Radar · Integritet

Tandvården kan upptäcka sexuella övergrepp och våld

Tandvården är bra på att upptäcka fysiska symptom av sexuella övergrepp – men inte psykiska.

Besök hos tandläkaren kan väcka minnen av sexuella övergrepp. Det visar en ny studie, som ligger i linje med tidigare kunskap om att tandvården måste bli bättre på att upptäcka våld i nära relationer.

–  Det är väldigt tydligt att situationen hos tandvården påminner om övergreppet, säger Eva Wolf, övertandläkare och docent i endodonti vid Malmö universitet, till Vetenskapsrådets tidning Forskning.se.
Hon har intervjuat 13 personer som varit utsatta för sexuella övergrepp och återupplevt dessa när de suttit i tandläkarstolen. Det beskriver en känsla av försvarslöshet och maktlöshet som liknar den de utsatts för under sexuella övergrepp. För vissa väcks minnena när de sitter i tandläkarstolen. Andra undviker att gå till tandläkaren, infinner sig inte till bokade tider eller lämnar pågående behandling. 
Men genom att känna igen dessa reaktioner kan tandvården bidra till att övergrepp upptäcks, anser Eva Wolf. 
– Vårdpersonal måste vara uppmärksam och våga ställa frågan om våldsutsatthet, även om det kan kännas svårt. Tandläkare kan sedan lotsa vidare till adekvat hjälp av till exempel psykolog, säger hon till forskning.se.

Psykiska symtom uppmärksammas inte

Och Eva Wolf är inte ensam om att betona betydelsen av att uppmärksamma våldsutsatthet. Redan 2014 kom ”Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd om våld i nära relationer” där tas det upp att vården, inklusive tandvården, ska ha rutiner kring att ställa frågor om våld i nära relationer. Men när

Nationellt centrum för kvinnofrid, NCK, år 2017 gjorde en en förstudie inom Folktandvården visade det sig att personalen associerade våld i nära relationer främst med synliga fysiska skador, såsom slag mot huvudet, blåmärken i ansikten eller på halsen. Det var mindre vanligt att personalen kopplade våld i nära relationer till psykiska symtom och stressrelaterade besvär, till exempel tandvårdsrädsla, omfattande kariesangrepp eller att patienterna uteblir från behandling.

År 2018 förtydligades i högskoleförordningen att tandhygienisterna och tandläkarna ska “visa kunskap om mäns våld mot kvinnor och våld i nära relationer”. Men huruvida det har påverkat att tandvårdens uppmärksammar även psykiska symtom orsakade av våldsutsatthet kan inte Åsa Witkowski, enhetschef på NCK, svara på.
– Det ser nog väldigt olika ut i olika delar i landet, säger hon.

Fysiska symptom uppmärksammas 

Vad gäller att uppmärksamma fysiska symtom händer det desto mer. Numera är det i regel så att tandvården gör orosanmälningar till socialtjänsten om barn uteblir från tandläkarbesök, enligt henne. Dessutom är det många inom tandvården som har tagit initiativ till kompetensutveckling inom befintlig personal och Tandläkarförbundet sprider information. Men Åsa Witkowski hoppas att Socialstyrelsen, som just nu ser över förordningen, ändå ser till att skärpa den.

– Tidigare har man ansett att vården bara behöver fråga vissa grupper om våldsutsatthet, till exempel inom mödravården och barn- och ungdomspsykiatrin. Men vi hoppas att det blir en rutinmässig fråga vid all kontakt med vården, säger Åsa Witkowski

Behöver bli bättre på att bemöta

Om tandvården känner till att en person varit våldsutsatt blir det lättare för personalen att göra besöket mindre obehagligt. 
– Då kan de förbereda patienten på att det kommer bli kroppskontakt och vilka ingrepp som kommer att göras, säger Åsa Witkowski.

Eva Wolf, som gjorde studien om att tandvårdsbesök kan väcka minnen från sexuella övergrepp, är inne på samma spår. Anpassas inte bemötandet finns risken att patienten avskärmar sig från upplevelsen, försvinner mentalt och ”går med på vad som helst” i behandlingen, samtidigt som de på ytan verkar lugna, förklarar hon för forskning.se.

– Det är en väldigt otäck situation, och vi i tandvården behöver förstå mer vad det kan innebära när patienten är hos oss. Känslan av maktlöshet gör kontrollbehovet stort. Patienten behöver få veta vad som ska göras, av vem, hur det känns och hur lång tid det tar. Varje situation är individuell, patienten behöver göras delaktig i behandlingen och ingångna avtal får inte brytas. De vill möta en medmänniska, säger hon.