Chefen bad undersköterskorna putsa fönster – då gjorde de uppror

Det är helg. Två personal ansvarar för våningens fjorton boende, de flesta svårt demenssjuka. En dov duns följs av ett jämmer. En av de boende har fallit. Undersköterskan Ann Björling skyndar dit, kollegan springer efter blodtrycksmanschetten.

Kontroll av puls, medvetandegrad och blodtryck. Det blöder från huvudet. Sjuksköterskan från hemsjukvården rings upp, Ann Björling får instruktioner. Våningen ovanför kontaktas, de får klara sig med en ensam personal en stund medan en kollega kommer ned. Sår läggs om. Samtidigt ett öga på den brukare som kan bli aggressiv mot andra och som nu rör sig i korridoren.

Tiden tickar och när de till slut med gemensamma krafter får den boende i säng har trekvart passerat. Sedan ska medvetandegraden kontrolleras regelbundet, kvällen igenom.

Den situation Ann Björling beskriver inträffar långt ifrån varje arbetspass på det särskilda boendet i Norrköping. Men det händer. Och än mer vardagliga händelser än att boende faller kan tvinga personalen att lämna de övriga tretton demenssjuka mer eller mindre åt sitt öde.

– Det kan vara två-tre boende med avföring samtidigt. En del kan inte stå och gå själva och då måste vi vara två. När man då stänger dörren om sig för integritetens skull lämnar man de övriga helt själva, säger Ann Björling.

Skuldkänslorna kommer, trots att hon gör det hon ska.

– Man känner sig otillräcklig och skyldig. Jag går sönder en bit varje gång, säger hon.

Undersköterskorna organiserar sig

Samtidigt: Hon älskar sitt arbete.

– Man får tillbaka så mycket under de korta stunder som man har tid att arbeta öga mot öga med den boende. Och det är stort att få hjälpa andra.

En undersköterska är utbildad för att ge vård och omsorg. Trots det går en stor del av arbetstiden åt till sådant som tvätt, städning och kökssysslor. När arbetsgivaren en dag ville att Ann Björling och hennes kollegor ovanpå allt annat också skulle sköta om fönsterputsningen blev det droppen.

– Då sa vi att nu får det vara bra. Bägaren hade fyllts på under många år.

Ilskan blev till handlingskraft. Under mörka novemberdagar 2019 gjorde Ann Björling och Marine Brunius som arbetar på samma boende slag i saken. Som kollegor runt om i landet redan hade gjort startade de Undersköterskeupproret i Norrköping.

De ordnade demonstrationer, skrev debattartiklar och uppvaktade politiker. Sedan satte pandemin stopp för en del av det utåtriktade arbetet – men hjälpte dem att få politikerna att lyssna.

– Vi hade kunnat säga med en mun: Vad var det vi sa? säger Ann Björling.

Nu har de många dödsfallen i covid-19 på Sveriges äldreboenden gjort äldreomsorgen till en av de hetaste politiska frågorna. I februari gjorde Vänsterpartiet gemensam sak med Moderaterna och Kristdemokraterna och drev igenom ett statligt tillskott på fyra miljarder kronor årligen. Utöver de fyra miljarder extra som regeringen redan lagt i sin budget.

– Det glädjer mig att det nu finns en bred politisk enighet om att faktiskt göra förändringar och att de måste vara uthålliga, säger Acko Ankarberg, Kristdemokraternas sjukvårdspolitiska talesperson.

Nu är det upp till kommunerna att ta till vara resurserna och leverera bättre arbetsvillkor för personalen, menar hon. De har alltför länge slarvat med att prioritera kärnuppgifter som äldreomsorg och skola, enligt Acko Ankarberg.

– Vad står det på kommunens powerpointbilder, att man har en bra äldreomsorg eller det bästa gäddfisket? Den dagen kommunerna vill berätta om hur bra de är på äldreomsorg har vi nått en förändring, säger hon.

Fler sjuksköterskor och läkare

En del av pengarna är vikta för att öka den medicinska kompetensen. Fler läkare och sjuksköterskor ska anställas inom äldreomsorgen. Acko Ankarberg menar att ett av de problem som pandemin blottlagt är att det vårdande uppdraget fått stryka på foten, allt sedan ädelreformen 1992 då långvårdsavdelningarna stängdes igen. De äldres sociala behov betonades, liksom rätten till privatliv. Acko Ankarberg ser det som en viktig reform. Men det medicinska tappades bort, anser hon.

– Vi gick från det ena diket till det andra diket. Nu hoppas jag att vi kan få bättre balans mellan de sociala insatserna och de sjukvårdande, för de behövs båda två, säger hon.

