka till ett tillstånd innan de där fruktansvärda invandrarna kom hit och förstörde vår kultur gör de två fel. För det första finns det ingen tid innan. Allt sedan inlandsisen drog sig tillbaka har människor vandrat in och ut på den här lilla halvön i utkanten av Europa. Diskussioner om vilka som kom först urartar lätt i tjafs om källor, men svensken är konstruerad ur en massa identiteter som smält samman eller åtminstone gnidits mot varandra under tusentals år. Till och med under tider av utvandring har människor samtidigt invandrat.

Det var först efter andra världskriget som vi fick invandringsöverskott med marginal. Efter kriget gick Sverige in i en period av ekonomisk utveckling som var unik. Europa behövde byggas upp igen och eftersom vi hade kvar både våra industrier och arbetskraft och eftersom vi har enorma naturresurser här i landet var det i princip bara att köra. Vi fick en lotterivinst trots att vi verkligen inte hade förtjänat den.

Fram till 1930-talet hade Sverige varit ett land som människor utvandrade ifrån. De sista decennierna på 1800-talet såg så mycket som 50 000 svenskar per år lämna landet för Nordamerika och det höll in sig en bit in på 1930-talet. Efter ett tag började det vara tydligt att arbetskraften inte skulle räcka om industrierna skulle kunna köra för fullt och arbetskraftsinvandringen tog verklig fart.

Finländare av olika etniciteter hade redan funnits i Sverige sedan urminnes tider. Sverige och Finland har så pass mycket gemensam historia att det har skett hela tiden. Men efter kriget blev trenden tydlig. Ungefär 10 000 finländare flyttade till Sverige varje år för att jobba. Ungefär en halv miljon kom hit 1945–1985. Tanken för många var att komma hit ett tag och arbeta och sen åka hem igen, men många blev kvar här, ungefär hälften.

Men finländarna räckte inte. Den så kallade Arbetsmarknadskommissionen började rekrytera arbetskraft i Italien, Ungern och Österrike 1947 och sen följde andra europeiska länder. Ekonomin för tillverkningsindustrin började svalna på slutet av sextiotalet och världsekonomin drabbades av en svår svacka vid mitten av sjuttiotalet. Arbetskraftsinvandringen upphörde i princip. Människor flyttade snarare tillbaka än kom hit och under några år var utvandringen större än invandringen igen.

Flyktingar och anhöriga

Gästarbetare från Finland flyttade hem och arbetskraftsinvandringen ströps. Det var läget när jag var tonåring på slutet av sjuttiotalet. En tredjedel av alla mina vänner i bruksorten Skinnskatteberg hade finska rötter, många familjer blev kvar och det syns än i dag i efternamn och sedvänjor, men nyrekryteringen tog stopp. En helt annan invandring tog över.

Det hade redan kommit människor från Sydamerika i flykt från undan olika våldsamma diktaturer. Jag hamnade i Västerås och hängde med chilenare, argentinare och andra sydamerikaner. Under åttitalet började konflikterna i Östeuropa närma sig krig och människor flydde återigen i Europa. De där latinamerikanerna försvann ur folks medvetande, många flyttade hem, andra integrerades rätt snabbt. Mot slutet av decenniet kom människor framförallt från Jugoslavien. Jag studerade några år och fick jobb på dåvarande Invandrarverket på tidigt nittiotal då flyktingar därifrån och området runt omkring ökade snabbt. Tillfälliga förläggningar inrättades och många människor blev rika på att hyra ut lokaler eller sälja olika tjänster till överpriser.

Samtidigt pågick hela tiden anhöriginvandringen. Människor som hade familj kvar i sitt ursprungsland fick ta hit den under vissa omständigheter. Det gjorde med tiden att mängden människor som hade rätt att komma hit ökade och vi fick se siffror på över hundratusen i invandringsöverskott under flera år. Oro i Mellanöstern gjorde att stora grupper flydde. Samtidigt började det hända saker i ekonomin och i politiken. Den modell som hade lyft Sverige ut fattigdomen började ifrågasättas. Statliga företag såldes ut, skattesystemet förändrades och välfärden började privatiseras.

Och det är här jag hittar orsaken till den kulturella och samhälleliga kris vi är i i dag.  Politiska beslut som togs. Medvetna samhällsförändringar som genomfördes högst medvetet. Av högst medvetna skäl.

En fråga om trygghet

Det är alltid underklassen som får ta smällarna först när det blir sämre. Människor som lever i utanförskapet fungerar som samhällets buffert. De behövs ibland när ekonomin kräver det, mellan topparna får de finnas men inte höras. Ska kosta så lite om möjligt. Alla vet egentligen att ett samhälle där precis alla människor är anställda blir ett känsligt samhälle, framför allt blir det dyrt för arbetsköparna, om ingen är direkt sugen på att byta jobb krävs högre löner och bra förmåner för att locka.

Att se till att dessa grupper är så små som möjligt och se till att de har tillgång till samma solidariska system som oss alla andra är inte bara ett moraliskt ansvar, det är ett sätt att se till att också de som inte tillhör en utsatt grupp känner sig trygga. Det är det som Sverige har misslyckats med och på ett bakvänt sätt nu försöker snacka sig ur genom att skylla på folk från Mellanöstern och deras barn.