Karin Rågsjö, Vänsterpartiets sjukvårdspolitiska talesperson, delar den bilden. I likhet med sin kristdemokratiska kollega understryker hon också vikten av uthållighet.

– Om man glömt bort pandemin om tre år och så ”poff” är dessa pengar borta, då spelar inte de här insatserna någon roll. Det måste vara långsiktigt.

Och pengar behövs också till en utbyggnad av platserna i äldreomsorgen, anser hon.

– Målet måste vara att den dag du känner att det inte funkar att bo hemma längre ska du vara berättigad till en plats på ett bra äldreboende, säger Karin Rågsjö.

Bor hemma allt längre

Sedan år 2000 har var fjärde plats försvunnit på äldreboendena, påpekar Marta Szebehely, professor emeritus i socialt arbete. Det har fått konsekvenser, inte minst i hemtjänsten som fått ta hand om allt sjukare äldre som bor kvar hemma.

– Då har de kanske hjälp fyra, sex eller åtta gånger om dagen, men känner sig inte trygga, säger Marta Szebehely.

I kombination med att vakanser ofta täcks upp av timvikarier innebär det att de med hemtjänst ständigt möter nya ansikten. Den som har hjälp två gånger om dagen träffar i genomsnitt femton olika personal under en tvåveckorsperiod.

– På 80-talet hade man kanske fyra olika personer som man gick hem till på en dag, i dag har man tolv olika och gör femton besök, säger Marta Szebehely.

Svensk äldreomsorg står sig väl i en internationell jämförelse, anser hon. Men det är inte bra nog. Och det har blivit sämre, åtminstone för de som arbetar. I enkäter 2005 och 2015 har anställda i äldreomsorgen svarat på frågor om sin arbetssituation. Att tidspressen har ökat under den tiden är tydligt.

– Någon uttryckte det som att en blixt har svept genom rummet. Jag har serverat frukost, gett medicin och satt på stödstrumporna, men vad var det som hände? säger Marta Szebehely.

2015 uppgav hälften som svarade på enkäten att de ville lämna yrket, en ökning från 40 procent tio år tidigare.

– Vi har pratat om hur vi ska rekrytera, jag tror vi behöver prata minst lika mycket om hur vi ska få folk att stanna.

Skriande brist

Till saken hör att Sveriges kommuner och regioner räknar med att antalet undersköterskor i äldreomsorgen behöver växa med runt 6000 varje år under de kommande tio åren, bara för att bibehålla bemanningen. Samtidigt som de som går i pension eller slutar av andra skäl ska ersättas. Då är de pengar som politikerna redan utlovat långt ifrån tillräckliga, enligt Marta Szebehely.

– Det är ingen tvekan om att det behövs mer än fyra miljarder, säger hon.

Att politikerna nu lägger stort fokus på den medicinska kompetensen gör Marta Szebehely orolig för att klockan ska vridas tillbaka till tiden före ädelreformen.

– Det vore förfärligt. Jag hade inte velat ligga på ett sjukhem före ädelreformen med duschdagar och bajsdagar. Utrymmet för att uttrycka sin egen individualitet var väldigt liten, säger hon.

Samtidigt ser också hon ett behov av en större närvaro av sjuksköterskor, framför allt på helger och nätter.

– Idag lämnar man de som jobbar i sticket och låter dem fatta väldigt svåra beslut, säger Marta Szebehely.

På boendet i Norrköping gnetar Ann Björling på, trots signaler från kroppen om att snart fyra decennier i yrket börjar märkas.

– När jag började 1983 fanns det inget som hette hjälpmedel. Rygg, nacke och axlar har tagit stryk. Många har artroser i knäna. Det hör till jobbet, det är inget vi som yrkesgrupp klagar över, säger hon.

"Går ut över privatlivet"

Men då behövs det återhämtning och det är det si och så med, konstaterar hon. Så kallade hälsoscheman har införts som ett led i att erbjuda fler anställda heltid, men för Ann Björling och många av hennes deltidsarbetande kollegor har det inneburit fler och kortare pass. De extra lediga dagarna hon haft tidigare uteblir när alla ska jobba lika många pass oavsett tjänstgöringsgrad.

– Det går ut över privatlivet och kroppen, säger hon.

Snittlönen för en undersköterska låg 2019 på strax över 26 000 kronor i månaden. Men högre lön är inte det viktigaste för att få fler att välja yrket och vilja stanna, enligt Ann Björling.

– Vi har ingen hallelujalön direkt, men det är inte prio ett. Vi behöver vettiga scheman, bättre bemanning och färre arbetsuppgifter.